Det var Ericsonsönerna som, säkert uppbackade av fader Nils, startade ett träsliperi på den lilla ön Wargön i Göta älv. Werner Ericson som just inkasserat lönen från förättat värv vid anläggandet av Dalslands kanal, där han framgångsrikt lett arbetet, ville stoppa in pengarna i nya projekt. Fadern Nils hade redan omkring 1840 förvärvat ett brännvinsbränneri på Wargön och där istället inrättat ett cementverk. 1869 startade man på dess plats landets tredje träsliperi. Tre år senare, 1872, utökades rörelsen till att även innefatta ett pappersbruk. 1874 bildas Wargöns aktiebolag och resten är som man säger, historia… Bröderna Ericsons tid på Wargön är överspelad vid årsskiftet 1876-77 och den starka kopplingen till bygden upphör helt då John lämnar Nygård för att bli landshövding i Jämtlands län 1882.
Hur det var ställt med kontor innan den aktuella byggnaden uppfördes är för mig obekant. 1888 uppfördes i vart fall en pampig tornförsedd kontorsbyggnad i tegel. Huset byggdes om radikalt runt 1915, men jag är tämligen säker på att man behöll hela första våningen efter att man kapat bort tornet. 1942, i samband med att den sedan 1934 i stort sett torrlagda älvfåran framför huset fylldes igen med slagg, förlängdes huset till sitt slutliga utseende. Samtidigt höjdes pendangen på andra sidan av den traditionsrika portalen, den mekaniska verkstaden, på med en våning och fick ett liknande tak. Ett vackert arkitektoniskt samspel, Wargön var dock icke längre någon ö.
Efter nedläggningen i december 2008 och brukets jämnande med marken ett par år senare, har det sparade kontoret de senaste åren utsatts för en omfattande vandalisering. Den slutliga dolkstöten kom väl den 22 maj 2020 då någon ur begåvningsreserven tände eld på byggnaden.
Hela affären kring industriområdet och dess plan är så illa skött av kommun och politik så att man skäms att vara en av dess skattebetalare!
De äldre bilderna i detta inlägg kommer från Wargön AB:s bildarkiv som numera förvaltas av Vänersborgs museum. De tre sentida bilderna från egen kamera.
Många var dom som spådde en kall vinter, men hittills har kylan mer eller mindre uteblivit. Bara någon dag till så är februari genomliden, och utanför mitt fönster denna gråa måndag ligger Vänersborgsviken öppen och termometern visar på + 6 °C. Annat var det vårvintern 1966, då Wargön var ute och kände på isen. På bryggvingen står Sune Larsson, och det är från hans kamera denna härliga bild kommer. Sune var maskinist på Wargön från 1964 fram till att man avslutade kontraktet med mose-bogsering 1969. Wargöns AB beställde bogserbåten av Norrköpings varv, och den levererades våren 1952. Dess huvudsakliga uppgift var att dra timmer-moser över Vänern. Timret, eller rättare sagt massaveden, hämtades i regel i Karlstad eller Älvenäs, men det hände även att man drog släp från Värmlandsnäs. En resa med släp i 2 knops fart över Vänern tog en och en halv dag. Ofta fick man gå in till Aspholmen för att söka skydd för dåligt väder. Att här försöka beskriva hur ett sådant här släp var sammansatt dristar jag mig inte att ge mig på. Det var billass, moser och buntar i längder och bredder… När man drog från Värmlandsnäs hade man i regel lite klenare saker, och det kallades då för ett Gaperhultssläp. På släp hängde också den lilla arbetsbåten Wilgot. För att citera Conny Jonsson, däcksman på Wargön vid samma tid: den hette så för den ”ville oss gott”. Väl i Vänersborg angjordes moserna vid norra hamninloppet i G:a hamnkanalen, och därifrån drogs dom av de båda mindre bogserbåtarna Vargen och Björnen genom Karls grav och slussen vid Brinkbergskulle till Wargöns pappersbruk.
På vintern såg man ofta Wargön assisterande på kanalen tills det att isen slutligen satte stopp för seglationen. Någon riktig isbrytare var nu inte Wargön, det mäktade inte den 7 cylindriga NOHAB:n med sina ca 455 Hk med. Det hände att man höll på en hel dag med att bryta en ränna genom Vassbotten.
Under Sune Larssons tid såldes Wargön 1966 till Röda Bolaget i Göteborg, men man fick ett lönsamt kontrakt med Wargöns AB för fortsatt bogsering tills det hela avslutades 1969. Därmed upphörde epoken med mosedragning på Vänern. Sista uppgifter kring bogserbåten Wargön kommer från Norge för omkring tio år sedan, men det är oklart om den fortfarande finns kvar. Tack Sune och Conny för att ni så generöst bjöd på berättelser från eran tid, då man fortfarande drog moser på Vänern.
This function has been disabled for TIDEN ÄR EN DRÖM.