Starten på den industriella papperstillverkningen på Wargön. Landets tredje träsliperi började uppföras här under 1868 och driften kom igång följande år. Kraften som fick maskinerna i rörelse kom från en vattendriven 180 hk turbin. 1872 eller 1873 ökade man på kraften med en andra turbin för drivning av ytterligare tre slipmaskiner. Arbetsstyrkan bestod 1872 av omkring 40 man. träsliperiet var i drift fram till 1897 då det ersattes med ett nytt.
Se vidare inlägget nedan som rör samma plats…
Det var Ericsonsönerna som, säkert uppbackade av fader Nils, startade ett träsliperi på den lilla ön Wargön i Göta älv. Werner Ericson som just inkasserat lönen från förättat värv vid anläggandet av Dalslands kanal, där han framgångsrikt lett arbetet, ville stoppa in pengarna i nya projekt. Fadern Nils hade redan omkring 1840 förvärvat ett brännvinsbränneri på Wargön och där istället inrättat ett cementverk. 1869 startade man på dess plats landets tredje träsliperi. Tre år senare, 1872, utökades rörelsen till att även innefatta ett pappersbruk. 1874 bildas Wargöns aktiebolag och resten är som man säger, historia… Bröderna Ericsons tid på Wargön är överspelad vid årsskiftet 1876-77 och den starka kopplingen till bygden upphör helt då John lämnar Nygård för att bli landshövding i Jämtlands län 1882.
Hur det var ställt med kontor innan den aktuella byggnaden uppfördes är för mig obekant. 1888 uppfördes i vart fall en pampig tornförsedd kontorsbyggnad i tegel. Huset byggdes om radikalt runt 1915, men jag är tämligen säker på att man behöll hela första våningen efter att man kapat bort tornet. 1942, i samband med att den sedan 1934 i stort sett torrlagda älvfåran framför huset fylldes igen med slagg, förlängdes huset till sitt slutliga utseende. Samtidigt höjdes pendangen på andra sidan av den traditionsrika portalen, den mekaniska verkstaden, på med en våning och fick ett liknande tak. Ett vackert arkitektoniskt samspel, Wargön var dock icke längre någon ö.
Efter nedläggningen i december 2008 och brukets jämnande med marken ett par år senare, har det sparade kontoret de senaste åren utsatts för en omfattande vandalisering. Den slutliga dolkstöten kom väl den 22 maj 2020 då någon ur begåvningsreserven tände eld på byggnaden.
Hela affären kring industriområdet och dess plan är så illa skött av kommun och politik så att man skäms att vara en av dess skattebetalare!
De äldre bilderna i detta inlägg kommer från Wargön AB:s bildarkiv som numera förvaltas av Vänersborgs museum. De tre sentida bilderna från egen kamera.
“Kungen hade fått sitt tåg inväxlat direkt till Vargöns kraftstation (vilken invigdes denna dag) och där var det tämligen lugnt fram till klockan åtta, då konungen i generalsuniform hoppade ned, tätt följd av amiral Ehrensvärd, baron R. Rudbeck, greve H. von Stedingk och adjutanten, major Hain.
– Tänk vad kungen alltid ser pigg ut efter Rivieratennisen, sade järnarbetare Albrektsson från Vargön, ty ute i landet följer man det kungliga välbefinnandet noga per bild.
Landshövdingskan Julia von Sneidern var till reds med en utsökt bukett västgötablommor och landshövdingen själv bjöd konungen ett varmt välkomnande i ord. Och efter ytterligare handskakningar med dagens värd, generaldirektör Malm, hr Andersson i Råstock och fru Tyra Hansen, maka till Trollhätteverkets skapare, generaldirektör Vilhelm Hanse, rörde sig sällskapet i sakta mak fram till Nyebro bro. Vid det motsatta brofästet bidade landshövdingarna Ekman och Unger, där var generaldirektör Granholm och överingenjör Ekwall och dessutom så många andra herrar i förmiddagsdräkt, att man kunde räkna gott och väl 300 välputsade cylindrar, som den fullkomligt obeslöjade solen slog solkatt i.
Den nyuppsatta minnestavlan var den första officiellt betonade anhalten. Konungen log gott, då han av den kärnfulla texten fann, att Polhems djärva spännverksbro av år 1718 väckt de vägfarandes farhågor. de ville inte gärna omkomma i en råttfälla, men den råttfällan stod sig i alla fall i 200 år. År 1931, efter älvfårans vidgning ersattes den gamla bron med en ny av järn och betong genom vattenfallstyrelsens försorg. Tavlan var en av de fem minnesmärken, som arkitekt E. Hahr fått klara till idag på olika håll inom Vargö-Trollhätteområdet.”
Här i Stallbacka hamn ligger en av de gamla Vänerskyttlarna, de där blåmålade lådlikande sakerna som många säkert minns och som gick i trafik mellan Göteborg och Karlstad på 1990-talet. Trafiken med dessa två skyttlar lade ner 2002 och efter några års stillaliggande hamnade de båda nere i Grekland. 2007 såldes den ena av dom tillbaka till Sverige och Kyrkesund. Fartyget namnades om till WEST VIND och har sedan dess legat i Karlstad där det varit verksamt med uppförandet av en vindkraftsanläggning på Gässlingegrund utanför Hammarö i Vänern. Vindkraft Vänern har dragits med mycket problem, främst med växellådorna, men på senare år också ekonomiskt. WEST VIND var modifierad med stora pontoner för att med en stor kran ombord kunna lyfta dom stora och tunga delarna. Att nu fartyget är sålt till Piteå och alltså lämnat Karlstad bådar inte gott för Vindkraft Vänern, då det har behövts vid dom återkommande reparationerna av vindsnurrornas växellådor. Fartygets AIS-transponder har i skrivandets stund destinationen Kållandsö (varv) ETA 4 september inmatad. I den länkade artikeln nedan står det att hon ska över till Polen senare i sommar…
> Spana in en bild där fartyget är i aktion vid vindkraftsparken
> Bilder på Shuttle Karlstad
> Mer läsning om Vindkraft Vänern
Thunbolagets Snow Crystal är sedan något år det lastdrygaste fartyget som går på Trollhätte kanal. Byggt på “husvarvet” Ferus Smit i Nederländerna 2017 och tänkt att ersätta de nu drygt 20 år gamla Snow Star och Ice Star. Måtten är det absolut största som går in i slussarna, 89 meter lång och 13,35 meter bred. Lastförmågan är 5790 dwt vid ett djupgående av 7, 23 meter. Här på kanalen är ju djupgåendet begränsat till 5,4 meter och jag skulle gissa att Snow Crystal kan ta med sig omkring 4000 ton utan att skrapa i botten. Maskin är som vanligt en Wärtsilä, här med 1950 kW.
Bilderna tagna den gråa söndagen den 17 februari 2019.
Trädgårdsmästeriet på Restad i mitten av 1930-talet. På fotografiet ses fem manspersoner men bara fyra namn – Torsén, Sundell, Brinkstedt och Sand. När hovfotograf Eiserman från Vänersborg utförde denna bild, sannolikt 1936, hade man reformerat namnet till Restads sjukhus, vilket skedde 1930. Växthusen uppfördes 1908 av personal och patienter vid Vänersborgs hospital och asyl som det hette när det stod klart vid årsskiftet 1905 – 1906. Växthusen finns kvar än idag och är tämligen unika.
Ett nedslag längs Göta älv, året är som nämnts 1803 och vyn över fallområdet ser faktiskt ganska idyllisk ut, tycker jag. Där kraftverket står idag häver sig älven utför Bergaström. På blivande Inlandsön ligger Ströms sågverk och kvarn, och i fonden blickar Ströms säteri ner över denna livliga plats. Och hade vi fått möjligheten att blicka lite längre åt vänster, bortom virkesskjulet, hade vi fått se ett myller av sågverk. I anslutning till slussen fanns också Gästgiveri, tullhus, och så klart slusskontoret.
I bildens framkant bakom virkeskjulet skymtar den nämnda slussen, vilken var den första att anläggas i Göta älv, ja faktiskt den första i hela landet, i hård konkurrens med Karl IX:s kanal. 1607 ska den ha blivit klar och nu kunde man ta sig uppför älven till Åkerström. Därmed förkortades transporterna på den urgamla Edsvägen något, men det skulle dröja länge till innan Edsvägen som transportled hade tjänat ut sin roll. Det var en holländsk byggmästare som ansvarade för uppförandet av slussen. Under 1600-talets första hälft rasade flera gränsfejder i denna trakt, och under dessa fejder ödelades både sluss och annan bebyggelse flertalet gånger. Gränsen mellan Sverige och Danmark-Norge gick ju som bekant mitt i älven fram till 1658. Slussen reparerades och ombyggdes flera gånger, och sista utbyggnaden skedde 1784. ”Med tillstånd av Allernådigste Konung Gustav III blev denna sluss vid Edet för sjöfartens återupprättande på bekostnad av Göteborgs stad ombyggd till större omfång 1784.” Nu kunde man ta sig ända upp till Trollhättan med hyggliga båtar, för sedan några tillbaka fanns nu även en sluss intill det lilla fallet vid Åkerström. Från början och lång tid framöver utarrenderades slussen och de flesta sågar och kvarnar vid Lilla Edet till Göteborg. År 1801 överläts alla rättigheterna till Trollhätte slussverks bolag. 1832 togs Ströms kanal med två nya slussar i bruk på älvens västra sida och därmed upphörde den gamla slussen att betjäna sjöfarten.
Konstnären Justus Fredrik Weinberg (f 1770, d 1832) var produktiv, och man stöter på många liknande akvareller från hans hand, främst från trakterna kring Göteborg. Weinberg var även verksam som arkitekt och gjorde flertalet avtryck längs Göteborgs paradgator i början av 1800-talet.
Stålbron från 1866 över Göta älv ersattes 1945 av den bro som syns på bilden här ovan. När den ursprungliga bron stod klar 1866 betraktades den som ett ingenjörskonstens mästerverk. Ett specialnummer av en brittisk teknisk tidskrift ägnades bron, vilket säger något om vilken uppmärksamhet den väckte. Uddevalla – Wenersborg – Herrljunga järnväg invigdes den 17 maj 1867.
Vi backar bakåt i denna bildsvit…
… till året 1945. Den nya bron byggdes intill järnvägen och drogs ut och lades över den gamla Stålbron. Den gamla bron fästes i den nya och skars sedan ner i bitar på plats. På bilden ses också bron närmast över den s.k. Huvudnäskanalen. Denna fåra är inte en naturlig del av Göta älvs flöde, utan sprängdes fram åren 1936 – 37. Dess tillkomst tillskrivs kraftverket ett stycke nedströms.
Bilden ovan från välkända fotograferna K & A Vikner i Vänersborg visar provbelastning i samband med att UWHJ blev ombyggd från som man sa, snålspårig 1217 mm, till normalspår 1435 mm. Bl.a. förstärktes bron med två balkar innanför dom ursprungliga vid detta tillfälle. Loken på bilden är närmast UWHJ 6 ELFSBORG och längst bort antingen UWHJ 7 SKARABORG el. UWHJ 8 BOHUS, jag tror på det senare. Uppgifter finns till denna bild att det bortre loket skulle vara UWHJ 4 men det kan inte stämma, då det var ett tenderlok och hade en annan konstruktion.
Oklart vad som händer på bilden ovan, men vissa uppgifter gör gällande att det är provbelastning då bron blivit klar, dvs 1866.
Här är man i färd med att överföra de två första reglarna över det vilda Huvudnäsfallet. En smått unik bild tagen av den i Vänersborgs verksamme fotografen Claes Edvard Kjellin.
UWHJ:s överingenjör majoren Claes A Adelsköld beskriver själv hur han knäcker övergången av Huvudnäsfallet, hela banans svåraste parti.
“Då en “regel” i ett jernvägsbrospann om 43 meter, konstruerad af jern på möjligaste lätta sätt, ändå skulle väga minst 700 centner (nära 30 ton), hade det erfordrats mycket dyrbara mekaniska hjelpmedel för att utan risk öfverföra en så tung pjäs från ena sidan af elfven till den andra. Genom att göra regeln av stål blev den en tredjedel lättare, vägande alltså omkring 470 ctnr (20 ton).
Under mina nattliga resor grubblade jag mycket på denna brobyggnad och uppgjorde flera förslag efter förekommande system, men blef ej qvitt de stora kostnaderna och risken. Slutligen nyårsnatten 1865, då jag låg och åter funderade på saken, kom jag på en idé. Jag rusade upp till ritbordet och gjorde ett utkast till bron, hvilket dagen derpå utarbetades och noga beräknades. Det visade sig praktiskt tillämpligt och utförbart.
Idén var att först öfverföra lätta reglar, endast starka nog att uppbära sig sjelfva och efter brons fullbordande emotstå sammantryckning vid belastningen. Sedan de öfverförts, skulle de begagnas som ställning. Sedermera mötte ingen svårighet alls att fullborda spannet genom ett under dessa reglar anbringa system av länkkedjor, hängjern och sträfvor, sammansatta medelst bultar. Det skulle sålunda blifva en sorts hängbro, underifrån styfvad medelst triangulärt anbringande stag och sträfvor. Men för att göra det hela så lätt och starkt som möjligt, beslöt jag att bygga bron af stål, hvarigenom den skulle med samma styrka kunna göras minst en tredjedel lättare an af jern.”
“Af de ifrågavarande fabrikerna har den vid Vargön största omfattningen. För fabriken, som är belägen på nämnda ö i Göta elf, disponeras ett derintill varande vattenfall, hvilket förenats med ett ofvanför vid Hufvudnäsön beläget vattenfall genom en 1,700 meter lång kanal, som med en kostnad af omkring en half million kronor blifvit anordnad från öns nordöstra ände utefter elfvens östra strand. Verken drifvas af 3 turbiner om tillhopa 645 hästkrafter samt 1 större och 4 mindre ångmaskiner om tillsammans 240 hästkrafter, så att drifkraften utgör sammanlagdt 885 hästkrafter. Fabriksdriften afser tillverkning af papper, men omfattar jeraväl framställning af derför erforderlig slipad trämassa, lumpfiber, halmmassa samt sulfit- och natroncellulosa. Papperstillverkningen är dock så ansenlig, att derför måste, utöfver brukets egen fabrikation, inköpas rätt mycket slipad trämassa och cellulosa. Fabriksbyggnaderna äro 6 till antalet: i en byggnad inrymmas dels träsliperi med 4 slipstolar efter Siebrechts system jemte tillhörande sorterverk och 4 pappmaskiner, dels maskiner för sortering af blekt halmmassa, dels lumpkokeri med 2 kokare samt dels reparationsverkstad; en byggnad innehåller halmkokeri med 1 kokare, 1 holländare, haekelsemaskin ni. m.; en byggnad är inrättad till sulfitcellulosafabrik med 3 kokare, hvardera om 1,200 kubikfots rymd, syraapparater, holländare samt sorteroch pappmaskiner; två byggnader innehålla natroncellulosafabriken med 2 kokare, 4 diffusörer, holländare och sorterapparater samt sodaätervinningsugnar; och en byggnad inrymmer slutligen sjelfva pappersbruket med 3 fourdrinier-pappersmaskiner af 70, 80 och 90 engelska tums bredd, jemte fullständiga förarbetningsmaskiner, såsom holländare af olika slag, limkök, blekeri, skärmaskiner, rullstolar, liniermaskin m. ni. Till fabriken höra derjemte vidsträckta ekonomibyggnader, omfattande, förutom kontorslokaler samt brandfritt arkiv och ritrura, bostäder för disponenten och tjenstemännen samt i 3 större byggnader för 20 arbetare med deras familjer. Den öfriga till 260 personer uppgående arbetarepersonalen bor i trakten omkring fabriken. Afsättningen eger rum hufvudsakligast till England och befordras genom lätta kommunikationsmedel, i det fabriken vid öppet vatten står i direkt ångbåtsförbindelse med Göteborg och vintertiden genom en kort jernbana har väg till Rånnums station på Uddevalla—Venersborg-—Herrljungabanan.”
Källor:
Vänersborgs museum
Femårsberättelser Älvsborgs län 1891 – 95
Ur en inköpt låda med diverse negativ kommer denna fina bild föreställande ett möte någonstans längs Göta älv. Kanske är mötesplatsen strax uppströms Lilla Edet? Fartygens bägge kaptener, antar jag, har klivit ut på sina resp. bryggvingar. Bilden känns en aning planerad, kanske är fotografen anlitad för att säkerställa en bra bild? Datering på bilden liksom fotografens namn saknas, men en gissning hamnar på 1930-tal. Kanske kan någon läsare inkomma med bättre precisering?
Det är som synes Ceres som möter… ska vi gissa på att Ceres möter sin systerbåt Pallas. Mycket pekar på Pallas vid jämförande med andra bilder. Dessa två passagerarfartyg som också kunde ta hyggligt med gods beställdes av Motala Ströms Ångfartygsbolag 1884, i en tid då konjunkturen pekade uppåt. De båda är tillsammans med rederiets övriga passagerarfartyg flitigt avbildade på äldre fotografier. Om ni har vägarna förbi Vänersborg i sommar, så kan man på museet därstädes, i den pågående utställningen Det långsamma resandets tid, bland flera fotografier, såväl svenska som utländska, se en bild där en ung Pallas slussar i Trollhättan på det sena 1880-talet. På tal om 1880-talet och Vänersborgs museum, så transporterades på Ceres flera konstdepositioner från Nationalmuseum, till det då nyuppförda museet i Vänersborg. Denna upplysning kommer från nuvarande chefen vid Museet, Peter Johansson. Annat som transporterats var Amerikaemigranter, vilka reste med Ceres till Göteborg, där de sedan påbörjade sin resa över Atlanten, till möjligheternas land.
Systerfartygen Ceres och Pallas kom under alla år att hålla ihop på traden Stockholm – Göteborg, och båda såldes efter kriget, tillsammans med Baltzar von Platen, till Norge 1946. Pallas kom att fungera som logement vid upphuggningen av det tyska slagskeppet Tirpitz utanför Tromsø. Hon eldhärjades 1956 och skrotades därefter. Även Ceres användes som logement och drabbades av brand. Hon skrotades efter detta 1952.
Motala Ströms Ångfartygsbolag bildades 1869, och efter ett samgående med det på lasttrafik inriktade och 1887 grundade Göta Kanals Trafik AB tog man 1889 namnet Ångfartygs AB Göta Kanal.
Detta anrika rederi har sedan starten åtminstone haft 35 flytetyg i sin fartygsflotta.
De klassiska ”vita båtarna”, eller ”Stockholmarna”, bar namn som Motala Ström (1855), Carlstad (1850), Baltzar von Platen (1870), Venus (1873), Juno (1874), Astrea (Wadstena 1858), Ceres (1885), Pallas (1885), Wilhelm Tham (1912), och Diana (1931). Byggår inom parentes. Tre av dom går som bekant på traden än idag…
Då & Nu
När Göta älvs vattennivå höjdes 1916 ställdes bl.a Lyckebergets tegelbruk ett stycke uppströms under vatten. Man uppförde då ett nytt bruk nere vid Torpa säteri, ungefär där Slumpån suger ut sig i älven. Detta tegelbruk var sedan igång fram till mitten av 1900-talet någon gång.
Nossan på resa till Gruvön med massaved gick idag på grund i höjd med Stallbacka industriområde i Trollhättan. Kanske tur att farledsdjupet inte är större. Står här på botten av kanalen precis under Stallbackabron.
Tre vyer över Sjöboda vid Vänerns utlopp i Göta älv, tagna 1916 resp. 2014.
Gamla bilderna kommer från Innovatums bildarkiv.
Håll över bild för text, klicka för större…
This function has been disabled for TIDEN ÄR EN DRÖM.