Posts in Category: Industri & Företag

HAGEN

Hagen på uppgång i Göta älv, passerar Slottsberget vid Sannegårdshamnen. Foto: Okänd / Varvs- och Sjöfartshistoriska föreningen i Göta älvdalen

Hagen på uppgång i Göta älv, passerar Slottsberget vid Sannegårdshamnen. Foto: Okänd / Varvs- och Sjöfartshistoriska föreningen i Göta älvdalen

Hagen liggande i Vänersborg 1954. Foto: Olof Hasslöf / Sjöhistoriska

Hagen liggande i Vänersborg 1954. Foto: Olof Hasslöf / Sjöhistoriska

   Hagen byggdes på Thorskogs varv 1875 och beställare var byggmästaren Philip Jacob Rapp i Göteborg. Denne Rapp har många fina byggnader i Göteborg på sin meritlista, bl.a. Göteborgs äldsta hotell (Royal), Dicksonska palatset och Wilhelmsberg. P.J. Rapp var också en av huvudägarna av Göteborgs Mek. Verkstad under åren 1863 – 1896. Vad skulle då denne framgångsrike man med ett sådant här simpelt flytetyg till kan man kanske undra? Jo, var man byggherre på 1800-talet gick det åt en del tegelstenar, lämpligt att då äga ett tegelbruk. Det var just detta Rapp gjorde, han ägde nämligen Torpa tegelbruk, beläget längs Göta älv mellan Lilla Edet och Trollhättan. Rapp redade därifrån en handfull s.k.älvbåtar, av den typ som Hagen var. De andra tegelfraktarna bar gamla välkända namn som Herman, Hildur, Valborg och Zackeus. Flera av dom hamnade senare vid tegelbruken i Vänersborg. Hagen vid Nabbensberg, Hildur och Zackeus på Tenggrenstorp där dom, när Wulf tog över 1925, omnamnades till Tenggrenstorp II och Tenggrenstorp IV.

Från Torpa Tegelbruk, och senare från andra bruk, utskeppades stora kvantiteter tegel med dessa älvbåtar, eller tegelpesar som man också kallade dom. Båtarna lastade omkring 150 ton, eller 50 – 55.000 tusen tegelstenar. Att lasta tegel tog 2 ½ dagar för 4 man. Sedan drev man, lätt okontrollerat, ner till Göteborg med strömmens hjälp. Returlast uppför älven var ofta kol och järnmalm, men man tog så klart även andra laster. Vid segling uppför älven var sydvästvinden ett måste, om man inte ville varpa sig hela vägen upp. En resa uppströms kunde ta 3 veckor om förutsättningarna var dåliga. Vid rätt vind hissades det stora råseglet på 170 m² som man kan se på den gamla bilden här ovan. Rapp var tysk av börden vilket han gärna visade, ty långskepps båtarna var en röd rand målad, och i mastens topp vajade vimplar i tyska flaggans färger.

Jag vill tro att Hagen tillhörde Torpa tegelbruk fram till 1912, och därefter under några seglade för ett annat bruk i samma trakt, nämligen Torps tegelbruk. Enligt köpebrev blev C.H. Ström vid Nabbensberg i Vänersborg ägare av Hagen den 16 nov. 1917. Sannolikt var Hagen kvar vid Nabbensberg fram till 1954. Uppgifter talar om att den gamla älvbåten fick en 10 hk motor insatt 1923, vilken ersattes av en 18 hk dito 1927. Enligt uppgift avförd från registren 1962 och upphuggen.

Namnet Hagen kom troligtvis från ett gammalt torpställe som sägs ha legat där Torpa tegelbruk uppfördes. Idag är den gamla tegelmästarbostaden Älvabo från sent 1800-tal det enda som minner från brukstiden, då dessa primitiva flytetyg seglade på Göta älv.

TAPPNING

NOBEL 1910

Världens första V8 diesel byggd på Maskinfabriken Ludwig Nobel i St. Petersburg 1910. Denna 4 takts-motorn gav 200 bhp vid 600 rpm, och var ämnad för Emmanuel Nobels yacht "Intermezzo". Foto ur maskinkonstruktör Oscar Derans album.

Världens första V8 diesel byggd på Maskinfabriken Ludwig Nobel i St. Petersburg 1910. Denna 4 takts-motorn gav 200 bhp vid 600 rpm, och var ämnad för Emmanuel Nobels yacht “Intermezzo”. Foto ur maskinkonstruktör Oscar Derans album.

FRIDHEMS TEGELBRUK

Fridhems tegelbruk sett från Karls grav, årtal okänt. Foto: Okänd / Vänersborgs museum

Fridhems tegelbruk sett från Karls grav, årtal okänt. Foto: Okänd / Vänersborgs museum

Fridhems tegelbruk 13/3-1972. Foto: Vänersborgs museum

Fridhems tegelbruk 13/3-1972. Foto: Vänersborgs museum

   Sommaren 1907 startar Fridhems tegelbruk sin verksamhet ute på de s.k. Fägerstenska lyckorna helt nära Karls grav. 25 tunnland med uteslutande utmärkt lera. Tegelbruket utgjordes av en fyravåningsbyggnad, 84 meter lång och 37 meter bred med 1 st ringugn. Tegelbruksbyggnaden uppfördes av byggmästare E.G. Svensson, vilken även stod för uppförandet av Nabbensberg och Tenggrenstorps tegelbruk. Vid kanalen fanns en muddrad hamn med en 60 meter lång brygga. Arbetsstyrkan bestod som mest av 30-35 man och årsproduktionen uppgick som mest till ca 3,5 miljoner tegel (olika siffror förekommer). Som första ägare stod Fridhems Tegelfabrikationsaktiebolag, vars styrelse utgjordes av ingenjör D. Johansson VD och brukets ledare byggmästare N. Lindén, Fridhem och byggmästare C.G. Vinkvist, Göteborg med grosshandlare C. Engström och handlande L. Lindén, Göteborg som suppleanter.

Byggmästare N. Lindén var förmodligen den drivande i saken att uppföra och driva ett tegelbruk här. Han köpte gården Fridhem av en P.I. Johansson som gjort konkurs kring sekelskiftet 1900. Han sålde av mark till det nybildade bolaget. Förutom tegelbruket, uppförde Lindén på platsen också en större snickerifabrik, Aktiebolaget Vänersborgs Snickerifabrik, med undervåningen i tegel. vars chef han också blev. Han uppförde ett fyravåningshus på Vallgatan inne i Vänersborg. Vidare hade han planer på ett villaområde norr om gården Fridhem, där två hus blev byggda, och jag tror dom står kvar idag. Tiderna var dock inte dom bästa, och snickerifabriken nedlades efter bara något år och byggnaden verkar ha nedrivits ganska omgående. Vi är nu omkring 1908-1909 i tiden och Lindén försvinner helt ur källorna 1910, då staten löser in hela Fridhem för den kommande stora kanalutvidgningen.

Istället står i Vänersborgs stads handelsregister den 30/1 1911: C.G. Winkvist i Göteborg ämnar å Venersborgs stads område bedrifva tillverkning och försäljning av tegel under firma “Fridhems tegelbruk, C.G. Winkvist” .
21/3 1913 rörelsen upphörd.
21/3 1913: Janne Timaltheus Zetterlund ämnar här å stadens område idka tegelfabriksrörelse under firma “Fridhems tegelbruk, J. Zetterlund”.
Vidare… innehavaren död, ingen fortsätter rörelsen.
Förmodligen haltar det på enligt detta mönster med korta arrendekontrakt, med svårigheter att få det att gå runt. Styrelseberättelser för åren 1920, 1921 och 1922 uppvisar ingen rolig läsning. Flera namn på arrendatorer förekommer med något eller några år vardera. 1923 arrenderar tegelmästare Erik Johansson från Vänersborg bruket, och i årsberättelsen för detta år kan man läsa att bruket reparerades och förbättrades på både fasta och lösa inventarier, så att “bruket inom kort kommer i driftdugligt och räntabelt skick”. Redan 1925 står  dock en Joel Svensson, Vänersborg som arrendator. Denne Joel Svensson visar efter lite letande ha varit knuten till Nabbensbergs tegelbruk ända sedan 1907, och varit starkt bidragande till detta bruks framgångar. Han var också disponent vid Nabbensberg. Vidare var han styrelseledamot i Göteborgs tegel AB och Torpa tegelbruks AB samt beklädd med flera kommunala uppdrag i Vänersborg.
Familjen Ström, som främst förknippas med Nabbensberg och tegelbruket därstädes figurerar också på Fridhem, där direktör Hilding Ström är dess ledare. Oklart för mig under vilken eller vilka perioder Ström styrde Fridhems tegelbruk, men i vart fall i brukens slutskede. Delägande i de olika bruken förekommer och det är snårigt om man inte har en kronologisk källa att följa.

Ett exempel på husbyggen i Vänersborg som har murtegel från Fridhem (och Nabbensberg) är det s.k. Reuterskiöldska området kring Hedmanstorget, där HSB:s och Stiftelsen Vänersborgsbostäder har murtegel från dessa bruk. Det gula och röda fasadteglet togs dock från annan ort. Detta stora tegelområde växte upp under 1950-talet.

1967 tar det dock definitivt slut, detta år upphör all tillverkning av tegel i Vänersborg. Driften på både Fridhem och Nabbensberg avvecklas. Tenggrenstorp försvann som bekant redan 1959, då bruket brann ner till grunden.
Gården Fridhem, som nu var i stadens ägo, brändes kontrollerat ner våren 1969. “Det är bränt, det är härjat och kalt” .
Tegelbruket stod kvar till onsdagen den 26 april 1972. Kl. 10.45 denna dag hade man fyr i bruket en sista gång, och ca två timmar senare återstod bara den gamla stolta skorstenen som fordom lett ut den stora ringugnens rökgaser. Den fick så småningom vika sig för en dynamitsalva. End.

Avslutningsvis vill jag upplysa läsaren att ovan berörda tegelbruk inte är det första på denna plats. Redan 1846 anlade Abraham Hallgren på Starkekärr ett tegelbruk, s.k. Starkekärrs tegelbruk. Denne Abraham, född 1800, var son till rådmannen Hallgren i Vänersborg. Detta bruk låg ett stenkast bort, uppe på berget, vid Hallorna. Abraham Hallgren dör redan 1848 men bruket ägs av änkan och uthyrs på arrende till bl.a. Brunius i Vänersborg och regementskommissarien J. Rosell på Brinkebergskulle. Någon gång på mitten av 1860-talet träder Gustav Andersson in på scenen då denne köper stora delar av Starkekärr och anlägger gården Fridhem. En riktig doldis i stadens historia. Handlande, skeppsredare, tegelbruksägare och senare bryggeriägare då han tar över svärfaderns, Blüchers bryggeri inne i staden. Om det är Andersson som låter uppföra tegelbruk nr 2 har jag inte lyckats klura ut. Detta, det andra bruket låg ungefär på samma plats som det som beskrivs i huvudtexten. Andersson är i vart fall igång och kränger tegel 1867, och fortsätter sannolikt med detta åtminstone fram till 1878, eventuellt ända till 1886, året då han dör. Sen följer några namn i källorna fram till att tegelbruk nr 3 anläggs, vilket är det som beskrivs med bilder ovan.

DEN NYA VOLVOSERVICEN

A-B Gunnar Höij, Vänersborg - Foto: 1939 Tornberg/Vänersborgs museum

A-B Gunnar Höij, Vänersborg – Foto: 1939 Tornberg/Vänersborgs museum

   Ståtlig bilservice i Vänersborg.

Vänersborg har på sistone berikats med ett nytt affärskomplex, vilket genom sitt vackra läge och arkitektoniska utformning utgör ett verkligt tilltalande inslag i stadsbilden. Det är A-B Gunnar Höijs Bilfirma – Volvorepresentanten i dessa trakter – som på måndagen invigde sitt nya serviceetablissement vid Dalbobron o omedelbart intill Strömsborgs välkända sommarrestaurang.

Fackmän ha redan betecknat den nya anläggningen som en av de modernaste vårt land f.n. äger, och den som vandrat igenom komplexet ifråga finner ingen anledning jäva detta omdöme. Firmans motto “Allt för bilen” synes gå igen i varje liten detalj och man förvånas över den perfekt beräknade ändamålsenligheten. Allt är lagt på snabb service åt bilisten. Den eleganta entrén bjuder hastig bensin- och smörjoljeexpedition. I mitten är nämligen inrett ett bensinkontor för öppen service och bilisten har även till sin disposition en trevlig toalettavdelning. Till höger kommer man in i firmans ståtliga utställningslokal, där man efterhand kan få beundra mången stilfull Volvoexteriör, Hallen är målad i ljusa, glada, behagligt harmoniserande färger. Bakom denna ligga praktiskt disponerade chefs- och personalkontor. Åt söder möter ögat reparationsanläggningen, som disponerar över praktiskt taget alla i marknaden befintliga moderna specialverktyg. Genom breda och höga inkörsportar kör man bekvämt in i de utmärkta lokalerna, försedda med riklig såväl tak- som sidobelysning. Reparationsavdelningen bjuder mycket av tekniskt intresse, och där härskar liv och rörelse i varje vrå. Man fäster sig särskilt vid reparationsgropen, som är utrustad med rampbelysning, varigenom de otrevliga och riskabla sladdlamporna undvikas. Särskilda ledningar i golvet sörja för att de farliga avloppsgaserna ledas ut i det fria och inte besvära inne i lokalerna. Överhuvudtaget är det utomordentligt väl ordnat för personalen i hygieniskt avseende. Montörerna ha ett trevligt avklädningsrum med tvättställ o varmt och kallt vatten jämte klädskåp för var och en. Var man går faller omsorgen om arbetspersonalens trevnadsbetingelser starkt i ögonen. Bilreparatörens yrke hör ju just inte till dem som lämpa sig för frack och lack, och därför känns det så mycket mera glädjande att allt som kunnat göras för att underlätta arbetet också blivit gjort. Över arbetet i den stora hallen vilar verkmästarens vakande öga från verkmästarkontoret, som har klar sikt över hela arbetsplatsen. I lokaliteterna på undre botten ingår även särskild plåtslageriverkstad och Ducolackering samt tvätt och smörjhall, i vilken vintertid biltvätten verkställes med tempererat vatten.
Byggnadens andra plan, varifrån man har en underbar utsikt över Vänern, upptages av trevligt och praktiskt inredda våningar för chefen, direktör Gunnar Höij samt verkmästaren.

Den vackra, i funkisstil utförda byggnaden är ritad och uppförd av arkitekt Harry Andersson Vänersborg, som härmed avlagt ett förnämligt mästarprov, entreprenörer för värme, vatten och avlopp har varit ingenjörsfirman Nathan Larssons Eftr., för den smakfulla elektriska utrustningen Axel Anderssons Elektriska Affär i Vänersborg, för plåtslageriarbetena plåtslagarmästare Rudolf Sundvall Vänersborg, glasmästeriarbetet Hellman & C:o Vänersborg, snickeri- och övrig träinredning firman Rich. Hultén Vänersborg. De vackra fönsterborden i polerad bohusgranit ha levererats av A-B Bohusläns Stenförening Hunnebostrand, och för bensinanläggningen svarar A-B J. C. Ljungman Malmö. Som kontrollant och tekniskt biträde vid anläggningsarbetet har ingenjör Fritz Brander fungerat.

   Själva invigningen

av det nu färdigställda bygget skedde vid en solenn festlighet å Strömsborg på måndagskvällen. Bland de närvarande märktes dir. Gust. Larsson i A-B Volvo jämte representanter för Vänersborgs stad samt bankdirektör Rolf Steffenburg och landstingsdir. Henry Hårde.
Efter visning för de inbjudna – ett 70-tal personer – skedde samling till en charmant middag, vid vilken ett flertal hjärtliga lyckönskningar framfördes. Sedan värden, dir. Gunnar Höij hälsat de närvarande välkomna, talade dir. Larsson i A-B Volvo och gav därvid uttryck åt sitt bolags glädje över den nu färdiga service-anläggningen. Stadskamrer Max Rehman hälsade byggherren å stadens vägnar och framförde i vältaliga och hjärtliga ordalag dess förhoppning om en lyckosam framtid. Försäljningschefen Hilmer Johansson talade likaledes för Volvo-industrien, och bankdirektör Rolf Steffenburg tackade spirituellt å gästernas vägnar. Vid kaffet höllos em hel del andra tal, av kamrater inom Volvo-organisationen, firmans personal m. fl., alla genomandade av uppriktig sympati för dir. Höij och hans företag.

ELA 13/6 1939

NOBEL I BAKU

BRANDEN PÅ TENGGRENSTORP

Tenggrenstorps tegelbruk 1952. Foto: O. Liljeqvist, Dals Långed / Vänersborgs museum

Tenggrenstorps tegelbruk 1952. Foto: O. Liljeqvist, Dals Långed / Vänersborgs museum

   Onsdagen den 29 juli 1959 brann Tenggrenstorps tegelbruk ner, och därmed försvann också landets största tegelbruksbyggnad. Branden startade ovanför 4:ans flamugn, markerat med ett X på Liljeqvists flygfotografi ovan. Brandorsaken var enligt utredningen en i 5 dagar pyrande gnista, eller möjligen en förlupen gnista från 5:ans flamugn.

  1. 4:ans flamugn släcktes fredagen den 24 juli och var på avsvalning vid brandtillfället. Innan man släckte ugnen hade man högfyr i den, d.v.s. att man eldade väldigt kraftigt. Man matade ugnen med gammalt rivningsvirke som ger kraftig gnistbildning. Härvid kan en gnista från flamugnsskorstenen letat sig in under yttertaket och legat där och pyrt innan branden tog fart. Till saken hör att den gnistsläckare som var monterad på flamugnsskorstenen kanske inte var effektiv nog, plus att den var genomrostad på något ställe. Ytterligare en starkt bidragande orsak till brandrisken var den sågspånshög som låg utanför bruket mot kanalen till. Den så vanligt förkommande sydvästvinden fick sågspånet att blåsa upp och tränga in under yttertaket. Ett återkommande problem kan man läsa, liksom oron för soteld.
  2. Vid brandens utbrott på onsdagen hade man högfyr i 5:ans flamugn. Rökgaserna från denna ugn leddes ut i den ena av brukets 33 meter höga skorstenar. Man hade eldat i 5:an sedan fredagen den 24 juli. När eldhålen till ugnen fylls på kan det slå upp rökgaser som antänds. Lågorna kan då slå upp en halvmeter över rökhålet. Härifrån kan det ha slagit upp gnistor i taket. Detta var försett med isoleringsplattor med mycket små fogar, men en gnista kan dock ha letat sig emellan och antänt spån och damm. Sågspånet igen…

Brandtillbud förekom ofta på tegelbruken, så även på Tenggrenstorp. Åtminstone vid tre tillfällen på senare år hade det brunnit just i taket där nu den ödesdigra branden startade. 1957 brann hela torktunnelbyggnaden ner, men då ska det ha varit fråga om ett elfel i en fläkt.

Tre olika företag blev nu drabbade av branden som ödelade större delen av området. Wulf & Co, AB Tenggrenstorps tegel och kommanditbolaget Wuco. Anläggningarna ägdes av Wulf & Co. Tegelbruket var dock utarrenderat till AB Tenggrenstorps tegel som drevs av Ivar Wulf och köpman Axel Bergstrand. Wulf & Co AB var generalagenter för Borgwardverken i Bremen och sålde vid tiden personbilar av märkena Hansa och Borgward över hela landet. Kommanditbolaget Wuco tillverkade bl.a. släpvagnar och släpvagnskopplingar.
De sammanlagda försäkringsvärdena på hela rasket låg på omkring 3,9 miljoner kronor.

 

TENGGRENSTORPS TEGELBRUK BRINNER

Tenggrenstorp tegelbruk brinner ner den 29 juli 1959. Foto: Okänd

Tenggrenstorp tegelbruk brinner ner den 29 juli 1959. Foto: Okänd

      Skador för 4 milj. På Tenggrenstorp.

       Tegelbruket nedbrunnet

   Värden för uppskattningsvis fyra miljoner kronor gick till spillo vid onsdagsmorgonens brand i Wulf & Co AB:s anläggningar på Tenggrenstorp i Vänersborg. Hela tegelbruket jämnades med marken, och bilverkstaden och reservdelslagret fick mycket svåra skador. Branden började omkring kl. 8 på morgonen, men trots massivinsats av brandpersonal och materiel kunde man inte hindra elden att slunga sig över från tegelbruket till bilverkstaden. Tegelbruket tvangs man redan från början anse räddningslöst förlorat. På obetydligt över en timma hade den 170 meter långa träbyggnaden helt och hållet störtat in. Den fnösktorra timmerbyggnaden var inom få minuter helt övertänd, och från det dånande eldhavet rann en formlig flodvåg av lågor över den asfalterade gården till verkstadsbyggnaden, som låg rakt i vindriktningen. Gastuber och oljefat som låg kvar i en verkstadslokal i tegelbrukets nordvästra hörn gjorde tillsammans med risken för att de båda 33 meter höga skorstenarna skulle rasa att brandkåren inte vågade gå in på gården mellan byggnaderna och därifrån vattenbegjuta den mest utsatta sidan av verkstadsbyggnaden.

   Enligt en förberedande utredning, verkställd timmarna efter brandens utbrott, synes elden ha börjat i tegelbrukets tak intill fyrans ugn. Branden började minuterna före kl. 8 – tidpunkten har kunnat preciseras genom att en av de anställda skulle gå ut och sätta på radion för att höra nyheterna. Personalen vid ugnen alarmerade omedelbart brandkåren. Samtidigt inledde man släckningsarbetet. Vid fyrans ugn fanns en vattenledning, och man började dra ut en till denna hörande slang. Man lyckades dock inte få ut denna så snabbt. Det brann då i skarven mellan två isoleringsplattor i taket över ugnen. Med pytsar sökte man bekämpa branden och trodde man lyckats, då det plötsligt med ett explosionsartat dån flammade upp och över hela östra delen av byggnaden, där fyrans ugn är belägen.

        Blixtutryckning

På brandkåren hade man minuterna före kl. 8 samlats för att gå igenom dagordningen. Då larmet från Tenggrenstorp kom gjorde man en av de snabbaste utryckningarna man någonsin gjort, och samtidigt med att första bilen for ut gick också larmet till borgarbrandkåren.
Den första bilen körde direkt ner mellan tegelbruket och Karls grav till byggnadens östra del. Man fick mycket snabbt ut slangar och sprang in i byggnaden för att bekämpa elden. Då slangdragningen var klar brann det dock redan över brandmännens huvuden, och man tvangs retirera. Hettan blev redan från första stund fruktansvärd. Bl.a. sprängdes en ruta i brandbilen, som parkerats intill byggnaden.

Från skilda håll hördes klagomål att det dröjt länge innan brandkåren kom till platsen. Med största säkerhet har det varit så att ytterst få observerat den första bilens ankomst. Man har inget sett förrän borgarbrandkåren kommit, och den har naturligt inte kunnat rycka ut lika snabbt.

      Dånande inferno

Försöken att begränsa eldens spridning i själva tegelbruket fick mycket snart ges upp. På drygt tio minuter var hela den 170 meter långa timmerbyggnaden helt övertänd. Elden spreds med rasande fart, och jättestora svarta rökmoln vällde upp och in över stadens östra delar. Branden utvecklade en fruktansvärd hetta, och genom relativt starka vinden slog flammorna som ur blåslampor ut ur alla fönster och springor. Lågorna slog stundtals 20 meter upp ur det dånande infernot.
Minuterna efter eldens utbrott påbörjades arbetet med att rädda handlingar och materiel ur den intilliggande verkstadsbyggnaden. Man hann få ut samtliga bilar som fanns i verkstaden och hann också rädda en del kontorsmaskiner och handlingar från det i verkstadsbyggnadens andra våning belägna kontoret. En stor del av korrespondensen och kartoteket blev dock kvar i byggnaden.
I en lagerlokal i tegelbruksbyggnaden förvarades ett tiotal fat olja. Av dessa hann man få ut några stycken innan elden nått denna del av byggnaden. Flammornas dån ackompanjerades av dova explosioner då oljefaten sprängdes av hettan. Samtidigt började elden få fäste i verkstadsbyggnaden, och räddningsarbetet måste ges upp. Elden i denna byggnad började i den närmast tegelbruket belägna bilverkstaden, där en dyrbar uppsättning specialverktyg, bl.a. en svarv och en ventilslipningsmaskin, förstördes. Elden fick också snabbt fäste i kontorslokalerna i denna byggnads sydvästra hörn. Brandmännen lyckades emellertid stoppa elden innan den nått reservdelslagret i byggnadens norra del.

Arbetet med att släcka branden i verkstadsbyggnaden blev mycket svårt, då elden fått fäste mellan innertaket och yttertaket. För att komma åt att bekämpa elden tvangs man hugga upp en mycket stor del av taket, då det inte fanns några luckor där man kunde komma in i det delvis spånfyllda mellanrummet. Brandmännen stod på yttertaket och sprutade vatten mot de ställen där elden brutit igenom medan det brann praktiskt taget under fötterna på dom.

Vid 13-tiden hade branden i tegelbruket praktiskt taget ebbat ut, och brandkåren var även då herre över elden i verkstadsbyggnaden. Då var hela tegelbruket jämnat med marken. Sist hade den torkbyggnad härjats som brann för två år sedan. Av denna, som var uppförd av tegel, stod väggarna kvar, medan den invändigt var helt urblåst. Av taket på verkstadsbyggnaden fanns inte mycket kvar. Det s.k. grovlagret, ett träskjul som inrymde grövre reservdelar, bl.a. skärmar och andra karosseridetaljer, var också jämnat med marken, och allt inneliggande måste betraktas som förstört.

    Skador för 4 milj.

Den del av lagret som var inrymd i den eldhärjade verkstadsbyggnaden är troligen också mycket illa skadad. Här förvarades bl.a. alla reservdelar till motorer och chassin. Den starka hettan torde ha åstadkommit mycket svåra skador på alla härdade detaljer, och det kan inte vara stor del av reservdelarna som är i brukbart skick. Lagret värderas till mellan 1 och 1,5 miljon kronor, och enligt bedömanden av företagets ledning är det mesta förstört. Det helt nedbrunna tegelbruket värderas till omkring 2 milj. kronor. Man arbetade med en leverans av 700.000 stenar fasadtegel till ett storbygge i Trollhättan, och allt detta blev också förstört. Värdet av detta tegel uppskattas till omkring en kvarts miljon kronor. Sammanlagt torde värdet av det brunna uppgå till fyra miljoner kronor.
Eftersläckningen och uppröjningsarbetet påbörjades omedelbart sedan elden nerkämpats. Detta arbete torde dock bli långvarigt.

Elfsborgs Läns Annonsblad Nr 87, torsdag 30 juli 1959

MOSEDRAGAREN

Foto: Sune Larsson

Foto: Sune Larsson

  
   Många var dom som spådde en kall vinter, men hittills har kylan mer eller mindre uteblivit. Bara någon dag till så är februari genomliden, och utanför  mitt fönster denna gråa måndag ligger Vänersborgsviken öppen och termometern visar på + 6 °C. Annat var det vårvintern 1966, då Wargön var ute och kände på isen. På bryggvingen står Sune Larsson, och det är från hans kamera denna härliga bild kommer. Sune var maskinist på Wargön från 1964 fram till att man avslutade kontraktet med mose-bogsering 1969. Wargöns AB beställde bogserbåten av Norrköpings varv, och den levererades våren 1952. Dess huvudsakliga uppgift var att dra timmer-moser över Vänern. Timret, eller rättare sagt massaveden, hämtades i regel i Karlstad eller Älvenäs, men det hände även att man drog släp från Värmlandsnäs. En resa med släp i 2 knops fart över Vänern tog en och en halv dag. Ofta fick man gå in till Aspholmen för att söka skydd för dåligt väder. Att här försöka beskriva hur ett sådant här släp var sammansatt dristar jag mig inte att ge mig på. Det var billass, moser och buntar i längder och bredder… När man drog från Värmlandsnäs hade man i regel lite klenare saker, och det kallades då för ett Gaperhultssläp. På släp hängde också den lilla arbetsbåten Wilgot. För att citera Conny Jonsson, däcksman på Wargön vid samma tid: den hette så för den ”ville oss gott”. Väl i Vänersborg angjordes moserna vid norra hamninloppet i G:a hamnkanalen, och därifrån drogs dom av de båda mindre bogserbåtarna Vargen och Björnen genom Karls grav och slussen vid Brinkbergskulle till Wargöns pappersbruk.

    På vintern såg man ofta Wargön assisterande på kanalen tills det att isen slutligen satte stopp för seglationen. Någon riktig isbrytare var nu inte Wargön, det mäktade inte den 7 cylindriga NOHAB:n med sina ca 455 Hk med. Det hände att man höll på en hel dag med att bryta en ränna genom Vassbotten.

   Under Sune Larssons tid såldes Wargön 1966 till Röda Bolaget i Göteborg, men man fick ett lönsamt kontrakt med Wargöns AB för fortsatt bogsering tills det hela avslutades 1969. Därmed upphörde epoken med mosedragning på Vänern. Sista uppgifter kring bogserbåten Wargön kommer från Norge för omkring tio år sedan, men det är oklart om den fortfarande finns kvar. Tack Sune och Conny för att ni så generöst bjöd på berättelser från eran tid, då man fortfarande drog moser på Vänern.

BRINKEBERGSKULLE PÅ 1870-TALET

1870-talets Brinkebergskulle

1870-talets Brinkebergskulle

Brinkebergskulle 2015. Resterna av Gustafs slussar tvärs kanalen samt murrest fr. 1840-talets sluss t.h.

Brinkebergskulle 2015. Resterna av Gustafs slussar tvärs kanalen samt murrest fr. 1840-talets sluss t.h.

   Brinkebergskulle, denna en gång så dynamiska plats. Här, där 1800-tals konstnären och den nutida fotografen stått och gjort sina vyer var det fordom en livlig plats. Här, just på denna plats har det förutom tre generationer slussar bl.a. legat ett tegelbruk, kvarnar, kronoförråd och ett stort kronobränneri. Tegelbruket uppfördes av Petter Samuelsson Bagge på 1760-talet, inför bygget av Gustafs slussar. Bagge hade dock problem att få fram tegel, så kronan löste in bruket efter några år och drev produktionen själva. När teglet till slussarna var färdigtillverkat uppfördes ett Regale bränneri på dess plats, av tegel slaget på det tidigare bruket. Bränneriets 30 pannor hade en genomsnittlig produktion på omkr. 8100 tunnor spannmål per år. En tunna spannmål gav ca 18 kannor brännvin (1 kanna = ca 2,6 liter). Det kungliga bränneriet här vid Brinkebergskulle utarrenderades under åren 1777 till 1782, och dom sista åren fram till ca 1786 drevs det av Kronan. Något år senare upphävde Gustaf III förbudet mot husbehovsbränning. Vad gäller bränneriet vid Brinkebergskulle efter kronans tid, så kom detta att drivas av Haij på Onsjö fram till år 1800, då det enligt uppgift nedlades. Den säkert ganska så pampiga byggnaden stod kvar och fungerade som arméns fältsjukhus krigsåren 1808 – 1809. Någon gång efter detta började byggnaden plockas ner, sten för sten. För fram till åtminstone 1840 användes teglet från det gamla kronobränneriet till reparationer av Gustafs ömtåliga tegelslussar.

    1841 stod dom  två nya slussarna färdiga i Karls grav och vi kan se den övre av dessa på målningen här ovan. På höjden i bakgrunden tornar den röda slussinspektörsbostaden upp sig. På den här tiden hade kanalbolaget stora delar att sitt fastighetsbestånd på västra sidan av Karls grav. Under 1880-talet uppfördes nya hus på östra sidan av kanalen av den typen man fortfarande kan se, främst nere vid slussarna i Trollhättan. Ritningen på förslag till det nya kanalkontoret här vid Brinkebergskulle är signerad av mecanicus Carl Wallström 31 januari 1888 och fastställd i Stockholm den 13 februari samma år. Detta hus och några andra flyttades 1915 till dess nuvarande plats vid dagens nu drygt hundraåriga sluss.
Det gamla husbeståndet på Onsjösidan försåldes på auktion 1890, och det är inte omöjligt att en del av det byggnadstimmer Vassända Naglums församling fick genom inköpet från något av husen gick till reparation av kyrkgolvet i Gustava.

   Mycket vatten har nu flutit förbi denna totalt omdanade plats. 1910-talets arbeten med den nya kanalen kom att förändra platsens utseende radikalt, men med lite hjälp kan man bilda sig en uppfattning hur det en gång såg ut på denna en gång så betydelsefulla plats i vårat område.

NAFTABOLAGET BRÖDERNA NOBEL I BAKU

Under andra hälften av 1800-talet drev bröderna Ludvig, Robert och Alfred Nobel ett av världens största oljebolag i Baku vid Kaspiska havet i nuvarande republiken Azerbajdzjan… Läs vidare >
En bra sida om man vill fördjupa sig lite kring bröderna Nobel finns här >

 

RÅDMANS PLANK

Rådmans plank följt av Hamngatan 6, Vänersborg. Foto: Före 1930, Okänd fotograf / Vänersborgs Söners Gille

Rådmans plank följt av Hamngatan 6, Vänersborg. Foto: Före 1930, Okänd fotograf / Vänersborgs Söners Gille

Hamngatan 6, Vänersborg. Foto: M. Ericsson 2016-10

Hamngatan 6, Vänersborg. Foto: M. Ericsson 2016-10

   Där Innanför planket ligger Rådmans trädgård, och man kan även skymta paviljongen, vilken skepparen Kristian Johansson köpte och flyttade till Kasen på Blåsut 1930. Rådmannen var Albert Carlsson, stadens hårdaste man. Han bodde i det Strömmerska huset, där han hyrde en våning. Det sägs att när hans broder inte kunde betala tillbaka ett lån, tecknade Albert Carlsson en livförsäkring på brodern och bad honom att gå ner i älven.
Bortanför planket ligger Knut Anderssons verkstad, vars specialitet var elektrisk drivna lastcyklar.
Hela kvarteret Sälgen jämnades med marken 1975, och två år senare stod Länsstyrelsens förvaltningsbyggnad klar. Det sades att om inte Länsstyrelsen fick bygga på denna plats hotade man att lämna Vänersborg och flytta hela rasket till Borås. På den nya bilden ser man entrén till Vänersborgs tingsrätt.

TRAPPAN

Olidans gamla kontroll- och ställverksbyggnad, Trollhättan. Foto: f8, 1,2sek, ISO 800, handhållet

Olidans gamla kontroll- och ställverksbyggnad, Trollhättan. Foto: f8, 1,2sek, ISO 800, handhållet

VÄNERSBORGS KÖPCENTRUM INVIGS

Parti av torget mot Kungsgatan, Vänersborg. Foto: småbildsdia Vänersborgs museum 1972

Parti av torget mot Kungsgatan, Vänersborg. Foto: småbildsdia Vänersborgs museum 1972

Hur man i tidningen återgav invigningen av det nya affärshuset vid Kungsgatan 7, det gula huset på bilden ovan. Invigningsdag var den 1 februari 1966 och byggherren var AF Carlssons skofabrik. Denna anrika skofabrik som tvingades lägga ner sin verksamhet bara tre år senare. Nedan följer ELA:s artikel i sin helhet.

   Vänersborgs shoppingcentrum i den vackra nybyggda affärsfastigheten på tomt 3 inom kvarteret Resedan vid Torget öppnar idag. Därmed kan vänersborgarna shoppa i en exklusiv fyrväppling. Välkända sedan gammalt är Skomagasinet, Alma Ekström & Co samt Valborg Anderssons cigarraffär, men därutöver innehåller byggnaden ett nytillskott på firmahimlen en större livsmedelshall – ICA-hallen. Utan överdrift. BUTIKERNA HAR DET. Från den eleganta aluminiumfasaden beklädd med svartgrön italiensk marmor till minsta källarutrymme är huset en spännande bekantskap. En promenad genom de fyra butikerna retar alla köpnerver. Miljön är stimulerande, elegant men på samma gång trivsam. Skapad att göra vardagshandlandet till något lustbetonat.

   ICA-HALLEN är en butik som dess chef fabrikör Birger Jarl kan vara stolt över. Hallen har en totalyta av 1.350 m², varav 660 m² effektiv säljyta. 35 personer ska arbeta här under affärschef Bo Carlssons ledning. Butiken är ljus, luftig, hygienisk. I detta jättesnabbköp frapperas man av hyllornas mängd ca tusen löpmeter, frysboxarna står i rak linje. Specialavdelningar finns för manuell betjäning av fisk och kött. Här finns ett fullständigt livsmedelsortiment. Dessutom produkter från det egna bageriet nere i källarvåningen. Den egna charkuterifabriken fyller köttdiskarna, I källaren finns jättestora lagerutrymmen och kylfack, styckeriavdelning för kött, liksom paketering, renseri för fisk, kök för färdiglagad mat mm. Läckerheter kommer från grillen, men hälsovetarna får även sitt lystmäte. Efter en köprond i den snygga hallen kan man lämpligen koppla av inne i cafeterian. Inredningen är trivsam, karmstolar i ek med svart skinnklädsel, småbord i ek. Borden står i två plan. Gardinväggen i orange-vitt ger ombonad trivsel. I souterrainvåningen sker försäljning av hushållet närliggande sortiment.

Ica- hallens planering har förts av EOL-bolagets marknadsavdelning i samråd med köpmannatjänst, som levererat inredningen. Bageriutrustningen kommer från AB Butiksetablering. Arkitekt har varit Hernek-Lindsten-Molin arkitektfirma. I sammanhanget bör nämnas att tre tidigare butiker läggs ned i samband med Ica-hellens tillkomst, nämligen Jarls Livsmedel vid Sundsgatan, Jonsson & Ullgrens Eftr, samt Ernst W. Erikssons KB.

   SKOMAGASINET är nu en av Sveriges modernaste skoaffärer kanske också den originellaste, säger konsulent Lennart Lagerman, inredningsexpert hos Sveriges Skohandlarförbund.
Det nya Skomagasinet kan Fabr. Carl-Gustaf Carlsson vara mycket belåten över. Butiken har formen av en gågata, kantad med skor, nära 50 meter lång och 6 ½ meter bred, med dörar i båda ändarna. Ta gärna genvägen genom Skomagasinet, säger herr Rolf Grönqvist, firmans nye affärschef, Dessutom finns en dörr direkt in till ICA-hallen.
Skomagasinets inredning är klatschig. Damavdelningens golv har grå mjuk heltäckande matta, tolv eleganta kristallkronor i taket, mjuka sittgrupper i rött, väggbeklädnaden går i blå nyanser. I mitten ligger barnens avdelning med en fond byggd som båtbrygga med lanternor, båtkuddar att sitta på, och sjöbod att luta sig mot. Boden har f.ö. lutande tegeltak. En fläkt från västkusten. Väggmaterialet är vacker sandblästrad furu.
Den maskulina skoavdelningen har olivgrön heltäckande matta, sittgrupper i varmgul ton. Rustik tegelvägg i fonden med snygga spånlampetter.
Att vi är på den traditionsrika familjen Carlssons domäner avslöjar ett jättefoto 3,5 x 3 meter som tog på pinningsavdelningen på AB AF Carlssons skofabrik anno 1890.
Arkitekt Björn Jacobsen, SIR, Göteborg har ritat affären och arkitekt R. Wilhelmsson, Göteborg, har svarat för detaljutformningen. Kutterns inredningar i Nässjö har levererat inredningen, R. Ditzinger i Göteborg har levererat möbler, mattor, textilier. Armaturen kommer från Elbyrån i Göteborg, och skyltanläggningen från Roos skyltreklam.
Skomagasinets tidigare affärschef Harry Pettersson, som den 3 januari fyllde 65 år avgår nu med pension efter 40 års trogen tjänst.

   ALMA EKSTRÖM & Co är en firma med god klang i Vänersborg. Butikens innehavare Olof Jonsson är ciceron i den eleganta butiken i två plan med entré åt såväl torget som från Ica-hallen. Hela bottenplanet fungerar som skylt, då man använt det s.k. pallsystemet, där moderna skyltdockor placerats. I nedervåningen har man bl.a. specialavdelning för underkläder, kjolar och blusar. Väggarna är vackert gammalrosa, golven diskret grå. Här är det kläderna som framhävs, mycket förnuftigt. Övervåningen har intim, diskret inredning. I centrum en låg sittgrupp, grå väggar, fondvägg i gammalrosa, provhytterna klädda med japansk grästapet. Arkitekt Karl-Erik Nilsson har svarat för inredningen. Det finns f ö gott om speglar, en specialavdelning sorgkläder, en vrå har nätta kasettdiskar. Allt trä i rödbok. Övriga detaljer är det bländfria ljuset. Nya Alma Ekström är en butik som följer upp sina traditioner med stil och finess.

   VALBORG ANDERSSONS CIGARRAFFÄR är också en firma med traditioner i Vänersborg. I entrén hänger en lustig skylt en gammal cigarr i plåt brunmålad med sirlig piktur “Cigarrer % Tidningar”. Firmans innehavare fru Ruth Dahl har förvisso den till ytan minsta butiken, men till atmosfären en mycket personlig specialshop. Allt utrymme är tillvarataget. Eleganta hyllor klär de turkosmålade väggarna. Specialtillverkade pipställ understryker affärens specialkaraktär. Övriga färger går i gråtoner, träinredningen är vacker rödbok. Arkitektkontor AB Bertil Ahréns i Örebro har skapat den nya butiken, affärens karaktär. Det var f.ö. fru Dahls moder fru Valborg Jonsson, som startade firman år 1906. Trogen medarbetare i affären sedan 35 år är fröken Anna Svensson, som gläder sig åt den nya lättarbetade affären.

   Vid invigningen i tisdags kväll var ett antal gäster inbjudna att bese det nya affärshuset. Bland gästerna märktes representanter för den privata köpenskapen, Vänersborgs stads repr. av stadsfullmäktiges ordf. Oscar Andersson, Byggherren A. F. Carlssons skofabrik i Vänersborg var talrikt representerad vid detta tillfälle. Fabrikören Carl-Gustaf Carlsson som nedlagt ett mycket stort arbete för att föra detta projekt i hamn såg belåten ut. Det vackra huset byggt för både dagens och morgondagen konsumenter besågs även av sin skapare arkitekt Carl-Anders Hernek, Uddevalla. Arkitekten fick många lovord under kvällen. Och visst pryder huset sin plats vid torget i Vänersborg.  Slut citat.

Om det nya huset är så vackert vet jag inte. Som jämförelse visas en bild på dess föregångare nedan. Jämför själva!

Skomagasinet Kungsgatan 7, Vänersborg. Foto: Okänd/Vänersborgs museum

Skomagasinet Kungsgatan 7, Vänersborg. Foto: Okänd/Vänersborgs museum

 

MEKANISKA VERKSTADEN

   “I slutet av år 1879 uppfördes den byggnad på Hamngatan som ses t.v. av firman Tellander & Forsslund ämnad för verkstadsindustri och gick under benämningen Vänersborgs Mekaniska Verkstad. Företaget startade med 19 man år 1880. Deras specialitet bestod i tillverkningen av hjulbössor. Från och med 1889 övertogs företaget av firman Wallberg och Lundvik. Under de två föregående åren hade företaget legat nere. Så började ett nytt skede under den nya firman med låga arbetslöner och lång arbetstid. Arbete fattades inte, det blev både gjuteri och mekanisk verkstad, Här tillverkades, kan man säga, allt som hörde till maskinväg. Ett av de största arbeten som firman utförde utgjordes av en bro, som var så stor att kajen måste anlitas då utrymmet var för litet inne på verkstadsgården.”

   Detta upplyser signaturen “Skrifwaren” (Julius V. Nordberg) oss om 1961. Bron som nämns kan mycket väl vara den som kom att läggas över Nossan vid Ånastocken 1914. Denna bro betjänade överfarten över Nossan under 90 år innan den 2004 ersattes med en ny. Den gamla, hos Lundviks härstädes tillverkade järnbron köptes tillbaka till Vänersborg, och var tänkt att läggas över gamla hamnkanalen. Bron var dock lite för kort och så hårt ansatt av rost att den såldes till skrot.

Om vi tittar på den gamla bilden igen, så kan man bortanför verkstadsbyggnaden se en brädgård. Denna verksamhet kom senare att utökas med en något ruffig skjulbebyggelse innehållande både virkes- och kolupplag. Sedan 1931 står den Kirudska byggnaden på denna plats, vars konfektionsindustri tvingades lägga ner 1962 p.g.a. bristande lönsamhet. Järnvägsstationen känner vi lätt igen där den står i Hamngatans fond. Framför ser vi en järnvägsvagn som växlats ut på det kajspår som då fanns utlagt här. Så har vi kajkranen, om vilken jag tänkte att signaturen “JVN” (Sannolikt har vi här Julius V. Nordberg igen) skulle få berätta lite kring med hjälp av nästa bild.

“En kollastad båt hade sprungit läck och för att hålla den flytande kopplades kranen i kättingar, som var fastsatta i haveristen. Men det blev för mycket för det gamla kranvraket. som brast under den väldiga påfrestningen. Det var länge sedan detta intäffade.
Intresserade åskådare vid missödet är från vänster på kajmuren närmast kranbommen Oskar Dafgård, nu i Stockholm, möjligen hans broder Ragnar vid sidan av honom. Slaktaremästare August Hallberg, men “knall” på huvudet, står “inramad” så att säga på kransockeln. Näst intill skymtar målaremästare M. Lindberg, som ser ut att leka “titt ut” bakom kranstativet. På baksidan av kranen står charkuteriidkaren Axel Dafgård, men skärmmössa på huvudet. Så är det några småpojkar, omöjliga att identifiera, men ynglingen närmast häråt är Arvid Johansson, som synes ha lyssnat till fotografens: Se, lite gladare ut!
På nergående i kanalen är Wettern 2, som närmar sig platsen där missödet skedde. Kortet visar både vad klädedräkt och huvudbonader beträffar snitt som inte hör vår tid till – möjligen de smala byxorna – och dessutom en bild på en koleldad ångare i gamla kanalen.”

Ja, så gav sign. “JVN” oss lite uppgifter kring denna gamla usla, ur tidningen kopierade bild från Hamngatan, vars ålder torde varit omkring 50 år när han kåserade runt 1960.
Nu har det sedan dess åter förflutit en herrans massa år och  kranen är borta sedan evigheter. Lundvik verkar ha lagt ner sin mekaniska verkstad under 1930-talets första hälft. Fritz Gustaf Lundvik avlider 1935. Efter det torde Syfabriken AB Thoréns startat verksamhet i huset. Hur länge denna var igång vågar jag inte ens gissa. Sahlins bokbinderi fanns i vart fall i huset omkring 1970. Själv besökte jag huset i mitten av 1980-talet, då låg det en skum biljard här. Frågan var när kåken revs och blev parkeringsplats… Till slut hamnade vi, med god hjälp, på året 1987. Sedan några år tillbaka står det åter hus på platsen för den gamla verkstaden, men nu är det bostadsrätter som gäller.

WARGÖN AB PÅ 1890-TALET

Wargön AB med det första, vattendrivna träsliperiet till höger i bild. Detta blev ersatt 1897. Foto 1888 - 1897.

Wargön AB med det första, vattendrivna träsliperiet till höger i bild. Detta blev ersatt 1897. Foto 1888 – 1897.

“Af de ifrågavarande fabrikerna har den vid Vargön största omfattningen. För fabriken, som är belägen på nämnda ö i Göta elf, disponeras ett derintill varande vattenfall, hvilket förenats med ett ofvanför vid Hufvudnäsön beläget vattenfall genom en 1,700 meter lång kanal, som med en kostnad af omkring en half million kronor blifvit anordnad från öns nordöstra ände utefter elfvens östra strand. Verken drifvas af 3 turbiner om tillhopa 645 hästkrafter samt 1 större och 4 mindre ångmaskiner om tillsammans 240 hästkrafter, så att drifkraften utgör sammanlagdt 885 hästkrafter. Fabriksdriften afser tillverkning af papper, men omfattar jeraväl framställning af derför erforderlig slipad trämassa, lumpfiber, halmmassa samt sulfit- och natroncellulosa. Papperstillverkningen är dock så ansenlig, att derför måste, utöfver brukets egen fabrikation, inköpas rätt mycket slipad trämassa och cellulosa. Fabriksbyggnaderna äro 6 till antalet: i en byggnad inrymmas dels träsliperi med 4 slipstolar efter Siebrechts system jemte tillhörande sorterverk och 4 pappmaskiner, dels maskiner för sortering af blekt halmmassa, dels lumpkokeri med 2 kokare samt dels reparationsverkstad; en byggnad innehåller halmkokeri med 1 kokare, 1 holländare, haekelsemaskin ni. m.; en byggnad är inrättad till sulfitcellulosafabrik med 3 kokare, hvardera om 1,200 kubikfots rymd, syraapparater, holländare samt sorteroch pappmaskiner; två byggnader innehålla natroncellulosafabriken med 2 kokare, 4 diffusörer, holländare och sorterapparater samt sodaätervinningsugnar; och en byggnad inrymmer slutligen sjelfva pappersbruket med 3 fourdrinier-pappersmaskiner af 70, 80 och 90 engelska tums bredd, jemte fullständiga förarbetningsmaskiner, såsom holländare af olika slag, limkök, blekeri, skärmaskiner, rullstolar, liniermaskin m. ni. Till fabriken höra derjemte vidsträckta ekonomibyggnader, omfattande, förutom kontorslokaler samt brandfritt arkiv och ritrura, bostäder för disponenten och tjenstemännen samt i 3 större byggnader för 20 arbetare med deras familjer. Den öfriga till 260 personer uppgående arbetarepersonalen bor i trakten omkring fabriken. Afsättningen eger rum hufvudsakligast till England och befordras genom lätta kommunikationsmedel, i det fabriken vid öppet vatten står i direkt ångbåtsförbindelse med Göteborg och vintertiden genom en kort jernbana har väg till Rånnums station på Uddevalla—Venersborg-—Herrljungabanan.”

Källor:
Vänersborgs museum
Femårsberättelser Älvsborgs län 1891 – 95