Posts in Category: Historiskt
DE SISTA KVARTSBÅTARNA
Gamla trotjänare i kanalfart.
Alla äldre bilder i detta inlägget med benäget tillstånd av Stig Hjelm.
Snart är alla spår av LINDÖ borta, jag kom i sista stund för att få en skymt av resterna av en “kvartsbåt”. 1985 strandade LINDÖ i hårt väder vid Kippholmen, där Nordre älv suger ut sig i Kattegatt. Här har hon tydligen stått allt sedan dess. (Bild funnen på nätet)
LINDÖ började byggas om till motorfartyg i Köpmannebro 1935, på resterna av “Billingsfors I”, en pråm, vilken i sin tur var byggd 1918 av Severin Jonasson i Billingsfors. 1937 var ombyggnaden klar och man gick till Vänersborg för att sätta i en maskin av fabrikat Vänern om 35 eff. hkr. Den 29 juni 1937 togs första lasten ombord – 75 ton kvarts från Fröskog till Metallurgiska i Trollhättan. Den 4 december 1971 drar LINDÖ sin sista last, även denna utgjordes av kvarts, 111,1 ton från Fröskog.
Mellan 1937 och 1971 drog LINDÖ 720 laster med kvarts genom Snäcke kanal till smältverken i Vargön, Trollhättan och Otterbäcken. Det blev även andra laster, bl.a var tydligen LINDÖ känd för sina frakter av massaved och lasthanteringen kring denna. LINDÖ trafikerade Snäcke, Dalslands, Trollhätte och Göta kanaler samt vänerhamnarna.
Gruvdriften i Dalsland har gamla anor, och här har förutom kvartsen och kvartsiten också brutits bl.a koppar, silver och stora mängder manganhaltig malm. Kvarts och kvartsit från trakten kring sjöarna Ånimmen och Ärr håller en mycket hög kvalitet, kanske den bästa som finns i landet. Kvartsen används i produktionen av mangan, kisel och ferrolegeringar. Smältverket i Vargön (Alloys) har länge haft ett eget kvartsbrott vid Fröskog, alldeles nordväst om sjön Ärr.
Kvartsiten används framför allt till eldfasta produkter bl.a tegel. Höganäsbolaget har brutit kvartsit i stor skala under andra världskriget fram till 1970-talet. Brotten låg vid Valön och Nedre kilane. Kvartsiten fraktades med båt till Höganäs för förädling. M/S Kvartsita, som finns som modell på kanalmuseet i Trollhättan, har dragit mången lass från Nedre Kilane till Höganäs.
Men detta inlägget var tänkt att handla lite om de små skutor som som drog kvarts genom Snäcke kanal till Vargön, ofta kallad “traden Fröskog – Vargön”. Denna transport pågick under en lång period av 1900-talet. Dessa skutor lastade runt 100 ton, och de år det skeppades ut 32.000 ton kvarts blev det många resor.
På den gamla goda tiden kunde det vara sex man i besättningen, men i slutet av 1960-talet hade dessa krympt till två.
De båtar som höll ut längst var LINDÖ, BALDER, SUNE, JOHN, IDOG och MONICA. För att kunna hålla igång trafiken köpte skepparna på dessa båtar Snäcke kanal 1968 för 75.000 kr. Men i december 1971 tog det slut, då LINDÖ, som sista båt, den 4 december fick sin sista last av 111,1 ton kvarts i Fröskog.
Lite om båtarna
Reg.nr 8231 LINDÖ av Köpmannebro. Ägare och skeppare var sedan 1959 Waldemar Olsson. Han sålde båten till Lysekil 1973. Några år senare såldes hon till Göteborg, och kom där att bli liggande och förfalla vid Gullbergskajen. 1985 var hon i vart fall i fart igen, då hon enligt uppgifter fick haveri och i hårt väder strandade vid Kippholmen i Nordre älv.
LINDÖ,s 720 kvartslaster genom Snäcke kanal är väl dokumenterade, och i familjens ägo finns samtliga fraktjournaler åren 1937 – 1971.
Reg.nr 7486 BALDER byggd som pråm för Mustadfors 1906, blev motoriserad kring 1928. BALDER var den lastdrygaste båten med 115 ton på traden Fröskog – Vargön. MONICA fick bara med sig 110 ton p.g.a ogynnsammare bottenform.
På BALDER finns runt 520 kvartslaster genom Snäcke kanal noterade mellan 1942 – 1971, med en tydlig ökning från 1965 fram till 1971.
Reg.nr 7117 SUNE, ex. DALSLANDS KANAL, byggd i Sjötorp 1924 och försedd med en maskin om 45 eff.hkr. SUNE, liksom de övriga fem här upptagna båtar var “Snäckemax”. SUNE med måtten 22,02 m lång, 4,10 m bred och med ett djupgående på 2,22 m. Brutto 60,87, Netto 40,50, DW 100 ton.
Mellan 1942 – 1971 är runt 520 kvartslaster genom Snäcke kanal noterade på SUNE.
Några händelser: 1961 såld till Vänersborg för 12000kr. 1965 såld till Köpmannebro för 20000kr. 1975 såld till Stockholm för 20000kr. 1980 står det att fartyget brändes i Värtahamnen.
Reg.nr 4902 JOHN ex. HILDUR, byggd i Ryr 1908 som galeas. 1931 byggs hon om till motorfartyg. Vid denna tidpunkten har hon en maskin av fabrikat Seffle på 25 Hk. 1956 köpte Fengersforsbolaget HILDUR och döpte om henne till JOHN. Bolaget hade tidigare haft en båt med namnet JOHN, men denna sjönk i Vänern 1955. En ny Seffle-maskin installeras, nu på 70 Hk. När bruket slutade med sina sjötransporter 1963-64 såldes JOHN till Sigvard Svensson i Vänersborg för 12.000 kr.
Mellan 1964 och 1971 fraktade JOHN ca 400 laster kvarts Fröskog – Vargön. 1975 säljs båten till Gudrun Nilsson Göteborg för 7.000 kr. Skeppare är Stig Holm, ett namn som ofta dyker upp har jag märkt. 1978 är det dags att sälja igen, nu till Internationell miljöproduktion i Göteborg för 35.000 kr. Sista årtalet är 1995, då hon står avregistrerad som förstörd.
Reg.nr 1937 IDOG var äldst av de sista kvartsbåtarna. Byggd i Kristinehamn 1880 för trafik på Norrlandskusten. 1909 blev Sveabolaget i Stockholm ägare till IDOG. Efter några turer kom hon 1936 el. 1938 åter till Vänern, sitt födelsevatten. Med sina uppskattade 1270 laster genom Snäcke kanal gör IDOG verkligen skäl för sitt namn. Lastad gjorde hon intrycket av en ubåt, vilket mången sjöfarare på Vänern intygat. De hårda kvartslasterna tog hårt på henne, men hon överlevde och lär finnas än idag, eller?
Reg.nr 10223 MONICA Byggd i Gustavsfors 1961. Specialbyggd som sista båt för Dalslands kanals smalare delar (Snäcke kanal). Verkar i stort sett enbart dragit kvarts Fröskog – Vargön.
Lasse Larsson i Vänersborg ägde MONE, en annan liten fraktskuta. Denne ska ha beställt ett nybygge (MONICA), som var avsedd att sättas in på kvartstrafiken. Penta-motorn på 150 hkr var ju ett riktigt kraftpaket i dessa samanhang!
1971, då kvartstransporterna med båt lades ner ska MONICA ha blivit såld till Stockholm. 1975 kom hon till Göteborgs norra skärgård, 
där hon gick i trafik med öl och bröd med namnet VEGA II. 1978 blir hon omnamnad till OMEGA. 1995 byggs hon om till turistbåt och ny hemort blir Håverud. Efter flerårig trafik på Dalslands kanal kunde hon 2011 ses som båtbuss i Karlstad.
…………………………………………………………………………………………………………………………. →
En klassisk vinterbild till från Vänersborg signerad Stig Hjelm, är den på de fem skutorna i liggandes i vintervila i G:a hamnkanalen någon gång i mitten av 1960-talet.
Båtarna är fr.v: IDOG, SUNE, KLARABORG, SONJA och MONE.
Den större skutan i mitten är vänergaleasen KLARABORG ex JESPER. Byggår är för mig okänt, men hon förbyggdes på Assarebo skeppsvarv vid Göta älv 1884. Mellan 1942 och 1966 var KLARABORG,s hemort Vänersborg. Under denna tiden blev det många kvartslaster till Vargön och Trollhättan. Hon fick sina laster vid Annenäset och Nedre Kilane; Snäcke kanal fick hon inte plats i. 1966 lämnar hon Vänern för gott, då en Jan Gunnerus m.fl. i Göteborg köper henne för 18000 kr. Nu byggs hon om till lustfartyg för jordenruntsegling. Fram på hösten 1967 lämnar KLARABORG Göteborg och Sverige för alltid. Äventyren som lustfartyg började illa. Ute på Biscaya skulle Jan Gunnerus ta bilder på skutan från en flotte. Flotten kapsejsade emellertid och Gunnerus omkom. Nu följer en lång period då hon seglar runt i avlägsna trakter, långt långt borta från Vänerns söta vatten.
Sen, den 14 juli1982 gick ett meddelande ut i radion att världens äldsta i trafik varande segelskuta, galeasen KLARABORG från Göteborg, hade totalförlist under en rykande storm i Indiska oceanen. Alla tio ombord räddades då lustfartyget sjönk på 300 meters djup strax norr om Perth på Australiens västkust.
Om SONJA kan man läsa att hon hade en (liksom de flesta andra) encylindrig råoljemotor. Seffle och Venern-maskiner var vanliga, och SONJA hade den senare installerad. Vänerns motorverkstad i Vänersborg tillverkade uppskattningsvis 3000 motorer mellan ca 1920 – 1958, både till däcksvinschar och för framdrivning. Motorerna fanns i olika storlekar på mellan 4 – 75 Hkr. Motorinstallationen på SONJA var tydligen inte helt lyckad, för när hon gick olastad riste och skakade det något så fruktansvärt, att det var direkt obehagligt att stå på däck och styra. Detta löstes med en “trampolin” att att stå på. Arrangemanget gav ett något egendomligt intryck, men var fullt befogat.
Vidare kan man läsa att en halvdöv albinokatt vid Strömmens sluss hade koll på när SONJA kom; detta hörde hon tydligen på ljudet. Orsaken var att Hilding Karlsson på SONJA hade för vana att utfodra katten med hackekorv. Katten brydde sig inte om någon annan båt, men när SONJA kom lavade den bort till landsvägsbron.
Runt 750 kvartslaster är noterade på SONJA.
Längst till höger ligger MONE byggd i Bengtsfors 1923. Ägare ska ha varit Lasse Larsson Vänersborg, som 1961 lät bygga MONICA. Man kan se på slussjournaler från Strömmens sluss att mellan 1942 – 1962 drog MONE ca 673 kvartslaster genom Snäcke kanal. Därefter avlöser MONICA fram till 1971 med runt 500 kvartslaster.
Litteratur:
Båtar på Vänern – Björn Larsson
Ånimskog “Vårt land” – Sockenbok
Vänerns Motorverkstad – Kulturlagret/Vänersborgs museum
Bergen
Halle och Hunneberg hade en mer dramatisk profil tillbaka i tiden!
På den historiska bilden syns en s.k. fiolbåt, specialbyggda för kanaltrafik. Dessa började trafikera kanalen på 1830-talet. Till vänster om roddbåten börjar Karls grav, och ett 100-tal meter uppströms ligger Brinkebergskulle sluss idag. Färgbilden med senare datum visar i stort sett samma vy.
På spaning efter den tid som flytt
Ett litet bildreportage på 36 negativrutor om dom sista “kvartsbåtarna” på Snäcke kanal kring 1970 fångade mitt intresse nyligen. Bildsviten är tagen av Stig Hjelm; Vänersborgare och flitig fotograf under lång tid.
Kvartsbåtarna fraktade kvarts mellan Fröskog och Vargön via Vänersborg. Den här frakttrafiken höll på fram till december 1971, då den sista lastskutan lämnade Snäcke och Dalslands kanal för gott, utkonkurrerad sedan länge av lastbilarna. Kvartsen används i framställningen av ferrokrom vid smältverket i Vargön.
Nu i lördags styrde jag själv mot Köpmannebro och vidare in mot Snäcke kanal och sjön Ärr för att se om man kunde finna lite historiska fragment i lanskapet.
Efter att ha gjort den lilla avstickaren ner till Köpmannebro styrde jag vidare mot slussen i Snäcke.
Snäcke kanal är en sidokanal till Dalsland kanal och här finns 2 slussar med en sammanlagd lyfthöjd på 4,2 meter.
Slussen i Snäcke lyfter 3 meter och förbinder Östebosjön med Ånimmen. Innan slussen byggdes 1874 fanns här sedan 1840-talet en hästjärnväg över edet.
Mellan Ånimmen och sjön Ärr längre norrut ligger Strömmens sluss. Här har det tidigare funnits en sluss av trä, anlagd med privata medel på 1840-talet. Nuvarande sluss är anlagd under samma period som den i Snäcke. Slussen lyfter 1,2 meter.
Vid Snäcke träffade jag på slussvakten som höll på att trimma grönskan. Jag frågade om det var livlig trafik genom slussen. Jo, hon hade allt haft någon båt under dagen fick jag till svar. Jag ska här passa på att inflika, att vi är ute på landet och att man knappt mötte en bil på vägen, än mindre såg några människor. Och än lantligare/skogligare skulle det bli uppåt Strömmens sluss. Jag sporde henne lite om historia kring kvartstrafiken och annat. Ganska omgående sa hon att jag måste åka upp till Strömmen, (vilket jag också tänkt), för där är nog Bernt. Han vet allt om dom gamla båtarna och gruvbrytningen runt i trakten. Det tar 20 minuter att köra till Strömmens sluss fick jag veta, så jag tog ett hastigt adjö av slussvakten vid Snäcke och for vidare uppåt…
Den lilla smala, illa lappade landsvägen gick ganska omgående över till grus vilket nog faktiskt var att föredra. Hastighetsbegränsningen var satt till 70, men skulle man lyckas hålla det var det ren rallykörning på rullgruset! Det tog säkert 20 minuter upp till Strömmen, som helt plötsligt uppenbarade sig i skogen. Egentligen var slussen stängd p.g.a att vägverket skulle reparera bilbron som finns i anslutning till slussen. Men eftersom dom inte kommit igång med arbetet tyckte Slussvakten Bernt att det gick bra att slussa om man så ville.
Jag parkerade bilen så gott det gick uppe vid vägen och gick ner mot slussen. Uppe till vänster vinkar en gammal man till mig. Min ankomst var väntad visade det sig, då slussvakten vid Snäcke ringt och meddelat att jag var på väg.
Bernt Qvist är 84 år och har varit slussvakt vid Strömmens sluss sen han gick i pension för drygt 20 år sen. I sitt yrkesliv ingenjör vid flera kärnkraftsbyggen i Sverige och Finland. Slussvakt är han bara för att det är så himla kul, och pumpen behöver hålla igång som han sa. Jobbet som slussvakt gör han helt utan ersättning. Han är född och uppväxt alldeles i närheten av slussen.
Jag slog mig ner och samtalet kom igång omgående. Bernt är glad i att berätta och tycker det är kul att ynglingar som mig (!) är intresserade av gammalt. Han är aktiv i hembygdsföreningen och har skrivit en del i hembygdsböckerna, bl.a sammanställt alla gamla båtar och om gruvbrytningen. Man kan säga att jag kommit till rätt gubbe! Trots att Bernt är i en aktningsvärd ålder är det verkligen inget fel på vare sig minne eller fysisk kraft. Vad jag än frågade fick jag svar som i en uppslagsbok, allt från båtar till geologi och kemi etc…
Bernt väntade en båt på nedgång från “Ärran”, och efter en halvtimmes prat var det dags att gå ner mot slussen för lite fysiskt arbete. På väg ner för slänten tog jag en bild på slussvaktarbostaden, och läget är det inget fel på!
Jobbet som slussvakt gör han “bara för att det är så himla kul”. Och “enda negativa är att man bara får jobba 6 dagar i sträck”.
Bernt fick besök av några bekanta under arbetet, men dom fick snällt stå och titta på. Och efter slussningen var det dags att ta fram lite böcker att visa mig, å så var det tid för nya berättelser från när och fjärran.
Efter nästan 2 timmar hos Bernt på Strömmen blev jag övertalad att åka med och dricka kaffe med våffla på ett sommarcafè längs vägen tillbaks mot Snäcke. Det kunde också finnas några böcker av intresse där trodde den omtänksamme slussvakten. Jag var lätt överväldigad av mottagandet jag fick hos denna varma goa man. Jag körde iväg i riktning mot kaffet, Bernt skulle bara byta skor först. Jag hade knappt hunnit parkera bilen innan han kom susande, lätt upprörd över att han hamnat bakom en snigel på grusvägen. Bernt var nu också nyrakad!
Tur
En utflykt med några få valda mål; Södra Härene, Brobacka samt Risveden.
Södra Härene
I området kring Södra Härene strax norr om Vårgårda är landskapet rikt på fornlämningar från brons och järnåldern. Högar, hällkistor och resta stenar vart man än vänder sig… Vid kyrkan skär E20 rakt mellan två religioner och runt 4000 år. Bara ett stenkast från kyrkan, som är en av Västergötlands yngsta (byggd 1910) ligger Jättakullen, Skandinaviens största hällkista. Stannar man ändå till vid Södra Härene, vill jag tipsa om att det finns en ruin av den gamla kyrkan på andra sidan vägen. På kyrkogården kring ruinen råder en viss mystik i det vårdade förfallet. Vem är det som sköter om gravarna, typ?
Jättegrytorna i Brobacka
Vid Brobacka någon halvannan mil nordväst om Alingsås har inlandsisen lämnat tydliga spår vid sitt tillbakadragande. Då, för 11 – 12000 år sedan inträffade ett uppehåll i avsmältningskedet. Mjörn, då isfri, utgjorde en havsvik medan Anten-området i norr fortfarande var täckt av stora ismassor. Höjderna Risveden och Lärkeskog styrde in smältvattnet mot Brobackasundet. Den kraftiga hopträngningen gav upphov till ett kraftigt vattenflöde som på Åsjöns östsida eroderade fram ett mäktigt jättegrytfält i höjdnivåerna mellan 59 – 115 meter över havets nuvarande yta.
En del av grytorna är så stora att de, för den ej uppmärksamme, inte noteras även om man står mitt i dess centrum. En del är dessutom fyllda med frostsprängt material och trädbevuxna. Så är fallet med Storgrytan. Huvudkitteln är 18 meter i diameter och hela grytkomplexet 35 meter långt.
De enorma mängderna sand och grus som sprutade genom Brobackasundet avlagrades runt om i de dåtida havsvikarna och kan idag ses på många platser i landskapet. Sydväst om Brobacka ligger flera stora grustäkter.
Inom det 17 ha stora naturreservatet finns flera andra sevärdigheter, bl.a en minnessten över slaget mot danskarna vid Brobacka 1566.
Risveden
På hemväg genomkorsade jag det stora skogsområdet Risveden på Valebråtavägen, en liten grusväg mellan Anten och Skepplanda.
Vrak, förlisningar och annat skräp
I söndags strosade jag runt i området i och kring Åkerströms naturreservat. Jag visste att flera båtar var på uppgång under eftermiddagen, så jag slog mig ner vid den nya fina bänken uppe vid utsikten på Nyckelberget och inväntade den första.
Med hjälp av Riksantikvarieämbetets fornsök kan man söka efter historiska lämningar i landskapet. Ett bra hjälpmedel för den intresserade! Just här nedanför Nyckelberget ska det år 1863 förlist en båt vid namn WÄLFÄRDEN.
“Enligt Sjöfartsverket kan dom 2003 ha hittat Wälfärden under sina multibeamkörningar i Göta älv. Inmätningar gjorda av Sjöfartsverkets fartyg Nils Strömcrona och motorbåt 28.” Citerat från RAA.
En koll på Fornsök visar att det finns en hel del att finna på botten av Göta älv och upp till Vänersborg. På sjön Vassbotten vid Vänersborg ligger flera vrak, varav man bl.a kan läsa om LAURA som sjönk här under 2:a världskriget när hon låg i vinterhamn. Rester av gamla bryggor, bilvrak och containrar är annat man kan finna i älven…
WINDSTAR och Munthers båtbyggeri i bakgrunden
Slussar i Karls grav
I Karls grav har det liksom i Trollhättan funnits flera generationer slussar genom tiderna. Den äldsta slussen som vart i bruk var Gref Tessins sluss från 1752. Polhem lär ha anlagt en sluss i trä tidigare, men denna blev bortspolad ganska omgående.
1779 togs Gustafs slussar i bruk, dessa är anlagda med tegel och slussväggarna står fortfarande relativt intakta. Man använde då Gref Tessins gamla sluss tvärs kanalen som avrinning.
1800-års slussled innebar inga förändringar i Karls grav; men med denna led kunde man för första gången ta sig hela vägen från Göteborg upp i Vänern, utan att som tidigare lastat om vid fallen i Trollhättan.
1844-års slussled kom delvis till p.g.a att slussarna i Göta kanal hade större dimensioner än dom i Trollhätte kanal. Nu anlades det två nya slussar i Karls grav, en nedströms och en uppströms nuvarande (1916-års) sluss.
Dagens sluss ingår i 1916-års led och kan ta båtar upp till 89 meters längd och runt 13,4 i bredd. Max djupgående är 5,4 meter,vilket betyder att dom största båtarna inte kan lasta fullt. Största båtar sett till dödvikt är Thun-bolagets ICE STAR och SNOW STAR, vilka enligt uppgift är på ca 5390 Dwat. Båt med största bredd på kanalen är mig veterligen LEXUS med 13,39.
Man började gräva Karls grav 1609 under Karl IX, därav namnet. Troligt syfte från början var att öka avrinningen från Vänern, samt till timmerflottning, då man kunde kringgå fallen vid Rånnum (Vargön).
KINNE med rester av Gustafs slussar på vänster sida.
89 x 13,35, 4780 Dwat och 5,85 djupgående är KINNE i siffror.
Från Sundsberget
Från Sundsberget har man en fin utsikt över ett stycke av Göta älv, Tunhemsslätten och industrierna på Stallbacka. Sundsberget, som är en höjd belägen mellan Onsjö och Överby alldeles vid Göta älv hyser ett gravfält, troligtvis från yngre järnåldern. I Skandinavien kallar vi denna tid vendeltid och vikingatid (550 – 1050 e Kr.) Ur lekmans öga är det nog lite svårt att läsa spåren i terrängen, då gravarna är skadade av grustäckt och tidigare plundring.
Här vid Sundsberget är vi helt nära det strategiskt viktiga Naglumssund, som under århundraden varit en plats där man tog sig över älven vid Malöga by. Exakta platsen för färjeläget är för mig något oklart, men det torde varit beläget kring SAAB automobil och Volvo Aeros anläggningar. Färjeläget var ett av få ställen som man kunde ta sig över älven och vidare mot Dal och Norge. 1657 stod bron vid Rånnum klar. Enligt källorna var detta den första bron som byggdes över Göta älv. Rånnum ligger bara några kilometer uppströms älven, vid det som idag heter Vargön. Denna bro gjorde att Malöga färjeläge förlorade något av sitt viktiga läge som överfart, då resande hellre valde att begagna sig av bron.
I närområdet står ruinen efter Naglums kyrka. Kyrkan övergavs och förföll under 1800-talet då den nya kyrkan, Vassända Naglums kyrka (invigd 1800) ersatte de båda Vassända och Naglums gamla och förfallna kyrkor. I ruinen finns en minnessten över Hans Belfrage, Vänersborgs första borgmästare. Belfrage dog i Naglum 1688 och hade sitt gravkor i kyrkan. Numera finns hans gravsten i Vänersborgs kyrka.
Åt Onsjöhållet, mitt bland golfbanorna, står ett gravkapell uppfört av översten och svärdsriddaren Volrat Wilhelm Haij, vilken huserade på Onsjö säteri under 1700-talets senare del. Gravkapellet är uppfört i samma typ av tegel som “Gustafs slussar” vid Brinkebergskulle är byggda med. Som arbetsledare vid uppförandet av dessa slussar lade dåvarande majoren Haij dess grundsten 1792.
Kistorna i kapellet blev flyttade till Vassända Naglums kyrka på 1970-talet, efter att gravkapellet blivit utsatt för plundring av raggare.
Syftet med mitt besök på Sundsberget var egentligen att få nya “fonder” till mina fartygsbilder. Det blev ett kompletterande återbesök någon vecka senare…
100 år
Olidans kraftstation invigdes officiellt i Oktober 1910 (29:e vill jag minnas). Ström levererades dock första gången i mars samma år. Kraftstationen var först och störst vid denna tiden, och många var de strömslukande företagen som kom att etablera sig i Trollhättan tack vare att dom fick förmånliga el-avtal. Stallbacka låg då täckt i utsläppsrök från de elektrokemiska industrierna.
Olidan producerar fortfarande ström från flertalet av sina turbiner och får ses som en kraftfull 100-åring!
Flottiljens dag
Söndagen den 23 maj var det flottiljens dag på F7 Såtenäs.
Jag besökte aldrig området, utan parkerade mig på en liten väg precis där planen kom in för landning.
Det va ju spännande att ha planen alldeles ovan huvudet, fast min tanke på att få bra bilder på planen blev det intet av.
Flyttade mig lite i sidled längs vägen så jag fick planen lite mer från sidan, då blev det bättre. Tyvärr var det lite sent, och dom fåtaliga plan som flög strax var nere på backen igen…
De plan som var sevärda var J29 Tunnan, för övrigt den enda flygande Tunnan i världen, också känd som Gul Rudolf. SAAB 32 Lansen, J34 Hawker Hunter, J 28Vampire och ett JAS 39 Gripen flög också uppvisning. Endast Gripen fick igång lite skönt muller.
Vädret var bra men som vanligt blåste det ganska friskt där ute på slätten.
Kanske blir det ett besök på Aeroseum och Göteborgs Aero Show den 28 -29 Augusti…
