Man ägnar knappast området kring Gropbron något större intresse när man är ute i dessa trakter. Som cyklist eller gångtrafikant tycks det alltid blåsa motvind då man ska passera över bron, biltrafiken den är oftast hetsig och bullrig och är man en av dessa stressade bilburna i färd med att passera kanalen kanske man utbrister någon otryckbar harang om bommarna just går ner och man nödgas stanna och vänta på ett av de fåtaliga fartyg som passerar nu för tiden.

Gropbron var förr liksom nu en viktig länk mellan staden och övriga riket. Vänersborg är ju faktiskt avskuren och helt omflutet av vatten. Denna avskärning uppstod i och med att man började gräva Karls grav år 1609. Eller ja, det sägs ha runnit en bäck här före kanalens tillkomst, så kanske har landplätten där Vänersborg kom att hamna alltid varit kringfluten av vatten. Den forna bäcken kallades enligt de gamla källorna för Hilles- eller Heliebäcken och mer därom verkar ingen känna till. Järnvägstjänstemannen och hembygdsforskaren Gustaf Lundén trodde nog visserligen att Karl IX missuppfattat bäckens namn och att dess rätta namn ska ha varit Hulebäcken, efter den håla som fordom funnits invid forsen vid Brinkebergskulle. Ursprungligen var området kring det, genom kanalanläggandet framväxande Brinkebergskulle, ett hemman som hette just Bäcken eller Hulan. Rasmus Ludvigson, sekreterare åt Vasasönerna, såg en möjlighet att gräva en kanal här och noterade redan på 1560-talet att: ”her utöfver kan man graffva”. Om denna bäcken rann ett stycke eller rent av hela vägen mellan Vassbotten och Göta älv vet vi inte. Geologin ändrar sig längs sträckan, från svart- och lermylla på lerbotten till tämligen bergigt ner mot Brinkebergskulle. Kanske har det genom åren bildats en bäckravin här då Vänern snörptes av från Västerhavet och blev en insjö för omkring 8000 år sedan?  Det var i vart fall bönder från Väne härad och Dal som blev ålagda att gräva kanalen längs detta naturliga vattenflöde. Den idag 3860 meter långa Karls grav mellan Vassbottenviken och Göta älv är troligen landets äldsta grävda kanal, och dess namn har den fått av den vid tiden regerande konungen Karl IX. De första 150 åren var väl inte detta direkt någon kanal som man kunde segla upp och ned med båtar i, även om tanken på båttrafik var primär redan från början. Kungen själv klargör detta i brev mars 1610: ”att de ska låta göra den graven vid Huvudnäs färdig, så att man kan komma utur Vänern till Trollhättan med båtar och pråmar.” Det Huvudnäs kungen nämner är den sätesgård som låg vid sjön Vassbotten, inte långt från Gropbron och på vars marker staden Vänersborg ett par decennier senare kom att anläggas. Vid kungens död hösten 1611 avstannade arbetena helt med kanalen och vad man då åstadkommit kan nog liknas med en större fåra, mest lämplig att flotta timmer i. På en tidig karta finns det t.o.m. angivet en fors, lämplig att ställa upp en kvarn i enligt textbeskrivningen. Det skulle dröja till 1752 innan man kunde ta sig med båt genom Karls grav och ut på Göta älv. Detta år togs nämligen den första helt säkert belagda slussen i bruk. Troligtvis uppstod Gropbron som plats i och med grävandet av Karls grav, och helt säkert anlades det en fast överfart här redan från början. Ursprunget till benämningen Gropbron är oklart, men finns i vart fall belagt sedan mitten av 1600-talet. Gissningsvis så var det väl så enkelt, att det var bron över gropen. År 1644 flyttar som bekant de något motvilliga Brätteborna till den nygrundade staden Vänersborg och nu om inte förr blev en överfart nödvändig då denna väg bar ut mot den livliga Edsvägen som då kanske var landets hårdast belastade transportled.

Tidigt fanns här en del av staden Vänersborgs yttersta försvarsverk i form av en, i anslutning till bron, framskjuten halvredutt. Det är under 1600-talets ofredstider som Gropbron först visar sig i källorna. Vid det skånska kriget 1675 – 1679 inföll den dansk-norska armén under ledning av den norske ståthållaren Ulrik Frederik Gyldenløve i vårt område med en andra front. Det är nu, under den s. k. Gyldenløvefejden, som Gropbron dyker upp i källorna, kanske för första gången. Den 25 juni 1676 utkämpades nämligen slaget vid Gropbron. Dagen innan denna fyra timmar långa batalj, på midsommardagen, hade svenskarna under general Mörners ledning gått i försvarsställning i den framskjutna, på västra sidan av Karls grav liggande halvredutten. Svenskarna som totalt räknade omkring 1500 man var nog så väl förberedda de förmådde då Gyldenløves förtrupper nådde fram till Gropbron. Fienden satte omgående hård press på försvararna och från Nabbensbergshållet besköts svenskarna nere vid bron med kanoner. En av Gyldenløves kaptener skrev senare i brev angående kanonbeskjutningen, att han träffsäkert skjutit en gata i det svenska artilleriet, så bred att man ”makligt kunde köra en postdiligens därigenom”. Trycket på de svenska försvararna blev snart för hårt och i senare rapport avlagd av Mörner kan man läsa: ”Vi nödgades 100 steg oss tillbaka draga, varpå fienden med hela sin force så ansatte att jag blev tvungen till att kvitta bron och den samma i brand sätta”. I detta läget anländer Gyldenløve själv med huvudstyrkan, ser sin chans och öppnar eld mot östra brofästet och lyckades snabbt trycka tillbaka svenskarna ytterligare, samt även släcka den halvt avbrända bron och ta sig över till andra sidan. Svenskarna hade då redan börjat retirera till Rånnumsbron, där de slutligen fick stopp på fienden. Staden Vänersborg gick dock förlorad och kom så småningom att grundligt brännas ner av danskarna. Vid senare kanalarbeten har spår från denna batalj kommit i dagen och vid grävningar på Nabbensberg ska det enligt uppgift från en tidigare ägare också ha hittats någon kanonkula i marken.
Slaget vid Vänersborg och Gropbron finns utförligare skildrat i Vänersborgs Söners Gilles årsskrift 1964 – Historien bakom herr Gyldenløves klocka.

År 1685, nio år efter slaget vid Gropbron, togs den angränsande Nygårdsängen i besittning av Kungliga Västgöta-Dals Regemente som förlade sin mötesplats till denna, skulle det visa sig, vattensjuka äng. Här höll regementet fram till 1863 sina årliga mönstringar. Med tiden uppfördes också några byggnader tillhörande regementet, bl.a. officershus, sjukhus samt ett krutkapell. Området var dock vid regniga perioder totalt otjänligt som övningsområde och till slut kom man att flytta till torrare marker vid Grunnebo. Senare fick Nygårdsängen tjäna som lertäkt åt de närliggande tegelbruken, vilket säkert passade bättre. Nygård är mycket gammalt och är alltså namnet på den gård som låg här invid Vassbotten. Denna gård liksom de flesta andra i området brändes av danskarna på 1560-talet, under det s.k. nordiska sjuårskriget. Nygård återuppbyggdes troligtvis inte efter detta, utan dess ägor lades öde till äng. Alldeles nära Gropbron låg det också under en tid ett soldattorp vilket beboddes av en indelt soldat i det s.k. ständiga knektehållet. Mer är inte känt kring detta, men vi vet att hans väg över Gropbron till mötesplatsen ej var alltför lång.

Gropbron kom med tiden att bli mer än en just en bro. Det var en plats där det hela tiden försiggick något, en station längs kanalen. Här lossade många skutor sina laddningar, här sökte man lä vid oväder, eller väntade på rätt vindar och om isen blivit för besvärlig hände det att man nödgades övervintra på platsen. Många av dåtidens vänerskutor var för stora för att kunna passera slussarna, och man var tvungen att lasta om på mindre skutor, vilket ofta skedde här vid Gropbron. I samband med att Gustafs slussar i Karls grav blev farbara 1778 flyttades stadens lastageplats vid Korseberg till Gropbron. Lastageplatsen kom att ligga vid Nygårdsängens strand där det uppfördes järnbodar och 1780 kom även en järnvåg på plats. Vågen var avsedd för det järn som skulle vidare landvägen mot Uddevalla. För järntransporter mot Göteborg fanns en annan för detta avsedd våg placerad vid Kaveldammen i Trollhättan. Vid vågen vägdes och kontrollerades järnets kvalitet innan transporten kunde gå vidare. Vågplikten vid Gropbron upphörde 1828. Vid Gropbron fanns också en av kanalens koleraspärrar under farsotens härjningar på 1800-talet. Insjuknade någon ombord på en skuta skulle denne tagas raka vägen till Västgöta-Dals regementes sjukhus vilket låg vid utkanten av Nygårdsängen. På annat ställe i denna årsskrift kan man läsa om telegrafens historia i Vänersborg. En av landets första telegraflinjer, den mellan Stockholm och Göteborg, vilken drogs genom Vänersborg, korsade Karls grav alldeles invid Gropbron. Telegraflinjen togs i bruk 1854. 1800-talet var Gropbrons verkliga storhetstid och man önskade att det fanns några fotoalbum fyllda med bilder att titta på. Nu gör det tyvärr inte detta och det är överhuvudtaget magert med bilder från platsen, även långt in på 1900-talet. I stället får man bläddra i gamla tidningar som nu i stor utsträckning finns digitaliserade och sökbara på kb.se. Detta och gamla kartor kan ge många upplysningar kring händelser och hur det dagliga livet tedde sig kring Gropbron för både hundra och tvåhundra år sedan – allt från upphittade tuppar och alligatorer till skutbränder och ond bråd död. Apropå tidningsnotiser, så hade boktryckaren Johan Qvist sitt tryckeri vid Gropbron under en period efter det att Vänersborg brunnit ner 1834. En liten brorelaterad tidningsnotis som kan vara värd att nämna, är en händelse som även berör en annan av stadens broar. I november 1872 rasade en svår storm som ställde till med stor förödelse kring Vänersborg. Just vid detta tillfälle var en nytillverkad bro, den blivande svängbron inne i staden, på väg upp genom kanalen medelst pråm. I telegram från kanalbolagets Mekanikus Carl Wallström till kammarherre Westerstrand i Stockholm kan man bl.a. läsa: ” Wenersborgs svängbro stadd på upptransport lyckligen skyddad vid Gropbron”
Vid Gropbron hade också många människor sin hemvist, inte minst sjöfolk i olika befattningar kunde ha adressen Gropbron.

 

Gropbron

Uppgifter rörande de första 140 åren i Gropbrons historia är svårfunna och det är först när behovet av en öppningsbar bro blir nödvändig som saker kommer i ljuset. Detta sker i samband med att den första helt säkert belagda slussen ska anläggas vid Brinkebergskulle – slussen ”Gref Tessin”, vilken togs i bruk 1752. Det var en liten och föga användbar s.k. stollgångssluss som krävde flytetyg med fällbara master då segelhöjden genom stollgången endast var ca 2,7 meter. För uppförandet av denna sluss skrev Kronan år 1750 ett kontrakt med konstmästaren vid Sala silvergruva, Gustaf Adolf Wiman. Jämte slussverket åtog sig Wiman också att uppföra en vindbrygga över Karls grav:

” Emedan det finnes nödigt at den så kallade Gropbroen på staden Wennersborgs ägor belägen, å nyo af steen uppbygges och med windbrygga försees bör; altså på det fahrtygen i framtiden icke vid denna bro må belastas med någon särskilt afgift, pröfwades för Kongl. Maj:t och cronan nyttigast, att samma bro under de öfrige byggnader till segelfartens erhållande förbi Trollhätte strömmarna begripas och ständigt underhållas skall, till hwilcken ända konstmästaren Wiman effter noga betingande sig åtagit at samma bro förfärdiga, som blifwer på goda stenkistor i watnet och sedan med torr murning upförd 5 al:r öfwer wattubrynen, öppningen blifwer  åtminstone  12 al:r och windbryggan  6 al:r bred af duchtigt wircke med goda jernlänckor och gångjern försedd, brons längd är 90 al:r och bör vara 9 al:r bred emillan ledstängerne altsammans swarsgodt för en summa af tijo tusende fembhundrade dal:r kopp:mt.”

Denna vindbrygga, vilken kan ses på ritning här i artikeln, modifierades sannolikt runt 1773 för att bättre passa segelfarten när Gustafs slussar vid Brinkebergskulle togs i bruk 1778. Det är först efter att dessa två kopplade slussar blivit anlagda som det blir lite fart på seglationen genom Karls grav. I Trollhätte Kanal- och Slussverksbolags egna inventering från år 1823, kan man läsa att denna bro ombyggdes 1791 och sedan reparerades flera gånger. Trots underhållet verkar det inte som om bron var av det säkrare slaget. I början av 1800-talet faller bron helt sonika ihop och ändar livet av en person. Några år senare råkar general Hans Henric von Essen ut för ett missöde, då bron åter igen rasar ner i kanalen just efter att denne passerat över. Om generalen var på väg till Nygårdsängen på andra sidan kanalen eller ute i annat ärende förtäljer inte historien. General von Essen var en av landets militära toppmän, iklädd de flesta titlar samt också den förste innehavaren av titeln Riksståthållare i Norge åren 1814–1816. Nu överlevde generalen debaclet vid Gropbron och lär på tillbakavägen ha begagnat sig av båt. Kanske var det efter detta som vindbron fick en rejäl upprustning, vilket skedde åren runt 1814.

Den gamla och uppenbart osäkra vindbron står kvar till år 1833. Den 20 juli detta år inleddes nämligen arbetet med en helt ny bro – en rullbro i järn. Gjutjärnet hade då anlänt hit från Stafsjö bruk i Södermanland. Den beräknade kostnaden för dess färdigställande var 6000 riksdaler banco, men var det något som var bra med den gamla vindbron så var det dess stabila grundläggning. Tack vare den slutade kostnaden på 5100 riksdaler banco. Bron blev som nämnts byggd av gjutjärn och vilande på granit och sandsten. Båda sidor av bron hade en stenlagd förlängning om 75 fots längd, vilken var försedd med järnräcken. Rullbron var säkert ett stort steg framåt jämfört med dess föregångare, men kom på 1860-talet att jämföras med den nya järnvägsbron över hamnkanalen vilken var en svängbro. Då framstod den förra som hopplöst omodern och med ett maskineri ”hwilket med snigelns gång upprullar den gamla tröga bron”. Vid en båtpassage skjuts eller rullas bron upp i sin egen längdriktning rakt bakåt så att säga. Själva brobanan kom att flyttas efter bara tio år då kanalingenjören Nils Ericson träder in på scenen. En idag kvarliggande fin 1800-tals representant av denna brotyp är vägbron över Göta kanal vid Hajstorp.
Dessa första upplagor av Gropbron låg på ett läge i Karls grav som vi kan kalla det ”sydliga läget”, knappt 200 meter nedströms dagens bro.

Vi backar tillbaka några decennier för en komprimerad titt på kanalens utveckling under 1800-talets första hälft. Den 13 december 1793 utfärdas kungl. Maj:ts nådiga privilegium till det då nybildade bolaget Trollhätte canal- och slussverks bolag och därmed är Kronans tid som ägare av Trollhätte kanal över, för denna gången. Nu skulle Trollhätteberget bemästras!

När 1800-års slusslinje vid Trollhättan stod klar sågs den som ett världens åttonde underverk. Man hade sprängt in en slusslinje i berget och på så vis kringgått de otämjda fallen. En månghundraårig önskan hade gått i uppfyllelse – att kunna segla obrutet hela vägen från Vänern till Västerhavet. Men så tog sig Baltzar von Platen friheten att göra slussarna i den år 1832 öppnade Göta kanal 2 fot bredare än de i Trollhättan och till dessa borde man nu anpassa trollhättedelen.
Trollhätte Canal- och Slussverks Bolags mekanikus majoren Nils Ericson stod för hela genomförandet av den nya och till Göta kanal anpassade 1844 års slusslinje. Inför detta arbete hade bolaget ombildats och gick nu under namnet Nya Trollhätte Kanal- och Slussverks bolag. Slussarna fick samma mått som de i Göta kanal, längd 35,6 m, bredd 7,28 m, djup på slusströskeln 3 m. I Karls grav ersattes Gustafs slussar av två nya, vilka togs i bruk 1841.

Åter vid Gropbron. Under Nils Ericsons ledning påbörjades år 1840 arbetena med en sättavstängning i norra Karls grav, ungefär vid den plats där dagens bro korsar kanalen. Tidigare hade man för att kunna tömma kanalen på vatten årligen anlagt en provisorisk dammvall mot Vassbotten. Arbetet med sätten, som också kom att utgöra grunden till den nu lätt begagnade rullbron, fortsätter de nästkommande åren och brobygget blir klart till 1844. Detta år flyttar alltså bron till ett nordligare läge, närmare Vassbotten. Denna nya broöverfart blir en del av den utvidgade och år 1844 invigda Nya Trollhätte kanal. De följande åren efter kanalens fullbordande fortsätter man med smärre arbeten och med att ”försköna” dess omgivning. År 1847 var enligt redogörelser ett år med litet underhållsarbete på hela kanalleden:

”Underhålls-arbeten derstädes hafva varit obetydliga; men deremot äro åtskillige anläggningar gjorde åsyftande en ytterligare fulländning af kanalbyggnaden i dess helhet. Segelleden genom Wenersborgs hamn utvidgad på bredden, ett brovaktarhus af sten uppfördt vid Gropbron.”

Brovaktarhuset i citatet är det vita stenhuset som kan ses på fotografiet från sent 1870-tal. I tjänstebostället bor kanske nu den brovaktare som signaturen ”daglig trafikant” ondgör sig över i en insändare den 23 juli 1856. Enligt den utförliga insändaren ska brovaktaren vid Gropbron missköta sin plikt å det grövsta:

”… men emedan här, såsom tyvärr oftast händer, det onda blifwer wärre, och trafiken, såwäl till lands som till sjös, lider af en oduglig och i högsta grad försumlig broöppnares stundliga wårdslöshet… ”

Insändarskribenten rundar av med en varning till kanalbolaget, att med nuvarande brovaktare kommer man förr eller senare få obehag. Just året 1856 bodde 49 årige Jakob Lundgren med hustru och fyra barn i brovaktarhuset, så risken finns att jag nu 163 år senare pekat ut vår försumlige brovaktare. Lundgren efterträddes så småningom på brovakarposten av en Tyberg, ett inte ovanligt namn längs kanalen. Antalet båtar som varje dag passerade bron vid denna tiden var omkring 25 st. Hur många som dagligen använde bron för att komma torrskodda över kanalen finns det däremot ingen statistik på, men lite upplysningar ger ledamoten av direktionen vid Trollhätte kanalverk Carl Skogman. De kringboende klagade på att bron och uppfarten till den samma kunde bli så hal på vintern att ofta hundra olycksfall om dagen inträffade! Kanalbolaget lät då under nära fyra månader vintertiden räkna antalet passerande över bron. I medeltal hade då endast 35–36 personer passerat över bron. Högst uppmätta antal passeringar någon dag var 85. Detta var på 1880-talet. Den siste brovaktaren vid rullbron hette Anders Johan Jacobsson och lär enligt en sägen ha varit sonson till en invandrad veteran från Karl XII:s vistelse i Turkiet. Det sista kan vi nog med enkel matematik avfärda och möjligen kalla för en saga. Jacobsson slutade hur som helst som brovakt 1897, året då rullbron ersattes, då han inköpte gården Bodraget i Långebo på Dal.

På det gamla fotografiet kan man se vilken trång passage genom rullbron det var, som alltså också fungerade som en sättavstängning. Sätten användes för att kunna tömma kanalen på vatten, vilket man oftast gjorde efter varje avslutad seglationssäsong. Nu slapp man allt arbete med att anlägga en ny dammvall mot Vassbotten varje år som man tidigare tvingats göra. 1844 års rullbro, vilken låg kanske bara några meter sydligare än dagens Gropbro, var som tidigare nämnts i bruk fram till 1897. Detta år stod nämligen en ny svängbro klar, och denna kom åter att ligga på det gamla, sydliga läget. Redan i början av 1890-talet hade kanalbolaget börjat spara pengar i en fond för uppförandet av denna bro, samt en breddning av kanalloppet kring den samma. Kanalverkets Mekanikus Carl Wallström beräknade kostnaden för dessa arbeten till 64.421 kr. Samuel Bring anger att slutkostnaden blev betydligt lägre:

” Anläggning af en ny svängbro samt utvidgning av kanalloppet vid Gropbron åren 1895 – 1897 för en sammanlagd kostnad af 37.542 kr. ”

I Kungl. Maj:ts Befallningshavandes femårsberättelser för åren 1896 – 1900 anges en annan summa:

” Byggande af ny landsvägsbro af järn öfver Karlsgraf vid Tenggrenstorp, hvarför kostnaden uppgått till 46.741 kr. 61 öre.”

Sommaren 1896 kunde man i tidningen läsa om flytten av bron till det gamla, tidigare använda, södra broläget:

” Trollhätte kanalbolag vill, för erhållande af rymligare infartsväg till Venersborg, flytta den s.k. Gropbron till platsen strax nedom, intill Tenggrenstorp, hvarigenom landsvägen äfven behöfver omläggas och dragas fram, där den gamla landsvägen fordom gått. Handlingarne härutinnan jämte kartor inlämnades idag till magistraten. Stadens ombud vid denna angelägenhet är stadsingeniör H. Lindeberg. ”

Svängbron, en smäcker konstruktion som var tillverkad av Nydqvist & Holm i Trollhättan, togs efter magistratens besiktning i bruk lördagen den 16 oktober 1897. Samma dag började också de fasta signalerna användas vid Gropbron, liksom vid svängbron inne i Vänersborg.

Samtidigt som bron flyttar söderut under 1800-talets slutskede, uppfördes även ett nytt tjänsteboställe för brovaktaren. Huset, som kan ses på inledningsbilden i denna artikel, låg på Nabbensbergssidan av kanalen och inrymde förutom ett litet vaktrum två lägenheter med ett rum och kök vardera. Ritningarna som blev godkända den 27 februari 1897 följde Mekanikus Carl Wallströms mall på hur husen längs kanalen skulle se ut. Huset uppfördes året därpå och kom att fungera som tjänsteboställe för brovaktaren fram till att nuvarande bro togs i bruk 1966. Även efter detta lär det tidvis ha bott just en brovaktare i detta huset. Huset revs slutligen någon gång under andra halvan av 1970-talet. Kommunen hade då köpt upp flera tomter på västra sidan av kanalen efter rivningen av Nabbensbergs tegelbruk. Förslaget var först att anlägga ett parkliknande område här, men av det blev det inget. Istället kom Esso Motorhotell att etablera sig här och dess komplex stod klart 1977.

Tillbaka till 1897 års svängbro, vilken inte blir gammal på sin plats. Nu griper staten in i händelserna. För det första ville staten komma åt fallen i Trollhättan och där uppföra en stor kraftstation och för det andra räckte inte den befintliga kanalen till för trafikbehovet. Vid sekelskiftet 1900 passerade årligen omkring 10 000 båtar kanalen och den borde ersättas av en ny med större kapacitet som kunde ta större havsgående fartyg. En sådan kanalanläggning med slussar skulle svårligen kunna genomföras av ett privat bolag och än mindre ge vinst på mycket lång tid. För att komma åt mark och vattenrätter köpte staten 1905 hela Nya Trollhätte Kanalbolag för 5 800 000 kronor och omvandlar bolaget till ett statligt verk med namnet Kungl. Trollhätte Kanal- och Vattenverk, idag Vattenfall. 1910 invigdes kraftverket Olidan, statens första stora kraftstation och åren 1910 – 1916 ombyggdes Trollhätte kanal.

Med den nya förstorade kanalen blev man således tvungen att ersätta den knappt 10 år gamla svängbron över Karls grav med en ny. Den gamla bron monterades ned och kom så småningom att transporteras till Trollhättan, där den lades över Ryrbäcken vilken rinner ut i Göta älv strax söder om slusstrappan. Holmenbron, som den kallades, låg sedan över denna bäckravin fram till 1999, då den slutligen klipptes ner.

Den 6 augusti 1912 togs nästa Gropbro i bruk, den uppfördes omedelbart norr om den förra. Järnskelettet till denna svängbro tillverkades av Göteborgs Nya Verkstads AB, medan elektroniken kom från tyska A.E.G. Konstruktionen kom att vara mycket lik den vid samma tid uppförda Dalbobron, den senare var dock tillverkad av Motala Verkstad. Båda dessa broar, liksom väldigt många andra, ritades av väg- och vattenbyggnadsingenjören kapten Ernst Nilsson. Under denna bros livslängd började bilismen att växa fram och även om det var den rejälaste bron över Karls grav hittills, så uppstod så klart med tiden en flaskhals här. Att bron kom att enkelriktas med trafiksignaler 1943 gjorde knappast saken bättre. Många minns säkert köerna som uppstod p.g.a. den smala bron i början av 1960-talet. Man förstår verkligen att en ny och för tiden bättre anpassad bro sedan länge var efterlängtad då nuvarande Gropbron kom på plats. Transformatorhuset som fortfarande står kvar vid kanalen minner om 1912 års svängbro.

Dagens Gropbro stod klar hösten 1966 och invigdes av dåvarande statsrådet Olof Palme den 8 november detta år. Palme fick säkert bropromenader så det räckte då han även invigde Nötesundsbron och Älvsborgsbron denna dag. Nuvarande Gropbro är av dubbelklafftyp med fyra körbanefiler samt gång- och cykelbana. Dess läge är norr om alla tidigare broar över Karls grav och för brons uppförande svarade två Stockholmsföretag. I det vidhängande brovaktarhuset är det tomt sedan 1983 då tjänsten rationaliserades bort. I slutet av 1970-talet ville man, trots ökad biltrafik, prova att fjärrstyra bron från Brinkebergskulle. Förslaget kallades en ”rationalisering i överkant”. En del i det hela var att man ville ha bort enmansjobben. Att ha två brovaktare vid varje bro var knappast ekonomiskt hållbart. Protesterna till trots – 1983 blir förslaget att göra Gropbron obemannad verklighet och bron började då att fjärrstyras från Brinkebergskulle. Nu när detta skrivs har man tagit det ett steg längre och även rationaliserat bort den ständiga bemanningen vid Brinkebergskulle sluss. Sedan den 30 september 2010 styrs Gropbron, liksom alla övriga broar längs Trollhätte kanal, från kanalcentralen i Trollhättan.

Slussarna i Trollhätte kanal närmar sig slutet på sin livslängd och frågan har under några år varit om det blir några nya slussar. Alternativet hade varit en stängning av kanalen, åtminstone för godstrafiken. Sommaren 2018 kom så ett positivt besked att det blir en satsning på Vänersjöfarten. Sex slussar ska ersättas med fyra nya och större än dagens, en vid Lilla Edet, två i Trollhättan och en vid Brinkebergskulle. Investeringspengen ligger på ca 3,2 miljarder och en trolig byggstart kring 2026. Frågan är om det nya större fartygstonaget kommer genom Gropbron?

1. Ny bro / broläge 1752 ca, 1791, 1833. 2. Ny bro / broläge 1844. 3. Ny bro / broläge 1897. 4. Ny bro / broläge 1912. 5. Ny bro /broläge 1966. 6. Lastageplats och järnvåg 1780 – 1828. 7. Nabbensbergs tegelbruk 1907 – 1967 (fr. 1700-tal). 8. Tenggrenstorps tegelbruk 1909 – 1959. 9. Landeriet Tenggrenstorp. 10. Tenggrenstorps skeppsvarv. 11. Johannes Spaaks / Gropbrons skeppsvarv. 12. Flyghangarer Tenggrenstorps flygbas 1916 – 1918.
Foto: Linde Barrlind. (Vänersborgs museum)

 

 

I Gropbrons absoluta närhet, på var sida om kanalen, låg stadsegendomarna Tenggrenstorp och Nabbensberg. Båda dessa ställen har sina anor från 1700-talet och kom att utvecklas till ganska så omfattande verksamheter. Här fanns förutom större mangårdshus, ladugårdar, magasin, stat- och dränghus även brygghus, bagarstuga, bränneri samt trädgårdsmästeri från vilket man försålde grönsaker och blommor. Jordarealen kunde gott och väl föda ett eller två par oxar omkring 40 kor samt några hästar. Tenggrenstorp hade under 1800-talet på sin mark ett skeppsvarv och Nabbensberg ett större tegelbruk vars anor också kan skrivas till 1700-talet. Avsikten är inte att teckna egendomarnas hela historia här men väl ett försök att lyfta några av de tidiga namn som varit knuta till respektive ställe.

 

Tenggrenstorp

År 1738 startade borgarna och rådmännen Johan Tenggren och Olof Ahlqvist ett tobaksspinneri i staden. De hade för denna verksamhet egna tobaksplanteringar vilka sannolikt var belägna i närheten av Gropbron, förmodligen på den plats som i början av 1700-talet kallades för Stubbetorpet. Ett torp som fordom legat under Huvudnäs sätesgård men som allt sedan Tenggrens dagar kom att heta Tenggrenstorp. Det visade sig dock vara svårt att få den lokalt odlade tobaken lönsam på våra breddgrader. Detta och införsel av bättre tobakskvaliteter från Norge hämmade spinningen av rulltobak i Västsverige. Under 1777 års brand, då stora delar av centrala Vänersborg drabbades, förstördes även det då troligtvis enda tobaksspinneriet i staden för att sedan inte återuppföras. Några senare försök var dock på gång, bl.a utfärdade kommerskollegium resolution för bruksägaren Johan Wikström att anlägga tobaksspinneri 1792 men av detta verkar det inte blivit något. Wikström kom att ha andra och mer lönande verksamheter att ägna sig åt, bl.a. ägde han Glasfors bruk i Värmland och 1810 utökade han bruksinnehavet genom att förvärva Kollerö bruk, Rådanefors och Öxnäs bruk i Dalsland. Kollerö, beläget mellan Vänersborg och Uddevalla var Västsveriges första stålbruk och vid den här tiden regionens största industriella arbetsplats. Utöver detta fanns också de år 1799 anlagda Wikströmska sågarna i Trollhättefallen. När Johan Wikström avled 1818 efterlämnar han således ett smärre imperium som änkan ledde under några år tills sonen Carl köpte loss allt 1824.

Brukspatron Carl Wikström (f 1793) hade någon gång under 1830-talets första hälft köpt Tenggrenstorp och flyttat dit. I början av 1840-talet var Carl Wikström även en av Vänersborgs större skeppsredare med flera skutor i fart. Förmodligen lät han också bygga några av dessa skutor på Tenggrenstorp alldeles invid Gropbron. Wikström bedrev således handel med två av 1800-talets viktigaste varor – järn och trä. Han hade egen fartygsflotta för transporter över Vänern och därtill både sågverk och järnbruk. Likväl blir det konkurs 1842 och hela det Wikströmska imperiet utraderades för att aldrig återuppstå. Efter konkursen då landeriet Tenggrenstorp såldes på exekutiv auktion kom det i brukspatron på Önafors, Johan Emanuel Norströms ägo, men makarna Wikström kom ändå fortsatt att bo kvar på Tenggrenstorp fram till Carls död 1853. Hustrun Anna Caisa som var född Norström 1804 kom från Åmål. Fadern Bengt Norström, som för övrigt var Åmåls rikaste person, hade en bror vid namn Erik och denne är högst sannolikt samme Erik som var ägare av Önafors i början av 1800-talet, tillika far till J. E. Norström. Där finns nog förklaringen till att Wikströms kunde bo kvar på stället. Inte nog med detta. Den välbärgade Bengt Norström var gift två gånger och i det första äktenskapet, vilket ingicks i Vänersborg, gifte han sig med postinspektörsdottern Christina Wikström, syster till Johan Wikström. I äktenskap nummer två gifte han sig med Maja Kajsa Åberg, vars farfar var bror till en Märta Stina som var gift med rådmannen Johan Tenggren i Vänersborg. (Tenggrenstorp!) Man undrar ju lite, hur den elegante Carl som haft så mycket och sedan miste allt kände sig. Svärfaderns brorsson verkar ha kommit till undsättning när familjen var på väg att vräkas från hemmet. Brukspatroner var dom båda två tills dagen då konkursen tog titeln från den ene. Spegelmakaren och författaren Rudolf Landqvist beskriver Carl i sina bästa dagar som nybliven brukspatron omkring 1820: ”Wikström var en man med fina manér, ytterst noggran i sina affärer och hans hus var ett af de mest gästfria i hela staden. Hans habit var omsorgsfull, ständigt klädd i hvit halsduk och fina handskar och med den lilla hvitstrukna näsdukssnibben synlig i rockfickan; hans aristokratiska gång och säkra hållning gaf honom utseende af en hofman.”
Vid bouppteckningen efter Carl, var skulderna fortfarande större än tillgångarna, tio år efter konkursen.

Efter Carls död blev possessionaten A. F. Dahlgren ägare av Tenggrenstorp, troligtvis ett spekulationsköp, då denne raskt sålde vidare till löjtnanten Hjalmar Geijer. Denne drev också skeppsbyggeri här, ofta i lag med göteborgare. Geijer hade tidigare under några år handlat med spannmål i Vänersborg, en lukrativ syssla som kunde ge bra avkastning. Dessförinnan var han ett par år förvaltare vid faderns egendom Frugården på Vänersnäs. Hjalmars farfars far, anfadern Bengt Gustaf Geijer grundlade det anrika och mycket framgångsrika Uddeholmsbolaget 1720. Vår Hjalmar på Tenggrenstorp gjorde dock, precis som Carl Wikström, konkurs efter bara ett fåtal år på stället. Nu blir det åter ett troligt spekulationsköp, då tullförvaltaren Lange från Göteborg ropar in egendomen i mars 1859. Det blir ny försäljning senare detta år och Tenggrenstorp går då mot sin storhetstid.

År 1859 förvärvade nämligen Carl Johan Andersson Tenggrenstorp. Han låter där strax uppföra en ny karaktärsbyggnad innehållande 18 rum med tamburer och flera stora verandor med ”en myckenhet beqvämligheter”. Vidare fanns under Anderssons tid en stor ladugård i sten för omkring 40 nötkreatur samt i övrigt nödvändiga hus för statfolk och jordbruk. Ett skeppsvarv med erforderliga byggnader och anordningar, badhus för varma och kalla bad, vattenledning för alla behov och senare även telefonförbindelse med Vänersborg och Göteborg. På 1860-talet lät Andersson även uppföra ett skolhus på sina ägor där barnen till de anställda erhöll fri undervisning. Andersson hade ofta ett stående arbetslag på omkring 60 – 70 personer med vitt skilda arbetsuppgifter. Senare bekostade han även ett fullt utrustat och under 10 år brandförsäkrat barnhem. Byggnaden fanns redan och var en tvåvånings träbyggnad Andersson ägde stående på Nabbensbergs ägor, vilken han lät nedmontera och sedan återuppföra vid Gasverksgatan i Vänersborg. Viss ekonomisk oro fanns hos staden för barnhemmets framtida drift, men detta löstes med att låta 2/3 av hundskatten tillfalla barnhemmet. Skatten på hundkreatur var så hög som 15 kr året i slutet av 1800-talet.
Carl Johan Andersson föddes i Vänersborg 1815. Han började sin framgångsrika karriär som bokhållare hos faktorn och skeppsredaren C. H. Lindqvist i Vänersborg men kom senare själv att bli stadens genom tiderna störste skeppsredare. Sin redarbana startade han 1838, då han köpte skutan ”Försöket” från Upperud och däcksbåten ”Gustaf” från Bohuslän. Han började tidigt att bygga sina egna skutor och han arrenderade stadens varv vid Dyviken under flera år. Fartygsflottan växer för varje år och en kontroll i rullan vid sjömanshuset i Vänersborg 1859, samma år som han köper Tenggrenstorp, visar att C. J. Andersson detta år redar hela 28 fartyg av olika typer. Vid sitt varv på Tenggrenstorp låter han också bygga en mängd segelskutor, oftast skonertskepp, för både inrikes och utrikes fart. Han bygger till sig själv men också för försäljning till annan ort. Andersson hade i sin tjänst under många år skeppsbyggmästaren S. Olsson från vars ritningar omkring 25 fartyg nybyggdes och gick av stapeln vid Tenggrenstorps varv. Varvsverksamheten pågick troligtvis några år in på 1880-talet. Den sista, något osäkra uppgiften, är en förbyggnad 1888, då av C. J. Anderssons sterbhus.

 

 

Carl Johan Andersson avled hösten 1887 och sterbhuset försäljer efter en tid Tenggrenstorp till Hugo Lindeberg, vilken närmast kom från Närlunda säteri vilket han drivit en kort tid. Tillträdet till den under Anderssons tid utökade och förskönande egendomen skedde den 1 april 1889. Natten till den 2 oktober samma år brinner hela den magnifika manbyggnaden med sina 18 rum ner till grunden. Trolig brandorsak var en spricka eller annan felaktighet i skorstenspipan. Man hade föregående dag haft brödbak i köket och då eldat kraftigare än vanligt. Lindeberg syntes ha uppfört ett nytt boningshus, nu med mer modesta utrymmen innehållande 6 rum varav 2 på vinden. För den drivne Hugo verkar dock inte Tenggrenstorp riktigt motsvara det han söker i livet. Efter några flyttar och anställningar hamnar han på Svenska Separator AB, anställd som mejerikonsult. Senare blir han majoritetsägare i Eskilstuna Separator AB.

Hugo Lindeberg lämnar troligen Tenggrenstorp efter att det såldes i februari 1892. Egendomen ropades då in på auktion av stadsfiskalen Karl Klingberg i Uppsala för 42,000  kr, för att på hösten samma år säljas till stadsfiskalen C. Hammarström i Vänersborg för 47.000 kr. Hammarström äger Tenggrenstorp under 10 år varefter det är dags för ny försäljning. Köpare var en A. F. Klefbäck. Nu är vi framme vid 1902 och om bara några år kommer det mesta att handla om tegel när det gäller Tenggrenstorp men den historien ryms inte på denna plats.

Under 1800-talet fanns det två skeppsvarv vid Gropbron, varav det ena berörts ovan. Det andra varvet står ofta omnämnt som Johannes Spaaks varv vid Gropbron och detta låg på samma sida av kanalen som det förra fast norr om landsvägen. Varvet ägdes uppenbarligen av handlanden Spaak en längre tid och liksom Wikström var han en av de större skeppsredarna i Vänersborg omkring 1840. År 1842 står han som redare av 8 skutor, alla galeasriggade och flera med namn tagna från makarna Spaaks barn. Även hustrun Amalia fick dela namn med en galeas. Det är även vid denna tiden han låter uppföra sitt pampiga hus vid Fisktorget inne i staden, s.k. Spaakska huset, kanske för de flesta mer känt som Strömmerska. 1856–58 avflyttar Johannes Spaak till Stockholm, och vem som sen kom att äga eller driva detta varv är obekant för artikelförfattaren. Enligt en samtida tidningsartikel lade varvsverksamheten ner på denna plats 1870, efter en mordbrand i ett stort fyravånings magasin tillhörande C. J. Andersson. De två misstänkta för mordbranden, August Svensson och Johannes Pettersson, rannsakades som skäligen misstänkta för dådet men bevis saknades. De två vore redan långt komna på brottets bana, och sju år senare åker de båda fast för dynamitstöld vid Bergslagernas järnväg.

På dessa två varvsplatser vid Gropbron nybyggdes ett stort antal skutor. Ett exakt antal är svårt att säga men minst ett 50-tal är nog en rimlig uppskattning. Därtill kom alla reparationer och förbyggnader. Nämnas bör också att C. J. Andersson även lät bygga minst en lastångare här, den år 1873 byggda ”Wenern”.
I sammanhanget bör nämnas att  under några decennier på 1800-talet fram till 1880-talet var Vänersborg Vänerns viktigaste och största sjöfartsstad. Borgerskapet i staden gjorde goda förtjänster på framförallt frakt av sågtimmer, eller s.k. sågblockar. Borgarna blev faktorer för sågverkens ägare och ombesörjde mottagning och lossning av de blocklastade skutorna från Värmland. Snart började man också hålla med egna skutor för transporter över Vänern. Borgarna blev redare och i många fall lät man även bygga sina egna skutor. Många skutor gick även i utrikes fart. Som redan nämnts så var varvsverksamheten blomstrande här i staden. Förutom varven vid Gropbron fanns här även ett par andra varvsplatser. Skeppsbyggnadstekniken låg i framkant och från omkring 1850 byggdes det snabbseglande kravellbyggda skutor med ritningar utförda av den kände skeppsbyggmästaren Niels Christian Kierkegaard som var verksam i Göteborg vid den här tiden. Vänersborg kom faktiskt att ha en av landets modernaste fartygsflottor under några årtionden andra halvan av 1800-talet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nabbensberg

På andra sidan kanalen finner vi Nabbensberg. Berget på udden, eller ”nabben”, ett ställe som lämnat synnerligen sparsamma avtryck från sin tidiga historia. Namnet Nabbensberg finns utsatt på karta 1745 men dyker upp i kyrkböckerna först 1764, då Gunnar Bengtsson och Catharina Olofsdotter får en dotter tillsammans på Nabbensberg. Årtalet stämmer bra in på den manbyggnaden som än idag står på sin plats. Den ska enligt sentida källor ha uppförts just 1764, som officersbostad. Huruvida uppgiften om officersbostad stämmer har dock inte kunnat beläggas för denna artikels efterforskningar. På en karta daterad 1814 finns dock ett officershus utsatt nästan granne med Nabbensberg, som också är utmärkt på samma karta.
Den militära närvaron vid Nygårdsängen visar sig dock senare i gårdens bokföring. Där kan man läsa att soldaterna vid exercisplatsen fick både mat, snus och brännvin från Nabbensberg. I en huvudbok från 1843 står det för juli månad noterat att 16.141 portioner mat mot ett vederlag av 4.539 Rdr b:ko  hade levererats till West-Götha-Dals Regementes provianterings Direction per contant och enligt en kunglig Skrivelse den 29 mars 1853 tilläts regementschefen att träffa överenskommelse om truppens kasernering på egendomen Nabbensberg invid mötesplatsen. Just brännvinet var det många som handlade här. Självaste landshövding Sandelhielm handlade t.ex. den 4 mars 1838 15 kannor för 17,24 Rdr b:ko.
Tillbaka till Gunnar och Catharina som förmodligen är tjänstefolk på stället. Paret får flera barn på Nabbensberg men när dom får Andreas 1775 är det på adressen Gropbron. Första säkra ägare av Nabbensberg artikelförfattaren har funnit är stadssekreteraren Gudmund Dinnetz, vilken står som ägare 1787. Detta bekräftas också i Patrick Alströmers dagbok, där han den 13 januari 1787 skriver: ”Måndag. f:m: reste jag till Wenersborg då jag under wägen besökte Secretair Dinnetz på Nabbensberg.” Industrimannen, friherren och fd direktören vid Ostindiska kompaniet Alströmer var i nyårstid på rundresa och besökte herrskapsfamiljer i området.

Huruvida det har legat något hus här innan nuvarande uppfördes 1764 är oklart. Nutida uppgifter säger att en matkällare på platsen skulle kunna vara 1600-tal men artikelförfattaren har inte funnit några spår av tidigare bebyggelse i källmaterialet på det aktuella området. Det finns flera frågetecken som behöver rätas ut för att kunna teckna platsens historia. I gamla handlingar benämns Nabbensberg ofta som egendom, senare som stadsegendom, för att mot slutet av 1800-talet benämnas som landeri. Detta kanske inte betyder så mycket men skulle eventuellt kunna vara en markering att detta är stadens mark. Under framförallt 1800-talet kom de flesta av de s.k. landerierna i privat ägo, vilket enligt stadens privilegier inte var tillåtet. Nabbensberg ligger ju på Vänersborgs s.k. donationsjord, till skillnad mot granngården Hede som låg i Vassända, senare Vassända Naglums socken.

Vidare på ägarlinjen finner vi auditören vid Bohusläns dragonregemente Pehr Theodor König, vilken hade gården ca 1812. Pehr König var född på Storeberg 1757, ett betydligt pampigare ställe vilket han verkar ha ägt samtidigt som Nabbensberg. Hans far Peter Teodor var Superkargör vid Ostindiska kompaniet. Dennes far i sin tur hette Henrik och var Ostindiska kompaniets första direktör, tillika en av kompaniets grundare. Vår König övergav Nabbensberg senast 1819 och dog ogift i Uddevalla 1829.

Nästa mer kände ägare torde ha blivit fältkamrerare Carl Gustaf Roos af Hjelmsäter. Möjligen äger dennes far, ryttmästaren Carl Adam Roos stället en kort tid innan. C. G. Roos står som ägare till Nabbensberg och hela eller del av det närliggande hemmanet Hede från ca 1820. Dessa båda gårdar hörde ofta ihop i sambruk, tillhörande samma ägare. Utöver detta ingick i ägandet även halva Stora Nygårdsängen samt därtill på samma ställe liggande tegelbruk. Det är också under Roos tid som tegelbruket till synes verkar ha expanderat till en ganska omfattande verksamhet.  C. G. Roos föddes på gården Hjälleskate, Millesvik på Värmlandsnäs 1789. Han gifte sig 1820 med Johanna Christina, dotter till tidigare nämnda brukspatron Johan Wikström. Svågern Carl Wikström fanns som bekant på andra sidan kanalen, på Tenggrenstorp. Inför kanalombyggnaden 1839–44 gjorde Nya Trollhätte Kanalbolag ihärdiga försök att, för sina dragvägar m.m., bli ägare till kanalbankarna på ömse sidor av kanalen men varken Wikström på Tenggrenstorp eller Roos på Nabbensberg ville gå med på någon markavyttring från sina respektive ägor. Men när så C. G Roos 1841 lämpligt med döden avgick, såg kanalbolaget till att förvärva hela Nabbensberg med Hede och därmed säkra upp sina kanalbankar. Efter att ha tagit det man önskade äga var Nabbensberg åter till försäljning. Någon omgående försäljning blir det dock inte. Handlanden Carl Adolf Malm i Vänersborg arrenderar istället av kanalbolaget fram till 1847, då han lägger ett bud på 16,666 Rdr b:ko vilket bolaget säger nej till. Nytt bud kommer direkt från Malm på 30,000 vilket bolaget antar. Affären slutförs 28 december 1847 och enligt kyrkboken skriver sig Malm på Nabbensberg 1850.

Carl Adolf Malm föddes i Tossene i Bohuslän 1804 och kom till brukspatron Johan Emanuel Norström på Önafors 1825. År 1831 fick han tjänst hos Bagges sterbhus på Nygård. In till Vänersborg flyttar han efter branden 1834 då han bygger på Kungsgatan 15 – commercerådet Jonas Krulls tomt. Senare, omkring 1840, lät han uppföra det ståtliga Malmska huset, vinkelhuset längs Kungs- och Hamngatorna, vilket han vid flytten till Nabbensberg 1850 försäljer till den redan tidigare berörda brukspatron J. E. Norström på Önafors. Husaffären beskrevs som den största inom staden sedan stadens anläggning 1644. Under Malms tid förskönas området runt Nabbensberg. Han låter plantera omkring 600 björkar och i trädgården finns 60 fruktträd samt en mängd bärbuskar. Trots att Malm ser ut att ha varit stadd vid god kassa är Nabbensberg ute på exekutiv auktion 1859 och förnyad dito 1861, ”för domfäst skuld utmätte stadsegendomen Nabbensberg.” Någon förklaring till detta eller hur det hela avlöpte är för artikelförfattaren obekant. När C. A. Malm avlider 1865 blir det dottern Emelie och hennes make, regementsskrivaren Herman Appelberg, som tar över Nabbensberg. Appelberg försöker sälja ”denna utmärkt vackra och vinstgivande egendom”  efter svärfaderns död och sedan senare vid flera tillfällen utan att lyckas. Åren går och änkefru Wilhelmina Malm, som nu bott på Nabbensberg under nästan 50 år, avled stilla på egendomen sommaren 1897 och tre år senare lämnar även Herman Appelberg jordelivet. Nästkommande år, 1901, blir det försäljning då änkefru Emelie Appelberg säljer Nabbensberg med därtill hörande tegelbruk till Gustaf Forsberg.

Brukspatron Forsberg kom att bli den person som moderniserade och rationaliserade tillverkningen vid Nabbensbergs tegelbruk under de följande åren och 1905 kunde häpna vänersborgare se den nya lerupptagningsmaskinen i arbete, ett slags mudderverk till lands som gjorde 30 mans jobb. Efterfrågan på tegel i början av 1900-talet var dock så stor att en fördubbling av årsproduktionen, från 3 miljoner till 6 miljoner tegel var målet. I mars 1906 kunde man i tidningen läsa om den stora tegelbruksaffären då Forsberg sålde Nabbensberg med tegelbruket till ett nybildat aktiebolag för 200,000 kr.

1900-talets första hälft är tegelbrukens tid och här vid Gropbron, på var sin sida av kanalen, låg de två största i vårt område. Ovan nämnda Nabbensbergs tegelbruk med anor från 1700-talet och som redan på Roos tid var av ansenlig storlek. Tenggrentorps dito uppfört åren 1907 – 1909, vilket var norra Europas största under ett och samma tak hade produktion fram till att det brann ner 1959. Ytterligare två tegelbruk fanns i absoluta närområdet, Fridhems och Venersborgs tegelbruk. De två sista verksamma bruken, Nabbensberg och Fridhem, som då hade samma ägare, lade ner tillverkningen 1967 och revs under vårvintern 1972. En utförligare redogörelse kring tegeltillverkningen vid nämnda bruk är önskvärd och passande för en egen artikel. Antikvarien Stellan Granat har skrivit en del om tegelbruken i vårt område, främst då de äldre, och det var tänkt att han skulle avsluta med de större och mer kända bruken, vilka var verksamma under en stor del av 1900-talet, men tyvärr blev det inte så.

Källor

Bring, Samuel E, Trollhättan, dess kanal- och kraftverk. Stockholm 1911-1916
Corin, Carl-Fredrik, Vänersborgs historia I. Tiden till 1834. Göteborg 1944
Hallberg, Stig, Slussverken i Göta älv och kring Vänern. 1990
Hasselberg, Gösta, Vänersborgs historia II. 1834 – 1944. Göteborg 1944
Lundén, Gustaf, Det forna Vassända-Naglum och Brätte stad. Trollhättan 1954
Sallnäs, Åke, Blockskutor. Karlstad 2008.
Skogman, C. J. A., Anteckningar om Nya Trollhätte kanalbolag åren 1838-84. Stockholm 1884

Kyrkböcker Vänersborg
Kyrkböcker Vassända Naglum
Kyrkböcker Åmål
Kyrkböcker Tådene

Kungliga biblioteket
Elfsborgs Läns Annonsblad
Tidning för Wenersborgs stad och län
Landsarkivet, Trollhätte kanal- och vattenverks arkiv
Lantmäteriet
Statistiska centralbyrån

Vänersborgs Söners Gille
Vänersborgs museum
Innovatum
Internet