Posts in Category: Historiskt

VÄXTHUSEN

Foto: Ragnar Eiserman

Foto: Ragnar Eiserman

   Trädgårdsmästeriet på Restad i mitten av 1930-talet. På fotografiet ses fem manspersoner men bara fyra namn – Torsén, Sundell, Brinkstedt och Sand.  När hovfotograf Eiserman från Vänersborg utförde denna bild, sannolikt 1936, hade man reformerat namnet till Restads sjukhus, vilket skedde 1930. Växthusen uppfördes 1908 av personal och patienter vid Vänersborgs hospital och asyl som det hette när det stod klart vid årsskiftet 1905 – 1906. Växthusen finns kvar än idag och är tämligen unika.

BERGASTRÖM 1803

Akvarell av Justus Fredrik Weinberg f 1770, d 1832

Akvarell av Justus Fredrik Weinberg f 1770, d 1832

   Ett nedslag längs Göta älv, året är som nämnts 1803 och vyn över fallområdet ser faktiskt ganska idyllisk ut, tycker jag. Där kraftverket står idag häver sig älven utför Bergaström. På blivande Inlandsön ligger Ströms sågverk och kvarn, och i fonden blickar Ströms säteri ner över denna livliga plats. Och hade vi fått möjligheten att blicka lite längre åt vänster, bortom virkesskjulet, hade vi fått se ett myller av sågverk. I anslutning till slussen fanns också Gästgiveri, tullhus, och så klart slusskontoret.

I bildens framkant bakom virkeskjulet skymtar den nämnda slussen, vilken var den första att anläggas i Göta älv, ja faktiskt den första i hela landet, i hård konkurrens med Karl IX:s kanal. 1607 ska den ha blivit klar och nu kunde man ta sig uppför älven till Åkerström. Därmed förkortades transporterna på den urgamla Edsvägen något, men det skulle dröja länge till innan Edsvägen som transportled hade tjänat ut sin roll. Det var en holländsk byggmästare som ansvarade för uppförandet av slussen. Under 1600-talets första hälft rasade flera gränsfejder i denna trakt, och under dessa fejder ödelades både sluss och annan bebyggelse flertalet gånger. Gränsen mellan Sverige och Danmark-Norge gick ju som bekant mitt i älven fram till 1658. Slussen reparerades och ombyggdes flera gånger, och sista utbyggnaden skedde 1784. ”Med tillstånd av Allernådigste Konung Gustav III blev denna sluss vid Edet för sjöfartens återupprättande på bekostnad av Göteborgs stad ombyggd till större omfång 1784.” Nu kunde man ta sig ända upp till Trollhättan med hyggliga båtar, för sedan några tillbaka fanns nu även en sluss intill det lilla fallet vid Åkerström. Från början och lång tid framöver utarrenderades slussen och de flesta sågar och kvarnar vid Lilla Edet till Göteborg. År 1801 överläts alla rättigheterna till Trollhätte slussverks bolag. 1832 togs Ströms kanal med två nya slussar i bruk på älvens västra sida och därmed upphörde den gamla slussen att betjäna sjöfarten.

Konstnären Justus Fredrik Weinberg (f 1770, d 1832) var produktiv, och man stöter på många liknande akvareller från hans hand, främst från trakterna kring Göteborg. Weinberg var även verksam som arkitekt och gjorde flertalet avtryck längs Göteborgs paradgator i början av 1800-talet.

CARLBERGS PUMPHUS

Foto: Olle Presto / Vänersborgs Söners Gille

Foto: Olle Presto / Vänersborgs Söners Gille <> Förstora!

  En mycket intressant och bra vy som jag denna gången plockat upp med siktet inställt på den lilla runda byggnaden med blankt tak ungefär mitt i bild, t.h. om Järnvägsbacken. Störst av de fyra garverier som fanns i Vänersborg på 1860-talet var J.G. Carlbergs, vilket var beläget i nordöstra hörnet av Kyrko- och Sundsgatorna, dagens ”Skokloster”. Tillgången på vatten till hans verksamhet var begränsad och för att råda bot på detta lät han uppföra ett pumpverk nere vid järnvägen, och Carlberg blev med detta först i staden att att lösa den svåra vattenfrågan. Detta skedde sannolikt under 1860-talets andra hälft. Att det lilla huset verkligen var Carlbergs pumphus bekräftar 1924 års plankarta över vänersborgs järnvägsstation. Där finns ägofigur No 48 utsatt – ett pumphus tillhörande Vänersborgs läderfabrik. Som bekant fick ju inte staden någon vattenledning förens sent år 1882.

Fram till år 1865 var hela området framför stationshuset och bort mot Verkstadsgränd en del av sjön Vassbotten och just denna plats gick under namnet Dyviken, en grund vik vars utbredning varierade i takt med Vänerns vattennivå. På denna plats låg stadens varv mellan åren 1844 – 1866. Sista nybygge jag har sett uppgifter om är en skuta med namn ”Fröken” för skeppsredare G.V. Plate, vilken gick av stapeln här våren 1866. Plate ska även haft en förbyggnad av en skonert ”Idog” så sent som juni 1866.

Hur området omdanades vårvintern 1865 citeras nedan:

”Uddevalla – Wenersborg – Herrljunga-järnvägen närmar sig alltmer sin fulländning och flera oförutsedda förhållanden gynna arbetets raska fart. En ny gata genom den gamla fästningsvallen, från varfvet till Edsgatan, upptages genom den circa 40 fot höga grusbanken, som lemnar det ypperligaste fyllnadsämne. Så har dyviken ända till segeldjupet på ganska kort tid blifvit bankfylld, ehuru blott en obetydlig inschaktning skett i grusbacken.”

Så fick vi Järnvägsbackens historia berättad, och varför fästningsvallen ser ut som den gör idag!

Gamla hamnkanalen som den ser ut idag med murade kajer var ett nästan 50 årigt projekt som tog sin början i och med den nya stadsplanen efter stadsbranden 1834. Det började i liten skala omkring ”sundet” och vindbron. Vid Trollhätte kanals omdaning åren 1839 – 44 kom jetéerna till och kanalen började ta form. Kajarbetena framskred sedan pö om pö åren 1845-46 och 1855-56 både åt söder och norr. Vid järnvägsbygget 1865 – 67 upplät staden marken kring Dyviken till järnvägsbolaget, och samma bolag skulle också bekosta en fortsättning på södra kajen från Verkstadsgränd fram till järnvägsbron. Detta avsnitt murades ca 2 fot högre än de gamla, då dessa var alltför låga vid högt vattenstånd. Senare ombyggdes och höjdes de äldre kajerna till samma nivå, den södra 1876 och den norra 1881.

Dalbobron skymtar i framkant, därefter breder blötområdet Vassbotten ut sig, instängd mellan Dalbobron, järnvägsbanken och den trädplanterade södra Jetéen har den redan blivit Lilla Vassbotten.

Bilden är kraftigt beskuren för att fokusera på pumphuset och fästningsvallen. Någon gång mellan 1880 och 1888 är den sannolikt tagen och troligtvis eft. 1881.

NYGATAN

Nygatan västerut. Fotograf okänd, ur Vänersborgs museums samlingar.

Vänersborg, Nygatan västerut. Fotograf okänd, ur Vänersborgs museums samlingar.

Nygatan västerut omkring 100 år senare. Foto 2017-11-04

Vänersborg, Nygatan västerut omkring 100 år senare. Foto 2017-11-04

RIKSBANKEN ANNO 1902

G:a hamnkanalen, Vänersborg. Gissningsvis år 1902, året då riksbankshuset stod klart. Foto ur Vänersborgs Söners Gilles arkiv.

G:a hamnkanalen, Vänersborg. Gissningsvis år 1902, året då Riksbankshuset stod klart. Foto ur Vänersborgs Söners Gilles arkiv.

G:a hamnkanalen med BRF Riksbanken. Foto 2018-07-15

G:a hamnkanalen med BRF Riksbanken. Foto 2018-07-15

   Ett uttjatat motiv från Vänersborg kan man kanske tycka, men jag fann det lite skoj nu när det står en byggställning i Riksbankens mittparti. Som man kan se på det gamla vykortet står det en ställning även på denna bild! Jag vill tro att Riksbankshuset just är på väg att färdigställas på den gamla bilden, och att den okända fotografen tog bilden tidigt år 1902.
Ångaren på den gamla vykortsbilden heter Jacques och tillhörde Mora – Wenerns Jernvägsbolag i Kristinehamn. Tillsammans med Vänerns stolthet S/S Curry drog dom pråmar mellan Kristinehamn och Göteborg. Curry drog Kristinehamn  – Brinkebergskulle, och Jacques härifrån ner till Göteborg. Vid Brinkebergskulle bytte dom pråmar med varandra, bräder och plank ner och stenkoll upp var dom vanligaste lasterna. Bolagets transporter pågick mellan åren 1890 – 1916, men Jacques började på traden först 1894, då var hon nybyggd för just detta ändamål.
Bogserare har trots sina slitsamma jobb ofta en makalös förmåga att få leva länge, så även Jacques som seglar än idag. Se vidare på länk!
http://www.tugboatlars.se/Jaques.htm

HAGEN

Hagen på uppgång i Göta älv, passerar Slottsberget vid Sannegårdshamnen. Foto: Okänd / Varvs- och Sjöfartshistoriska föreningen i Göta älvdalen

Hagen på uppgång i Göta älv, passerar Slottsberget vid Sannegårdshamnen. Foto: Okänd / Varvs- och Sjöfartshistoriska föreningen i Göta älvdalen

Hagen liggande i Vänersborg 1954. Foto: Olof Hasslöf / Sjöhistoriska

Hagen liggande i Vänersborg 1954. Foto: Olof Hasslöf / Sjöhistoriska

   Hagen byggdes på Thorskogs varv 1875 och beställare var byggmästaren Philip Jacob Rapp i Göteborg. Denne Rapp har många fina byggnader i Göteborg på sin meritlista, bl.a. Göteborgs äldsta hotell (Royal), Dicksonska palatset och Wilhelmsberg. P.J. Rapp var också en av huvudägarna av Göteborgs Mek. Verkstad under åren 1863 – 1896. Vad skulle då denne framgångsrike man med ett sådant här simpelt flytetyg till kan man kanske undra? Jo, var man byggherre på 1800-talet gick det åt en del tegelstenar, lämpligt att då äga ett tegelbruk. Det var just detta Rapp gjorde, han ägde nämligen Torpa tegelbruk, beläget längs Göta älv mellan Lilla Edet och Trollhättan. Rapp redade därifrån en handfull s.k.älvbåtar, av den typ som Hagen var. De andra tegelfraktarna bar gamla välkända namn som Herman, Hildur, Valborg och Zackeus. Flera av dom hamnade senare vid tegelbruken i Vänersborg. Hagen vid Nabbensberg, Hildur och Zackeus på Tenggrenstorp där dom, när Wulf tog över 1925, omnamnades till Tenggrenstorp II och Tenggrenstorp IV.

Från Torpa Tegelbruk, och senare från andra bruk, utskeppades stora kvantiteter tegel med dessa älvbåtar, eller tegelpesar som man också kallade dom. Båtarna lastade omkring 150 ton, eller 50 – 55.000 tusen tegelstenar. Att lasta tegel tog 2 ½ dagar för 4 man. Sedan drev man, lätt okontrollerat, ner till Göteborg med strömmens hjälp. Returlast uppför älven var ofta kol och järnmalm, men man tog så klart även andra laster. Vid segling uppför älven var sydvästvinden ett måste, om man inte ville varpa sig hela vägen upp. En resa uppströms kunde ta 3 veckor om förutsättningarna var dåliga. Vid rätt vind hissades det stora råseglet på 170 m² som man kan se på den gamla bilden här ovan. Rapp var tysk av börden vilket han gärna visade, ty långskepps båtarna var en röd rand målad, och i mastens topp vajade vimplar i tyska flaggans färger.

Jag vill tro att Hagen tillhörde Torpa tegelbruk fram till 1912, och därefter under några seglade för ett annat bruk i samma trakt, nämligen Torps tegelbruk. Enligt köpebrev blev C.H. Ström vid Nabbensberg i Vänersborg ägare av Hagen den 16 nov. 1917. Sannolikt var Hagen kvar vid Nabbensberg fram till 1954. Uppgifter talar om att den gamla älvbåten fick en 10 hk motor insatt 1923, vilken ersattes av en 18 hk dito 1927. Enligt uppgift avförd från registren 1962 och upphuggen.

Namnet Hagen kom troligtvis från ett gammalt torpställe som sägs ha legat där Torpa tegelbruk uppfördes. Idag är den gamla tegelmästarbostaden Älvabo från sent 1800-tal det enda som minner från brukstiden, då dessa primitiva flytetyg seglade på Göta älv.

LÄNSMANSLIDEN

Foto: K & A Vikner omkring 1900 / ur Vänersborgs museums samlingar

Foto: K & A Vikner omkring 1900 / ur Vänersborgs museums samlingar

Foto: K & A Vikner omkring 1900 / ur Vänersborgs museums samlingar

Foto: K & A Vikner omkring 1900 / ur Vänersborgs museums samlingar

BAGAREMÄSTAREN

Foto: Uppges vara taget av C. Johansson / Vänersborgs museum

Foto: Uppges vara taget av C. Johansson / Vänersborgs museum

   Här ser vi en gammal men välbevarad bild på Vänersborgs järnvägsstation. Glasplåten är insorterad på Vikner, men kan lika gärna vara tagen av C. Johansson på “centralen”, vilken gjorde många bra vardagsbilder vid denna tiden.  Exakt när bilden är tagen kan vi inte veta, men mannen med det fina skägget i förgrunden ger oss viss upplysning. 1851 var han född, sen är det upp till betraktaren att bedöma åldern på denna ståtliga representant för sin stad. Mannen är ingen mindre än bagarmästare Johan Emanuel Ericsson, tillika han som dunkade på bastrumman i musikkåren “Svea”. J. E. Ericsson blev bagarmästare omkring 1875 och öppnade eget bageri på Residensgatan, vilket han drev fram till 1918-19. Hans son Axel kom att gå i lära hos fadern och öppnade sedermera som bagarmästare eget bageri på Edsgatan 19 år 1904. På denna adress kom det Ericssonska bageriet att finnas kvar fram till 1968 då bagarepoken Ericsson tar slut. Tredje och sista generation Ericsson som försåg vänersborgarna med bröd under 90 år var Bror Ericsson, kanske mer känd som “Tipaz”. Det är alltså dennes farfar vi ser på den gamla bilden.

NOBEL 1910

Världens första V8 diesel byggd på Maskinfabriken Ludwig Nobel i St. Petersburg 1910. Denna 4 takts-motorn gav 200 bhp vid 600 rpm, och var ämnad för Emmanuel Nobels yacht "Intermezzo". Foto ur maskinkonstruktör Oscar Derans album.

Världens första V8 diesel byggd på Maskinfabriken Ludwig Nobel i St. Petersburg 1910. Denna 4 takts-motorn gav 200 bhp vid 600 rpm, och var ämnad för Emmanuel Nobels yacht “Intermezzo”. Foto ur maskinkonstruktör Oscar Derans album.

FRIDHEMS TEGELBRUK

Fridhems tegelbruk sett från Karls grav, årtal okänt. Foto: Okänd / Vänersborgs museum

Fridhems tegelbruk sett från Karls grav, årtal okänt. Foto: Okänd / Vänersborgs museum

Fridhems tegelbruk 13/3-1972. Foto: Vänersborgs museum

Fridhems tegelbruk 13/3-1972. Foto: Vänersborgs museum

   Sommaren 1907 startar Fridhems tegelbruk sin verksamhet ute på de s.k. Fägerstenska lyckorna helt nära Karls grav. 25 tunnland med uteslutande utmärkt lera. Tegelbruket utgjordes av en fyravåningsbyggnad, 84 meter lång och 37 meter bred med 1 st ringugn. Tegelbruksbyggnaden uppfördes av byggmästare E.G. Svensson, vilken även stod för uppförandet av Nabbensberg och Tenggrenstorps tegelbruk. Vid kanalen fanns en muddrad hamn med en 60 meter lång brygga. Arbetsstyrkan bestod som mest av 30-35 man och årsproduktionen uppgick som mest till ca 3,5 miljoner tegel (olika siffror förekommer). Som första ägare stod Fridhems Tegelfabrikationsaktiebolag, vars styrelse utgjordes av ingenjör D. Johansson VD och brukets ledare byggmästare N. Lindén, Fridhem och byggmästare C.G. Vinkvist, Göteborg med grosshandlare C. Engström och handlande L. Lindén, Göteborg som suppleanter.

Byggmästare N. Lindén var förmodligen den drivande i saken att uppföra och driva ett tegelbruk här. Han köpte gården Fridhem av en P.I. Johansson som gjort konkurs kring sekelskiftet 1900. Han sålde av mark till det nybildade bolaget. Förutom tegelbruket, uppförde Lindén på platsen också en större snickerifabrik, Aktiebolaget Vänersborgs Snickerifabrik, med undervåningen i tegel. vars chef han också blev. Han uppförde ett fyravåningshus på Vallgatan inne i Vänersborg. Vidare hade han planer på ett villaområde norr om gården Fridhem, där två hus blev byggda, och jag tror dom står kvar idag. Tiderna var dock inte dom bästa, och snickerifabriken nedlades efter bara något år och byggnaden verkar ha nedrivits ganska omgående. Vi är nu omkring 1908-1909 i tiden och Lindén försvinner helt ur källorna 1910, då staten löser in hela Fridhem för den kommande stora kanalutvidgningen.

Istället står i Vänersborgs stads handelsregister den 30/1 1911: C.G. Winkvist i Göteborg ämnar å Venersborgs stads område bedrifva tillverkning och försäljning av tegel under firma “Fridhems tegelbruk, C.G. Winkvist” .
21/3 1913 rörelsen upphörd.
21/3 1913: Janne Timaltheus Zetterlund ämnar här å stadens område idka tegelfabriksrörelse under firma “Fridhems tegelbruk, J. Zetterlund”.
Vidare… innehavaren död, ingen fortsätter rörelsen.
Förmodligen haltar det på enligt detta mönster med korta arrendekontrakt, med svårigheter att få det att gå runt. Styrelseberättelser för åren 1920, 1921 och 1922 uppvisar ingen rolig läsning. Flera namn på arrendatorer förekommer med något eller några år vardera. 1923 arrenderar tegelmästare Erik Johansson från Vänersborg bruket, och i årsberättelsen för detta år kan man läsa att bruket reparerades och förbättrades på både fasta och lösa inventarier, så att “bruket inom kort kommer i driftdugligt och räntabelt skick”. Redan 1925 står  dock en Joel Svensson, Vänersborg som arrendator. Denne Joel Svensson visar efter lite letande ha varit knuten till Nabbensbergs tegelbruk ända sedan 1907, och varit starkt bidragande till detta bruks framgångar. Han var också disponent vid Nabbensberg. Vidare var han styrelseledamot i Göteborgs tegel AB och Torpa tegelbruks AB samt beklädd med flera kommunala uppdrag i Vänersborg.
Familjen Ström, som främst förknippas med Nabbensberg och tegelbruket därstädes figurerar också på Fridhem, där direktör Hilding Ström är dess ledare. Oklart för mig under vilken eller vilka perioder Ström styrde Fridhems tegelbruk, men i vart fall i brukens slutskede. Delägande i de olika bruken förekommer och det är snårigt om man inte har en kronologisk källa att följa.

Ett exempel på husbyggen i Vänersborg som har murtegel från Fridhem (och Nabbensberg) är det s.k. Reuterskiöldska området kring Hedmanstorget, där HSB:s och Stiftelsen Vänersborgsbostäder har murtegel från dessa bruk. Det gula och röda fasadteglet togs dock från annan ort. Detta stora tegelområde växte upp under 1950-talet.

1967 tar det dock definitivt slut, detta år upphör all tillverkning av tegel i Vänersborg. Driften på både Fridhem och Nabbensberg avvecklas. Tenggrenstorp försvann som bekant redan 1959, då bruket brann ner till grunden.
Gården Fridhem, som nu var i stadens ägo, brändes kontrollerat ner våren 1969. “Det är bränt, det är härjat och kalt” .
Tegelbruket stod kvar till onsdagen den 26 april 1972. Kl. 10.45 denna dag hade man fyr i bruket en sista gång, och ca två timmar senare återstod bara den gamla stolta skorstenen som fordom lett ut den stora ringugnens rökgaser. Den fick så småningom vika sig för en dynamitsalva. End.

Avslutningsvis vill jag upplysa läsaren att ovan berörda tegelbruk inte är det första på denna plats. Redan 1846 anlade Abraham Hallgren på Starkekärr ett tegelbruk, s.k. Starkekärrs tegelbruk. Denne Abraham, född 1800, var son till rådmannen Hallgren i Vänersborg. Detta bruk låg ett stenkast bort, uppe på berget, vid Hallorna. Abraham Hallgren dör redan 1848 men bruket ägs av änkan och uthyrs på arrende till bl.a. Brunius i Vänersborg och regementskommissarien J. Rosell på Brinkebergskulle. Någon gång på mitten av 1860-talet träder Gustav Andersson in på scenen då denne köper stora delar av Starkekärr och anlägger gården Fridhem. En riktig doldis i stadens historia. Handlande, skeppsredare, tegelbruksägare och senare bryggeriägare då han tar över svärfaderns, Blüchers bryggeri inne i staden. Om det är Andersson som låter uppföra tegelbruk nr 2 har jag inte lyckats klura ut. Detta, det andra bruket låg ungefär på samma plats som det som beskrivs i huvudtexten. Andersson är i vart fall igång och kränger tegel 1867, och fortsätter sannolikt med detta åtminstone fram till 1878, eventuellt ända till 1886, året då han dör. Sen följer några namn i källorna fram till att tegelbruk nr 3 anläggs, vilket är det som beskrivs med bilder ovan.

KORSEBERGSVÄGEN

Foto: Vänersborgs museum

Foto: Vänersborgs museum

  Gamla infartsvägen till Vänersborg. Vägen hade hamnat i skymundan redan vid den gamla bildens tillkomst. Bakom träden skymtar man Gropbrons gamla brovaktarbostad, vilken revs något år efter att bilden togs. Träden står dock likvärdigt kvar efter 45 år. Kvar står också det kulturhistoriskt intressanta transformatorhuset nere vid kanalen, om än i ett oprydligt skick. Här hade man gärna sett en uppsnyggning…

DEN NYA VOLVOSERVICEN

A-B Gunnar Höij, Vänersborg - Foto: 1939 Tornberg/Vänersborgs museum

A-B Gunnar Höij, Vänersborg – Foto: 1939 Tornberg/Vänersborgs museum

   Ståtlig bilservice i Vänersborg.

Vänersborg har på sistone berikats med ett nytt affärskomplex, vilket genom sitt vackra läge och arkitektoniska utformning utgör ett verkligt tilltalande inslag i stadsbilden. Det är A-B Gunnar Höijs Bilfirma – Volvorepresentanten i dessa trakter – som på måndagen invigde sitt nya serviceetablissement vid Dalbobron o omedelbart intill Strömsborgs välkända sommarrestaurang.

Fackmän ha redan betecknat den nya anläggningen som en av de modernaste vårt land f.n. äger, och den som vandrat igenom komplexet ifråga finner ingen anledning jäva detta omdöme. Firmans motto “Allt för bilen” synes gå igen i varje liten detalj och man förvånas över den perfekt beräknade ändamålsenligheten. Allt är lagt på snabb service åt bilisten. Den eleganta entrén bjuder hastig bensin- och smörjoljeexpedition. I mitten är nämligen inrett ett bensinkontor för öppen service och bilisten har även till sin disposition en trevlig toalettavdelning. Till höger kommer man in i firmans ståtliga utställningslokal, där man efterhand kan få beundra mången stilfull Volvoexteriör, Hallen är målad i ljusa, glada, behagligt harmoniserande färger. Bakom denna ligga praktiskt disponerade chefs- och personalkontor. Åt söder möter ögat reparationsanläggningen, som disponerar över praktiskt taget alla i marknaden befintliga moderna specialverktyg. Genom breda och höga inkörsportar kör man bekvämt in i de utmärkta lokalerna, försedda med riklig såväl tak- som sidobelysning. Reparationsavdelningen bjuder mycket av tekniskt intresse, och där härskar liv och rörelse i varje vrå. Man fäster sig särskilt vid reparationsgropen, som är utrustad med rampbelysning, varigenom de otrevliga och riskabla sladdlamporna undvikas. Särskilda ledningar i golvet sörja för att de farliga avloppsgaserna ledas ut i det fria och inte besvära inne i lokalerna. Överhuvudtaget är det utomordentligt väl ordnat för personalen i hygieniskt avseende. Montörerna ha ett trevligt avklädningsrum med tvättställ o varmt och kallt vatten jämte klädskåp för var och en. Var man går faller omsorgen om arbetspersonalens trevnadsbetingelser starkt i ögonen. Bilreparatörens yrke hör ju just inte till dem som lämpa sig för frack och lack, och därför känns det så mycket mera glädjande att allt som kunnat göras för att underlätta arbetet också blivit gjort. Över arbetet i den stora hallen vilar verkmästarens vakande öga från verkmästarkontoret, som har klar sikt över hela arbetsplatsen. I lokaliteterna på undre botten ingår även särskild plåtslageriverkstad och Ducolackering samt tvätt och smörjhall, i vilken vintertid biltvätten verkställes med tempererat vatten.
Byggnadens andra plan, varifrån man har en underbar utsikt över Vänern, upptages av trevligt och praktiskt inredda våningar för chefen, direktör Gunnar Höij samt verkmästaren.

Den vackra, i funkisstil utförda byggnaden är ritad och uppförd av arkitekt Harry Andersson Vänersborg, som härmed avlagt ett förnämligt mästarprov, entreprenörer för värme, vatten och avlopp har varit ingenjörsfirman Nathan Larssons Eftr., för den smakfulla elektriska utrustningen Axel Anderssons Elektriska Affär i Vänersborg, för plåtslageriarbetena plåtslagarmästare Rudolf Sundvall Vänersborg, glasmästeriarbetet Hellman & C:o Vänersborg, snickeri- och övrig träinredning firman Rich. Hultén Vänersborg. De vackra fönsterborden i polerad bohusgranit ha levererats av A-B Bohusläns Stenförening Hunnebostrand, och för bensinanläggningen svarar A-B J. C. Ljungman Malmö. Som kontrollant och tekniskt biträde vid anläggningsarbetet har ingenjör Fritz Brander fungerat.

   Själva invigningen

av det nu färdigställda bygget skedde vid en solenn festlighet å Strömsborg på måndagskvällen. Bland de närvarande märktes dir. Gust. Larsson i A-B Volvo jämte representanter för Vänersborgs stad samt bankdirektör Rolf Steffenburg och landstingsdir. Henry Hårde.
Efter visning för de inbjudna – ett 70-tal personer – skedde samling till en charmant middag, vid vilken ett flertal hjärtliga lyckönskningar framfördes. Sedan värden, dir. Gunnar Höij hälsat de närvarande välkomna, talade dir. Larsson i A-B Volvo och gav därvid uttryck åt sitt bolags glädje över den nu färdiga service-anläggningen. Stadskamrer Max Rehman hälsade byggherren å stadens vägnar och framförde i vältaliga och hjärtliga ordalag dess förhoppning om en lyckosam framtid. Försäljningschefen Hilmer Johansson talade likaledes för Volvo-industrien, och bankdirektör Rolf Steffenburg tackade spirituellt å gästernas vägnar. Vid kaffet höllos em hel del andra tal, av kamrater inom Volvo-organisationen, firmans personal m. fl., alla genomandade av uppriktig sympati för dir. Höij och hans företag.

ELA 13/6 1939

GÅGATUKRYSSET

Vänersborg, korsningen Edsgatan - Sundsgatan. Foto: Präglat A & C 07 / Vänersborgs museum

Vänersborg, korsningen Edsgatan – Sundsgatan. Foto: Präglat A & C 07 / Vänersborgs museum

NOBEL I BAKU

BRANDEN PÅ TENGGRENSTORP

Tenggrenstorps tegelbruk 1952. Foto: O. Liljeqvist, Dals Långed / Vänersborgs museum

Tenggrenstorps tegelbruk 1952. Foto: O. Liljeqvist, Dals Långed / Vänersborgs museum

   Onsdagen den 29 juli 1959 brann Tenggrenstorps tegelbruk ner, och därmed försvann också landets största tegelbruksbyggnad. Branden startade ovanför 4:ans flamugn, markerat med ett X på Liljeqvists flygfotografi ovan. Brandorsaken var enligt utredningen en i 5 dagar pyrande gnista, eller möjligen en förlupen gnista från 5:ans flamugn.

  1. 4:ans flamugn släcktes fredagen den 24 juli och var på avsvalning vid brandtillfället. Innan man släckte ugnen hade man högfyr i den, d.v.s. att man eldade väldigt kraftigt. Man matade ugnen med gammalt rivningsvirke som ger kraftig gnistbildning. Härvid kan en gnista från flamugnsskorstenen letat sig in under yttertaket och legat där och pyrt innan branden tog fart. Till saken hör att den gnistsläckare som var monterad på flamugnsskorstenen kanske inte var effektiv nog, plus att den var genomrostad på något ställe. Ytterligare en starkt bidragande orsak till brandrisken var den sågspånshög som låg utanför bruket mot kanalen till. Den så vanligt förkommande sydvästvinden fick sågspånet att blåsa upp och tränga in under yttertaket. Ett återkommande problem kan man läsa, liksom oron för soteld.
  2. Vid brandens utbrott på onsdagen hade man högfyr i 5:ans flamugn. Rökgaserna från denna ugn leddes ut i den ena av brukets 33 meter höga skorstenar. Man hade eldat i 5:an sedan fredagen den 24 juli. När eldhålen till ugnen fylls på kan det slå upp rökgaser som antänds. Lågorna kan då slå upp en halvmeter över rökhålet. Härifrån kan det ha slagit upp gnistor i taket. Detta var försett med isoleringsplattor med mycket små fogar, men en gnista kan dock ha letat sig emellan och antänt spån och damm. Sågspånet igen…

Brandtillbud förekom ofta på tegelbruken, så även på Tenggrenstorp. Åtminstone vid tre tillfällen på senare år hade det brunnit just i taket där nu den ödesdigra branden startade. 1957 brann hela torktunnelbyggnaden ner, men då ska det ha varit fråga om ett elfel i en fläkt.

Tre olika företag blev nu drabbade av branden som ödelade större delen av området. Wulf & Co, AB Tenggrenstorps tegel och kommanditbolaget Wuco. Anläggningarna ägdes av Wulf & Co. Tegelbruket var dock utarrenderat till AB Tenggrenstorps tegel som drevs av Ivar Wulf och köpman Axel Bergstrand. Wulf & Co AB var generalagenter för Borgwardverken i Bremen och sålde vid tiden personbilar av märkena Hansa och Borgward över hela landet. Kommanditbolaget Wuco tillverkade bl.a. släpvagnar och släpvagnskopplingar.
De sammanlagda försäkringsvärdena på hela rasket låg på omkring 3,9 miljoner kronor.

 

TENGGRENSTORPS TEGELBRUK BRINNER

Tenggrenstorp tegelbruk brinner ner den 29 juli 1959. Foto: Okänd

Tenggrenstorp tegelbruk brinner ner den 29 juli 1959. Foto: Okänd

      Skador för 4 milj. På Tenggrenstorp.

       Tegelbruket nedbrunnet

   Värden för uppskattningsvis fyra miljoner kronor gick till spillo vid onsdagsmorgonens brand i Wulf & Co AB:s anläggningar på Tenggrenstorp i Vänersborg. Hela tegelbruket jämnades med marken, och bilverkstaden och reservdelslagret fick mycket svåra skador. Branden började omkring kl. 8 på morgonen, men trots massivinsats av brandpersonal och materiel kunde man inte hindra elden att slunga sig över från tegelbruket till bilverkstaden. Tegelbruket tvangs man redan från början anse räddningslöst förlorat. På obetydligt över en timma hade den 170 meter långa träbyggnaden helt och hållet störtat in. Den fnösktorra timmerbyggnaden var inom få minuter helt övertänd, och från det dånande eldhavet rann en formlig flodvåg av lågor över den asfalterade gården till verkstadsbyggnaden, som låg rakt i vindriktningen. Gastuber och oljefat som låg kvar i en verkstadslokal i tegelbrukets nordvästra hörn gjorde tillsammans med risken för att de båda 33 meter höga skorstenarna skulle rasa att brandkåren inte vågade gå in på gården mellan byggnaderna och därifrån vattenbegjuta den mest utsatta sidan av verkstadsbyggnaden.

   Enligt en förberedande utredning, verkställd timmarna efter brandens utbrott, synes elden ha börjat i tegelbrukets tak intill fyrans ugn. Branden började minuterna före kl. 8 – tidpunkten har kunnat preciseras genom att en av de anställda skulle gå ut och sätta på radion för att höra nyheterna. Personalen vid ugnen alarmerade omedelbart brandkåren. Samtidigt inledde man släckningsarbetet. Vid fyrans ugn fanns en vattenledning, och man började dra ut en till denna hörande slang. Man lyckades dock inte få ut denna så snabbt. Det brann då i skarven mellan två isoleringsplattor i taket över ugnen. Med pytsar sökte man bekämpa branden och trodde man lyckats, då det plötsligt med ett explosionsartat dån flammade upp och över hela östra delen av byggnaden, där fyrans ugn är belägen.

        Blixtutryckning

På brandkåren hade man minuterna före kl. 8 samlats för att gå igenom dagordningen. Då larmet från Tenggrenstorp kom gjorde man en av de snabbaste utryckningarna man någonsin gjort, och samtidigt med att första bilen for ut gick också larmet till borgarbrandkåren.
Den första bilen körde direkt ner mellan tegelbruket och Karls grav till byggnadens östra del. Man fick mycket snabbt ut slangar och sprang in i byggnaden för att bekämpa elden. Då slangdragningen var klar brann det dock redan över brandmännens huvuden, och man tvangs retirera. Hettan blev redan från första stund fruktansvärd. Bl.a. sprängdes en ruta i brandbilen, som parkerats intill byggnaden.

Från skilda håll hördes klagomål att det dröjt länge innan brandkåren kom till platsen. Med största säkerhet har det varit så att ytterst få observerat den första bilens ankomst. Man har inget sett förrän borgarbrandkåren kommit, och den har naturligt inte kunnat rycka ut lika snabbt.

      Dånande inferno

Försöken att begränsa eldens spridning i själva tegelbruket fick mycket snart ges upp. På drygt tio minuter var hela den 170 meter långa timmerbyggnaden helt övertänd. Elden spreds med rasande fart, och jättestora svarta rökmoln vällde upp och in över stadens östra delar. Branden utvecklade en fruktansvärd hetta, och genom relativt starka vinden slog flammorna som ur blåslampor ut ur alla fönster och springor. Lågorna slog stundtals 20 meter upp ur det dånande infernot.
Minuterna efter eldens utbrott påbörjades arbetet med att rädda handlingar och materiel ur den intilliggande verkstadsbyggnaden. Man hann få ut samtliga bilar som fanns i verkstaden och hann också rädda en del kontorsmaskiner och handlingar från det i verkstadsbyggnadens andra våning belägna kontoret. En stor del av korrespondensen och kartoteket blev dock kvar i byggnaden.
I en lagerlokal i tegelbruksbyggnaden förvarades ett tiotal fat olja. Av dessa hann man få ut några stycken innan elden nått denna del av byggnaden. Flammornas dån ackompanjerades av dova explosioner då oljefaten sprängdes av hettan. Samtidigt började elden få fäste i verkstadsbyggnaden, och räddningsarbetet måste ges upp. Elden i denna byggnad började i den närmast tegelbruket belägna bilverkstaden, där en dyrbar uppsättning specialverktyg, bl.a. en svarv och en ventilslipningsmaskin, förstördes. Elden fick också snabbt fäste i kontorslokalerna i denna byggnads sydvästra hörn. Brandmännen lyckades emellertid stoppa elden innan den nått reservdelslagret i byggnadens norra del.

Arbetet med att släcka branden i verkstadsbyggnaden blev mycket svårt, då elden fått fäste mellan innertaket och yttertaket. För att komma åt att bekämpa elden tvangs man hugga upp en mycket stor del av taket, då det inte fanns några luckor där man kunde komma in i det delvis spånfyllda mellanrummet. Brandmännen stod på yttertaket och sprutade vatten mot de ställen där elden brutit igenom medan det brann praktiskt taget under fötterna på dom.

Vid 13-tiden hade branden i tegelbruket praktiskt taget ebbat ut, och brandkåren var även då herre över elden i verkstadsbyggnaden. Då var hela tegelbruket jämnat med marken. Sist hade den torkbyggnad härjats som brann för två år sedan. Av denna, som var uppförd av tegel, stod väggarna kvar, medan den invändigt var helt urblåst. Av taket på verkstadsbyggnaden fanns inte mycket kvar. Det s.k. grovlagret, ett träskjul som inrymde grövre reservdelar, bl.a. skärmar och andra karosseridetaljer, var också jämnat med marken, och allt inneliggande måste betraktas som förstört.

    Skador för 4 milj.

Den del av lagret som var inrymd i den eldhärjade verkstadsbyggnaden är troligen också mycket illa skadad. Här förvarades bl.a. alla reservdelar till motorer och chassin. Den starka hettan torde ha åstadkommit mycket svåra skador på alla härdade detaljer, och det kan inte vara stor del av reservdelarna som är i brukbart skick. Lagret värderas till mellan 1 och 1,5 miljon kronor, och enligt bedömanden av företagets ledning är det mesta förstört. Det helt nedbrunna tegelbruket värderas till omkring 2 milj. kronor. Man arbetade med en leverans av 700.000 stenar fasadtegel till ett storbygge i Trollhättan, och allt detta blev också förstört. Värdet av detta tegel uppskattas till omkring en kvarts miljon kronor. Sammanlagt torde värdet av det brunna uppgå till fyra miljoner kronor.
Eftersläckningen och uppröjningsarbetet påbörjades omedelbart sedan elden nerkämpats. Detta arbete torde dock bli långvarigt.

Elfsborgs Läns Annonsblad Nr 87, torsdag 30 juli 1959