Posts in Category: Då & Nu
VALLGRAVEN?
Foto taget från folkskolans (Norra skolan) tak ca 1914, inte senare än detta år i vart fall. Vi ser gropen och de nyuppförda husen längs den nyutlagda nordligaste delen av Residensgatan. Gatutläggningen och tomterna här nere realiserades i samband med en ny mer övergripande stadsplan vars frö gällade norra stadsdelens utvidgande såddes 1907. Det hela presenterades 1909 och fastlades ett år senare som den “Hallmanska stadsplanen”. Innan detta hade vägen ner till vattenuppfordringsverket gått över den s.k. “Kilen”, diagonalt över det det som senare blev kvarteret Linden. Denna väg kan ses något t.h. på bilden. Vad som är intressant här är de två diken som korsar denna väg torde vara rester av stadens vallgrav, vilken enligt kartor drog fram precis i denna sträckning. Se vidhängd karta från slutet av 1800-talet. Slutligen kan vi konstatera att längst till vänster i gropen kom huset med adress Residensgatan 36 att uppföras 1915.
Foto från folkskolans tak ca 1914, med spår av vallgraven t.h. Foto fr. Vänersborgs museum.
Streckade linjen utvisar var den forna vallgraven gick. Utsnitt av karta ca 1897. (Observera att folkskolan redan är utsatt)
Residensgatan 36 i blickfånget. Foto 14/11-22
BOMMEN
Foto 12 november 2021
Fotograf okänd, omkring 1910, ur ett mycket trevligt fotoalbum. Vänersborgs museum.
Bilder på Slussvaktarbostaden vid “Bommeslussen” är man inte bortskämd med. Den lilla charmiga vaktbostaden uppfördes mig veterligen 1892 och försvann troligtvis väldigt sent 1950-tal till västkusten för att enligt rykte jag hört, bli sommarstuga. Arkitekturen är ju omisskännligt från mekanikus Carl Wallströms katalog. Vill ni idag se en kvarstående kopia av huset går det bra att bege sig till kanalön i Trollhättan…
KONTORET
Wargöns AB, Kontorsbyggnaden uppförd 1888.
Det var Ericsonsönerna som, säkert uppbackade av fader Nils, startade ett träsliperi på den lilla ön Wargön i Göta älv. Werner Ericson som just inkasserat lönen från förättat värv vid anläggandet av Dalslands kanal, där han framgångsrikt lett arbetet, ville stoppa in pengarna i nya projekt. Fadern Nils hade redan omkring 1840 förvärvat ett brännvinsbränneri på Wargön och där istället inrättat ett cementverk. 1869 startade man på dess plats landets tredje träsliperi. Tre år senare, 1872, utökades rörelsen till att även innefatta ett pappersbruk. 1874 bildas Wargöns aktiebolag och resten är som man säger, historia… Bröderna Ericsons tid på Wargön är överspelad vid årsskiftet 1876-77 och den starka kopplingen till bygden upphör helt då John lämnar Nygård för att bli landshövding i Jämtlands län 1882.
Hur det var ställt med kontor innan den aktuella byggnaden uppfördes är för mig obekant. 1888 uppfördes i vart fall en pampig tornförsedd kontorsbyggnad i tegel. Huset byggdes om radikalt runt 1915, men jag är tämligen säker på att man behöll hela första våningen efter att man kapat bort tornet. 1942, i samband med att den sedan 1934 i stort sett torrlagda älvfåran framför huset fylldes igen med slagg, förlängdes huset till sitt slutliga utseende. Samtidigt höjdes pendangen på andra sidan av den traditionsrika portalen, den mekaniska verkstaden, på med en våning och fick ett liknande tak. Ett vackert arkitektoniskt samspel, Wargön var dock icke längre någon ö.
Efter nedläggningen i december 2008 och brukets jämnande med marken ett par år senare, har det sparade kontoret de senaste åren utsatts för en omfattande vandalisering. Den slutliga dolkstöten kom väl den 22 maj 2020 då någon ur begåvningsreserven tände eld på byggnaden.
Hela affären kring industriområdet och dess plan är så illa skött av kommun och politik så att man skäms att vara en av dess skattebetalare!
De äldre bilderna i detta inlägg kommer från Wargön AB:s bildarkiv som numera förvaltas av Vänersborgs museum. De tre sentida bilderna från egen kamera.
Huset ombyggt kring 1915. Man ser tydligt rester från tornet i byggnadens sydöstra hörn. Sannolikt är hela första våningen den ursprungliga från 1888.
Kontoret förlängdes och fick bättre balans 1942. Detta år togs även bron bort, den sedan tidigare torrlagda vattenfåran fylldes med slagg, Wargön blev landfast. Foto fr. slutet av 1940-talet.
2012 ser det övergivna kontoret helt ok ut. Rundeln framför entrén pryds av några jättegrytor som kom i dagen vid sprängningen för PM 5 1959.
En anlagd brand blev slutet för den anrika kontorsbyggnaden.
Dagen efter – en ruinerad historia.
MINNESTAVLAN
Nyebro 30 maj 1934
“Kungen hade fått sitt tåg inväxlat direkt till Vargöns kraftstation (vilken invigdes denna dag) och där var det tämligen lugnt fram till klockan åtta, då konungen i generalsuniform hoppade ned, tätt följd av amiral Ehrensvärd, baron R. Rudbeck, greve H. von Stedingk och adjutanten, major Hain.
– Tänk vad kungen alltid ser pigg ut efter Rivieratennisen, sade järnarbetare Albrektsson från Vargön, ty ute i landet följer man det kungliga välbefinnandet noga per bild.
Landshövdingskan Julia von Sneidern var till reds med en utsökt bukett västgötablommor och landshövdingen själv bjöd konungen ett varmt välkomnande i ord. Och efter ytterligare handskakningar med dagens värd, generaldirektör Malm, hr Andersson i Råstock och fru Tyra Hansen, maka till Trollhätteverkets skapare, generaldirektör Vilhelm Hanse, rörde sig sällskapet i sakta mak fram till Nyebro bro. Vid det motsatta brofästet bidade landshövdingarna Ekman och Unger, där var generaldirektör Granholm och överingenjör Ekwall och dessutom så många andra herrar i förmiddagsdräkt, att man kunde räkna gott och väl 300 välputsade cylindrar, som den fullkomligt obeslöjade solen slog solkatt i.
Den nyuppsatta minnestavlan var den första officiellt betonade anhalten. Konungen log gott, då han av den kärnfulla texten fann, att Polhems djärva spännverksbro av år 1718 väckt de vägfarandes farhågor. de ville inte gärna omkomma i en råttfälla, men den råttfällan stod sig i alla fall i 200 år. År 1931, efter älvfårans vidgning ersattes den gamla bron med en ny av järn och betong genom vattenfallstyrelsens försorg. Tavlan var en av de fem minnesmärken, som arkitekt E. Hahr fått klara till idag på olika håll inom Vargö-Trollhätteområdet.”
Nyebro maj 2020. Den låga kvällssolen kastar skuggor över denna historiska men tyvärr eftersatta plats.
PLÖTSLIGT HÄNDER DET
Korsningen Nygatan – Kyrkogatan 1900+. Foto genom Helen Floberg Bach
Korsningen Nygatan – Kyrkogatan 1972-04. Foto: Vänersborgs museum (B00645-043-23)
Korsningen Nygatan – Kyrkogatan 2019-02-08. Foto: Micael Ericsson
NYGATAN 9
Korsningen Residengatan – Nygatan, med den aktuella fastigheten närmast i bild. Foto: 1972 Vänersborgs museum (DIA00030)
Korsningen Residengatan – Nygatan. Foto: 18-12-23 Micael Ericsson
Om man ska tro på en del man läser, para detta med en dos rå fakta och slutligen lägga till sina egna slutsatser så borde detta huset ha uppförts år 1848 av skeppsredaren Carl Johan Andersson, men jag garderar ändå med brukspatronen Niclas Söllscher och minst 10 år tidigare. De mycket långt senare traderade hågkomsterna talar om att en skeppsredare Andersson ska ha byggt ett flertal liknande hus i området, och att just detta huset ska ha byggts åt honom någon gång åren 1857 – 1859. Detta är inte alls omöjligt, men jag tror på 1848. År 1847 står han i husförhörslängden som ägare till tomterna 35 och 36 i i rote II, för att samma år stå som inflyttad på tomt 71 i rote VI. Nästa år, 1848, flyttar han ut ur denna och in i vad jag tror, det då helt nybyggda huset vi ser på bilderna, på tomt 68 i rote V. De här tre husen låg alla i var sitt hörn i korsningen Residensgatan – Nygatan, och skiljde sig inte jättemycket åt, även om det sista stack ut något.
Med tanke på den stora branden hösten 1834 som i stort sett ödelade hela Vänersborg tyckte jag det var lite konstigt årtal att bygga nytt hus 1848, och även 10 år senare med för den delen. Men senare insåg jag att det gick många år efter branden innan man kom igång med att bygga nya och framför allt, bestående hus. Lägg därtill att detta område låg i stadens utkant. Hur som helst, så står C. J. Andersson under 11 år som ägare till tomterna 68, vilket själva boningshuset ligger på, samt 69 och 70. Inflyttad 1848 och utflyttad 1859.
Carl Johan Andersson (f1815 – d1887) avancerade från obemedlad yngling genom egen kraft och duglighet till att bli en av stadens mest inflytelserika invånare. Han började sin yrkesbana som bokhållare hos skeppredaren Lindqvist här i staden, och kom snart själv att bli Vänersborgs störste skeppsredare. Sin redarbana startade han 1838, då han köper skutan ”Försöket” från Upperud och däcksbåten ”Gustaf” från Bohuslän. Sedan växer fartygsflottan för varje år, och en koll i rullan vid sjömanshuset i Vänersborg 1859, det år då han utflyttar från Nygatan 9, kan man se att han redar hela 28 fartyg av olika typer. C. J. Andersson flyttar nu till landeriet Tenggrenstorp, vilket han har köpt för 50.000 rdr, och här fortsätter han på den inslagna banan med skeppsrederi- och skeppsbyggeri. Skeppsredaren Lindqvist som nämns är sannolikt factorn Carl Henrik Lindqvist och den samme som ägde Kronogatan 7, som blivit berört i ett annat inlägg. C. J. Andersson står nämligen skriven där år 1837.
Nästa mer kände ägare till huset som jag funnit är färgare Söderberg, vilken står som inflyttad 1862. Carl Gustaf Gabriel Söderberg (f1817) ägde redan stora delar av rote V, där han sedan mitten av 1840-talet drivit sin industriella färgeriverksamhet. Mer om detta på annat ställe. Söderberg dör av slag 12/11 1869, då står han som hemmahörande på Nr 68.
En liten utvikning är på sin plats här. Det förekommer ju såklart en massa namn i kyrkböckerna, det är husägare och hyresgäster, det är tomter hit och dit. Ofta äger man bara delar av en eller flera tomter. Ett exempel är husförhörslängden 1870 – 1881, där hittar vi Gabriel Johanssons änka som står som ägare i tomterna 66, 67, 68, 69 fast bara 1 2/10 tomt. Gabriel Johansson hade i sitt liv varit skeppare och en av parets två söner hette Karl Axel och var född 1843, och jag vill nog tro att denne är samme man som blev ångaren Theodor Mannheimers första befälhavare år 1884. Ångaren i fråga pryder för övrigt framsidan på Vänersborgs kommuns miljöalmanacka 2019.
I samma husförhörslängd som utvikningen ovan står noterat som ägare till tomter 68, 69, 70 (2 tomter) fabrikör Söderbergs sterbhus.
Residensgatan i korsningen med Nygatan. Huset närmast är ev. uppfört av C. J. Andersson liksom det andra som är det aktuella huset. Foto: Okänd / Vänersborgs museum
Sen blir det ett litet hopp till 1888. Detta år blir Blume ägare till huset på Nygatan 9, ett namn som jag första gången såg på en karta när jag besökte kommunens kartarkiv för ganska många år sedan nu. Om Provinsialläkare Laurentius Blume f 3/2 1810 i Danmark finns det ganska mycket nedtecknat om man söker. På ålderns höst kunde man se honom sittande i trädgården lik patriarken Abraham, i vitt hår och dito långt skägg. Avliden i lunginflammation 20/10 1900 på nr 68. Bouppteckningen avslöjar en sparsam man som ägt många men slitna pinaler. 13 barn blev han ansvarig till, med två hustrur. Sista barnet kom 1881, då han var 71 år. Andra dottern i första äktenskapet blev för övrigt mor till ärkebiskopen Nathan Söderblom.
Sterbhuset blir ägare och änkan Blume ska ha hyrt ut huset till tre systrar Uggla, vilka bar namn efter vad dom hade för sysselsättning. Deras smeknamn var Postuggla, speluggla och matuggla, tre rara och välkända fröknar i den tidens Vänersborg. Senare står sonen ingenjören Laurentius Blume som ägare. Denne utflyttar till Västerås 1910, där även änkan Blume dör 1914.
Den 29 december 1906 bildas Folkets hus-föreningen i Vänersborg, och under några år strävade denna egendomslösa förening efter att skaffa sig ett hus till sina sammankomster, möten och bibliotek. Det är nu man har på förslag att förvärva den s.k. Blumeska fastigheten. Priset på 25.000 kr var dock mer än man mäktade med, och i stället föll valet på smeden Magnussons lite mindre hus borta på Kyrkogatan, vilken inköptes för 12.500 kr.
I stället blir sjökapten Abrahamsson ägare till tomterna 68-70, men syntes inte själv vara skriven i huset.
Nygatan 9. Foto: 1972 Vänersborgs museum (B00645-079-19)
Nygatan 9. Foto: 18-12-23 Micael Ericsson
Så någon gång på 1920-talet blir köpman Johannes Högberg ägare till huset och bodde också här fram till år 1966. Efter detta tycks det, förutom bostäder, mest ha varit kontor i huset, bl.a. Vägförvaltningens planeringskontor. Under åren på 1900-talet har fastighetens stora kök använts som skolkök i olika omgångar, och logen Nyblommans namn har också förekommit. Dess medlemmar höll dock till i en av de två långa parallella huslängor som fanns på gården, vilka sträckte sig ner mot Hamngatan.
De senaste decennierna fram till dags datum (2018) har det nog uteslutande varit bostäder i den nu 170 år gamla träkåken. Byggnaden i vad man kan kalla herrgårdsstil besitter idag ett mycket högt kulturhistoriskt värde.
KRONOGATAN 7
Kaffebrickan kommer! Trädgårdsidyll vid Kronogatan 7 på 1890-talet. Foto ur Emil Berggrens efterlämnade album. Gåva till Vänersborgs museum 1992.
Gamla bilden ovan visar Berggrens gård vid Kronogatan 7 i Vänersborg någon gång på 1890-talet. Fr.v. Josephine Berggren, (f Lundqvist), Lilly (Nyman) Berggren, Ellen Petreson samt pigan med brickan, som eventuellt kan vara Anna Elisabeth Andersdotter. Emil saknas, förmodligen har han fullt upp med att klarera ångbåtar från kontoret nere på Hamngatan. Eller är det han som står bakom kameran?
Emil Berggren [f. 11/3-1845, d. 4/9-1908], född på Orust kom efter en kortare tid i Trollhättan till Vänersborg där han hade tjänst vid kanalkontoret. Snart nog tog han anställning hos den välbekante E.A. Wernbom. År 1891 blev Berggren antagen till hamnfogde i Vänersborg, då han samtidigt öppnade ångbåtskontor och började bedriva trävaruhandel. Med tiden kom han att bli kommissionär för samtliga ångbåtar som trafikerat Vänersborg. Slutligen, när kanalkontoret indrogs antogs Berggren till stationsskrivare vid kanalverket. [uppgifter hämtade från dödsrunan]
Emil Berggren torde ha blivit ägare till tomterna 14, 15, 16 i kvarteret Kransens första rote år 1878. I hemmet på Kronogatan 7 rådde väl säkert ingen nöd, vilket man tydligt kan se på dom bevarade bilderna. Hustrun Joesphines kaffebjudningar i den idylliska trädgården, eller mysande på favoritplatsen i salen, invid fönstret med reflexionsspegeln, i vilken hon kunde se när hennes Emil kom från kontoret. Den till synes behagliga tillvaron hindrar ju inte att man vill påökt då och då…
Till Stadsfullmäktige i Wenersborg
Såsom Hamnuppbördsman från och med 1892, vågar jag härmed vördsammast anhålla om en behöflig löneförhöjning, från och med detta års början. Nuvarande aflöningen som bestämdes för 26 år sedan, eller 1874, utgår nu med 50 Kronor i månaden samt 6 % uppbördsprovision. Sedan denna tid hafva allting betydligt fördyrats, och göromålen snart sagt fördubblats, och då Hamnkontoret måste vara tillgängligt dag och natt, är tjenstgöringen ansträngande. Jag bifogar en uppgift å de medel, som inlemnats till Stadskassan under åren från och med 1890 till och med 1899, samt den aflöning som utgått under denna tid.
Wenersborgs Hamnkontor den 21 Febr 1900
Emil Berggren
Hamnuppbördsman
300 Kronor påökt i månaden blev det av Berggrens vörsamma anhållan, och det var han säkert värd med tanke på den långa tid den tidigare ersättningen legat oförändrad. Nu hade han ju som tur var också andra inkomster, utöver den lön han fick som Hamnuppbördsman…
“Josse och Ingeborg Lundström statera framför ingångsverandan” Foto ur Emil Berggrens efterlämnade album. Gåva till Vänersborgs museum 1992.
Samma vy 2016.
Josephine och Emil fick inga egna barn vad det verkar, dock hade dom hos sig fosterdottern Lilly. Den 4 september 1908 avlider Emil i magcancer, och knappt ett halvår senare tar tuberkulosen även Lilly, 31 år gammal. Änkefru Josephine Berggren äger och syntes bo kvar i fastigheten fram till sin död i december 1914. Josephine blev 68 år.
Makarna Berggren med fosterdottern Lilly i mitten. Foto: Olle Presto, K&A Vikner / Vänersborgs museum
Vad som händer med Kronogatan 7 efter Berggren har jag inte kunnat reda ut, och det blir ett hopp 15 år fram i tiden. Den gamla gårdsmiljön som med tiden kom att heta Misteln 2, senare Misteln 21, och som idag han nummer 25, sägs ha rivits 1930 och boningshuset ombyggdes samtidigt.
Parti av innergården Kronogatan 7 omkring 1920 och idag 2018.
Enligt Agnes Svärd så var det en svenskamerikanska som var ägare till fastigheten, och det ska ha varit hon som lät uppföra dom två större husen på var sida om det gamla trähuset, och nu fanns adresserna Kronogatan 7a, 7b och 7c. Ett av dessa hus står kvar, huset som är bemålat på gaveln och idag med Nr 7 som adress. Denna svenskamerikanska, som vi mycket riktigt finner i mantalslängden 1941, hette Ida Kristina Johansson och var född i Frändefors. Tre barn hade hon och de två sönerna blev kvar i staden, varav den ene kom att driva Bertil Johanssons bilfirma i fastigheten han med tiden ärvde av modern. På bilder från 1972 är det fortfarande bilar som gäller. Ute på gatan hänger en skylt med Vänersborgs bilverkstad, och på innergården ser vi bl.a. några s.k. ”reservdelsbilar”.
Innergården Kronogatan 7, 1972. Foto Vänersborgs museum.
2018-12-01
Kronogatan 7 på 1890-talet. Foto ur Emil Berggrens efterlämnade album. Gåva till Vänersborgs museum 1992.
Kronogatan 7a, 7b och 7c, 1972. Foto Vänersborgs museum.
2018-12-01
Det finns säkert flera vänersborgare som minns och skulle kunna delge oss lite minnen från platsen. Vem var egentligen Bertil Johansson, och var han med ända fram till slutet? Hur såg det ut från tiden 1972 och fram tills att husen revs? Gården upphörde i vart fall att finnas någon gång mellan 1980 – 1983 då Kronogatan 7a och 7b jämnades med marken. På rivningsbilden nedan ser det ut som om det gamla trähuset redan har varit borta något tag med tanke på att marken där det stått redan är återställd. Kanske revs det gamla trähuset ännu tidigare?
Rivning Kronogatan 7a 1980 – 1983. Foto: Sven Arne Fridh / Vänersborgs museum
Avslutningsvis en liten tillbakablick, till tiden före Berggren på det sena 1870-talet och vi finner att ägare före honom var factorn Carl Henrik Lindqvist [f 1801, d 1877} och troligtvis var det han som uppförde trähuset som vi ser på dom gamla bilderna. Lindqvist står skriven på samma tomter redan 1837, då som bokhållare. Lindqvist äger även delar i tomterna 116, 117 samt 119 borta i kvarteret Rosen. Det är nog väldigt svårt att få fram uppgifter när och vem som byggde upp husen efter den stora branden 1834. Jag har stött på flera uppgifter och spekulationer kring gamla hus i Vänersborg. Många säkert sannolika, andra inte.
Före branden 1834 tillhörde dom aktuella tomterna i kvarteret Kransen rote 2 och hade nummer 23, 24 och 25. Ägare till dessa tomter år 1787 var kämners notarien Jonas Ingman, borgaren Torsten Holm samt perukmakaren Jonas Sellman på Nr 25. Ännu tidigare tomtägare finner man på Bo Kempenskölds karta Geometrisck Planta öfwer Wennersborgs stadh från 1699. Nils Wärme och Anders Bock står där angivna som ägare till 19 resp. 20 i vad som då kort och gott kallas 2a quvarteret. Märkligt att det är lättare att finna uppgifter från 1700-talet än från stora delar av 1900-talet!
BARKEBACKEN
Kanaltorget i Trollhättan på 1890-talet. Foto: Georg Nyström
Tivoliplatsen vid Barkebacken
En cirkus- och tivoliplats i Trollhättan låg tidigt här vid Barkebacken, alldeles invid ”Andreases ma”. Här ser vi ett bevis på detta i form av ett gammalt fotografi, och känslan liksom klädstilen talar för att det nog kan vara från 1890-talet. Fotografen befinner sig ombord på en förbipasserande båt, och man kan undra om det var något speciellt vid detta tillfälle, med tanke på att alla människor verkar ha stannat upp och nyfiket bevittnar det som sker på kanalen. På platsen vid nedre Barkebacken, som så småningom bytte namn till Kanaltorget fortsatte man med festligheter långt fram i tiden. Barnens dag firande och kanalfestivaler minns säkert många…
Namnet Barkebacken kommer av de garverier som i mitten av av 1800-talet låg i backen upp mot nuvarande Storgatan. Skutor lastade med bark och hudar till garverierna lossade sina laster på denna plats. Andreases ma var en liten, från kanalen avskild lagun, där invånarna på Stavereds mosse kunde förtöja sina båtar. På bilden kan den nog, med viss möda, anas i vänsterkanten. Maa fylldes med tiden igen, och var helt borta i slutet av 1920-talet. Det större huset i bakgrunden med två skorstenar ägdes vid denna tid, eller något senare, av Nils Larsson, vilken drev Trollhättans läskedrycksfabrik, belägen längs med Bryggelia omedelbart bakom huset. Sköljflotten i bildens framkant var en flera som fanns längs kanalkanten genom Trollhättan, och det var kanalbolaget som ombesörjde dessa.
Stavereds mosse var fordom utägorna till Stavereds gård som låg i Gärdhem. Stavereds mosse kom att införlivas med Trollhättan 1857, då Trollhättan blev egen församling. Invånarna på mossen levde här i myller av små stugor fram till 1960-talet då det var dags för sanering. 1967 stod Arena Älvhögsborg klart, och detta komplex ligger idag i den gamla bildens vänstra del, där läskedrycksfabrikör Nils Larssons hus en gång i tiden låg.
Fotografiet sitter i ett album som tillhört familjen Nyström i Vänersborg och fotografen själv var troligtvis Georg Nyström. Den lilla bilden i albumet gäckade både mig och andra under lång tid. Vad var det för motiv, och inte minst – vart var bilden tagen? När så slutligen tummen kom ur och albumet lades på skannern blev mina aningar uträtade till utropstecken. Uppgifterna i texten ovan är till stor del hämtade ur boken ”Staveredsmosse – ett utplånat kåksamhälle” utgiven av Trolhätte-Gillet.
Kanaltorget, Trollhättan 2018-10-13
NYGATAN
Vänersborg, Nygatan västerut. Fotograf okänd, ur Vänersborgs museums samlingar.
Vänersborg, Nygatan västerut omkring 100 år senare. Foto 2017-11-04
RIKSBANKEN ANNO 1902
G:a hamnkanalen, Vänersborg. Gissningsvis år 1902, året då Riksbankshuset stod klart. Foto ur Vänersborgs Söners Gilles arkiv.
G:a hamnkanalen med BRF Riksbanken. Foto 2018-07-15
Ett uttjatat motiv från Vänersborg kan man kanske tycka, men jag fann det lite skoj nu när det står en byggställning i Riksbankens mittparti. Som man kan se på det gamla vykortet står det en ställning även på denna bild! Jag vill tro att Riksbankshuset just är på väg att färdigställas på den gamla bilden, och att den okända fotografen tog bilden tidigt år 1902.
Ångaren på den gamla vykortsbilden heter Jacques och tillhörde Mora – Wenerns Jernvägsbolag i Kristinehamn. Tillsammans med Vänerns stolthet S/S Curry drog dom pråmar mellan Kristinehamn och Göteborg. Curry drog Kristinehamn – Brinkebergskulle, och Jacques härifrån ner till Göteborg. Vid Brinkebergskulle bytte dom pråmar med varandra, bräder och plank ner och stenkoll upp var dom vanligaste lasterna. Bolagets transporter pågick mellan åren 1890 – 1916, men Jacques började på traden först 1894, då var hon nybyggd för just detta ändamål.
Bogserare har trots sina slitsamma jobb ofta en makalös förmåga att få leva länge, så även Jacques som seglar än idag. Se vidare på länk!
http://www.tugboatlars.se/Jaques.htm
FRIDHEMS TEGELBRUK
Fridhems tegelbruk sett från Karls grav, årtal okänt. Foto: Okänd / Vänersborgs museum
Fridhems tegelbruk 13/3-1972. Foto: Vänersborgs museum
Sommaren 1907 startar Fridhems tegelbruk sin verksamhet ute på de s.k. Fägerstenska lyckorna helt nära Karls grav. 25 tunnland med uteslutande utmärkt lera. Tegelbruket utgjordes av en fyravåningsbyggnad, 84 meter lång och 37 meter bred med 1 st ringugn. Tegelbruksbyggnaden uppfördes av byggmästare E.G. Svensson, vilken även stod för uppförandet av Nabbensberg och Tenggrenstorps tegelbruk. Vid kanalen fanns en muddrad hamn med en 60 meter lång brygga. Arbetsstyrkan bestod som mest av 30-35 man och årsproduktionen uppgick som mest till ca 3,5 miljoner tegel (olika siffror förekommer). Som första ägare stod Fridhems Tegelfabrikationsaktiebolag, vars styrelse utgjordes av ingenjör D. Johansson VD och brukets ledare byggmästare N. Lindén, Fridhem och byggmästare C.G. Vinkvist, Göteborg med grosshandlare C. Engström och handlande L. Lindén, Göteborg som suppleanter.
Byggmästare N. Lindén var förmodligen den drivande i saken att uppföra och driva ett tegelbruk här. Han köpte gården Fridhem av en P.I. Johansson som gjort konkurs kring sekelskiftet 1900. Han sålde av mark till det nybildade bolaget. Förutom tegelbruket, uppförde Lindén på platsen också en större snickerifabrik, Aktiebolaget Vänersborgs Snickerifabrik, med undervåningen i tegel och vars chef han också blev. Han uppförde ett fyravåningshus på Vallgatan inne i Vänersborg. Vidare hade han planer på ett villaområde norr om gården Fridhem, där två hus blev byggda, och jag tror att de står kvar idag. Tiderna var dock inte de bästa, och snickerifabriken nedlades efter bara något år och byggnaden verkar ha nedrivits ganska omgående. Vi är nu omkring 1908-1909 i tiden och Lindén försvinner helt ur källorna 1910, då staten löser in hela Fridhem för den kommande stora kanalutvidgningen.
Istället står i Vänersborgs stads handelsregister den 30/1 1911: C.G. Winkvist i Göteborg ämnar å Venersborgs stads område bedrifva tillverkning och försäljning av tegel under firma “Fridhems tegelbruk, C.G. Winkvist” .
21/3 1913 rörelsen upphörd.
21/3 1913: Janne Timaltheus Zetterlund ämnar här å stadens område idka tegelfabriksrörelse under firma “Fridhems tegelbruk, J. Zetterlund”.
Vidare… innehavaren död, ingen fortsätter rörelsen.
Förmodligen haltar det på enligt detta mönster med korta arrendekontrakt, med svårigheter att få det att gå runt. Styrelseberättelser för åren 1920, 1921 och 1922 uppvisar ingen rolig läsning. Flera namn på arrendatorer förekommer med något eller några år vardera. 1923 arrenderar tegelmästare Erik Johansson från Vänersborg bruket, och i årsberättelsen för detta år kan man läsa att bruket reparerades och förbättrades på både fasta och lösa inventarier, så att “bruket inom kort kommer i driftdugligt och räntabelt skick”. Redan 1925 står dock en Joel Svensson, Vänersborg som arrendator. Denne Joel Svensson visar efter lite letande ha varit knuten till Nabbensbergs tegelbruk ända sedan 1907, och varit starkt bidragande till detta bruks framgångar. Han var också disponent vid Nabbensberg. Vidare var han styrelseledamot i Göteborgs tegel AB och Torpa tegelbruks AB samt beklädd med flera kommunala uppdrag i Vänersborg.
Familjen Ström, som främst förknippas med Nabbensberg och tegelbruket därstädes figurerar också på Fridhem, där direktör Hilding Ström är dess ledare. Oklart för mig under vilken eller vilka perioder Ström styrde Fridhems tegelbruk, men i vart fall i brukens slutskede. Delägande i de olika bruken förekommer och det är snårigt om man inte har en kronologisk källa att följa.
Ett exempel på husbyggen i Vänersborg som har murtegel från Fridhem (och Nabbensberg) är det s.k. Reuterskiöldska området kring Hedmanstorget, där HSB:s och Stiftelsen Vänersborgsbostäder har murtegel från dessa bruk. Det gula och röda fasadteglet togs dock från annan ort. Detta stora tegelområde växte upp under 1950-talet.
1967 tar det dock definitivt slut, detta år upphör all tillverkning av tegel i Vänersborg. Driften på både Fridhem och Nabbensberg avvecklas. Tenggrenstorp försvann som bekant redan 1959, då bruket brann ner till grunden.
Gården Fridhem, som nu var i stadens ägo, brändes kontrollerat ner våren 1969. “Det är bränt, det är härjat och kalt” .
Tegelbruket stod kvar till onsdagen den 26 april 1972. Kl. 10.45 denna dag hade man fyr i bruket en sista gång, och ca två timmar senare återstod bara den gamla stolta skorstenen som fordom lett ut den stora ringugnens rökgaser. Den fick så småningom vika sig för en dynamitsalva. End.
Avslutningsvis vill jag upplysa läsaren att ovan berörda tegelbruk inte är det första på denna plats. Redan 1846 anlade Abraham Hallgren på Starkekärr ett tegelbruk, s.k. Starkekärrs tegelbruk. Denne Abraham, född 1800, var son till rådmannen Hallgren i Vänersborg. Detta bruk låg ett stenkast bort, uppe på berget, vid Hallorna. Abraham Hallgren dör redan 1848 men bruket ägs av änkan och uthyrs på arrende till bl.a. Brunius i Vänersborg och regementskommissarien J. Rosell på Brinkebergskulle. Någon gång på mitten av 1860-talet träder Gustav Andersson in på scenen då denne köper stora delar av Starkekärr och anlägger gården Fridhem. En riktig doldis i stadens historia. Handlande, skeppsredare, tegelbruksägare och senare bryggeriägare då han tar över svärfaderns, Blüchers bryggeri inne i staden. Om det är Andersson som låter uppföra tegelbruk nr 2 har jag inte lyckats klura ut. Detta, det andra bruket låg ungefär på samma plats som det som beskrivs i huvudtexten. Andersson är i vart fall igång och kränger tegel 1867, och fortsätter sannolikt med detta åtminstone fram till 1878, eventuellt ända till 1886, året då han dör. Sen följer några namn i källorna fram till att tegelbruk nr 3 anläggs, vilket är det som beskrivs med bilder ovan.
KORSEBERGSVÄGEN
Foto: Vänersborgs museum
Gamla infartsvägen till Vänersborg. Vägen hade hamnat i skymundan redan vid den gamla bildens tillkomst. Bakom träden skymtar man Gropbrons gamla brovaktarbostad, vilken revs något år efter att bilden togs. Träden står dock likvärdigt kvar efter 45 år. Kvar står också det kulturhistoriskt intressanta transformatorhuset nere vid kanalen, om än i ett oprydligt skick. Här hade man gärna sett en uppsnyggning…
DEN NYA VOLVOSERVICEN
A-B Gunnar Höij, Vänersborg – Foto: 1939 Tornberg/Vänersborgs museum
Ståtlig bilservice i Vänersborg.
Vänersborg har på sistone berikats med ett nytt affärskomplex, vilket genom sitt vackra läge och arkitektoniska utformning utgör ett verkligt tilltalande inslag i stadsbilden. Det är A-B Gunnar Höijs Bilfirma – Volvorepresentanten i dessa trakter – som på måndagen invigde sitt nya serviceetablissement vid Dalbobron o omedelbart intill Strömsborgs välkända sommarrestaurang.
Fackmän ha redan betecknat den nya anläggningen som en av de modernaste vårt land f.n. äger, och den som vandrat igenom komplexet ifråga finner ingen anledning jäva detta omdöme. Firmans motto “Allt för bilen” synes gå igen i varje liten detalj och man förvånas över den perfekt beräknade ändamålsenligheten. Allt är lagt på snabb service åt bilisten. Den eleganta entrén bjuder hastig bensin- och smörjoljeexpedition. I mitten är nämligen inrett ett bensinkontor för öppen service och bilisten har även till sin disposition en trevlig toalettavdelning. Till höger kommer man in i firmans ståtliga utställningslokal, där man efterhand kan få beundra mången stilfull Volvoexteriör, Hallen är målad i ljusa, glada, behagligt harmoniserande färger. Bakom denna ligga praktiskt disponerade chefs- och personalkontor. Åt söder möter ögat reparationsanläggningen, som disponerar över praktiskt taget alla i marknaden befintliga moderna specialverktyg. Genom breda och höga inkörsportar kör man bekvämt in i de utmärkta lokalerna, försedda med riklig såväl tak- som sidobelysning. Reparationsavdelningen bjuder mycket av tekniskt intresse, och där härskar liv och rörelse i varje vrå. Man fäster sig särskilt vid reparationsgropen, som är utrustad med rampbelysning, varigenom de otrevliga och riskabla sladdlamporna undvikas. Särskilda ledningar i golvet sörja för att de farliga avloppsgaserna ledas ut i det fria och inte besvära inne i lokalerna. Överhuvudtaget är det utomordentligt väl ordnat för personalen i hygieniskt avseende. Montörerna ha ett trevligt avklädningsrum med tvättställ o varmt och kallt vatten jämte klädskåp för var och en. Var man går faller omsorgen om arbetspersonalens trevnadsbetingelser starkt i ögonen. Bilreparatörens yrke hör ju just inte till dem som lämpa sig för frack och lack, och därför känns det så mycket mera glädjande att allt som kunnat göras för att underlätta arbetet också blivit gjort. Över arbetet i den stora hallen vilar verkmästarens vakande öga från verkmästarkontoret, som har klar sikt över hela arbetsplatsen. I lokaliteterna på undre botten ingår även särskild plåtslageriverkstad och Ducolackering samt tvätt och smörjhall, i vilken vintertid biltvätten verkställes med tempererat vatten.
Byggnadens andra plan, varifrån man har en underbar utsikt över Vänern, upptages av trevligt och praktiskt inredda våningar för chefen, direktör Gunnar Höij samt verkmästaren.
Den vackra, i funkisstil utförda byggnaden är ritad och uppförd av arkitekt Harry Andersson Vänersborg, som härmed avlagt ett förnämligt mästarprov, entreprenörer för värme, vatten och avlopp har varit ingenjörsfirman Nathan Larssons Eftr., för den smakfulla elektriska utrustningen Axel Anderssons Elektriska Affär i Vänersborg, för plåtslageriarbetena plåtslagarmästare Rudolf Sundvall Vänersborg, glasmästeriarbetet Hellman & C:o Vänersborg, snickeri- och övrig träinredning firman Rich. Hultén Vänersborg. De vackra fönsterborden i polerad bohusgranit ha levererats av A-B Bohusläns Stenförening Hunnebostrand, och för bensinanläggningen svarar A-B J. C. Ljungman Malmö. Som kontrollant och tekniskt biträde vid anläggningsarbetet har ingenjör Fritz Brander fungerat.
Själva invigningen
av det nu färdigställda bygget skedde vid en solenn festlighet å Strömsborg på måndagskvällen. Bland de närvarande märktes dir. Gust. Larsson i A-B Volvo jämte representanter för Vänersborgs stad samt bankdirektör Rolf Steffenburg och landstingsdir. Henry Hårde.
Efter visning för de inbjudna – ett 70-tal personer – skedde samling till en charmant middag, vid vilken ett flertal hjärtliga lyckönskningar framfördes. Sedan värden, dir. Gunnar Höij hälsat de närvarande välkomna, talade dir. Larsson i A-B Volvo och gav därvid uttryck åt sitt bolags glädje över den nu färdiga service-anläggningen. Stadskamrer Max Rehman hälsade byggherren å stadens vägnar och framförde i vältaliga och hjärtliga ordalag dess förhoppning om en lyckosam framtid. Försäljningschefen Hilmer Johansson talade likaledes för Volvo-industrien, och bankdirektör Rolf Steffenburg tackade spirituellt å gästernas vägnar. Vid kaffet höllos em hel del andra tal, av kamrater inom Volvo-organisationen, firmans personal m. fl., alla genomandade av uppriktig sympati för dir. Höij och hans företag.
ELA 13/6 1939
UWHJ 150 ÅR OCH STÅLBRON ÖVER GÖTA ÄLV
Jubileumståg UWHJ 150 år med ångloken BJ B3 130 (SJ B 1083) främst och DJ 10. Foto: M. Ericsson 19/9 2017
Stålbron från 1866 över Göta älv ersattes 1945 av den bro som syns på bilden här ovan. När den ursprungliga bron stod klar 1866 betraktades den som ett ingenjörskonstens mästerverk. Ett specialnummer av en brittisk teknisk tidskrift ägnades bron, vilket säger något om vilken uppmärksamhet den väckte. Uddevalla – Wenersborg – Herrljunga järnväg invigdes den 17 maj 1867.
Vi backar bakåt i denna bildsvit…
Nya bron på väg att ersätta den gamla. Foto: Okänd 1945
… till året 1945. Den nya bron byggdes intill järnvägen och drogs ut och lades över den gamla Stålbron. Den gamla bron fästes i den nya och skars sedan ner i bitar på plats. På bilden ses också bron närmast över den s.k. Huvudnäskanalen. Denna fåra är inte en naturlig del av Göta älvs flöde, utan sprängdes fram åren 1936 – 37. Dess tillkomst tillskrivs kraftverket ett stycke nedströms.
Provbelastning av Stålbron i samband med ombyggnaden från smalspår till normalspår 1898 – 1900. Foto: K & A Vikner, Vänersborg
Bilden ovan från välkända fotograferna K & A Vikner i Vänersborg visar provbelastning i samband med att UWHJ blev ombyggd från som man sa, snålspårig 1217 mm, till normalspår 1435 mm. Bl.a. förstärktes bron med två balkar innanför dom ursprungliga vid detta tillfälle. Loken på bilden är närmast UWHJ 6 ELFSBORG och längst bort antingen UWHJ 7 SKARABORG el. UWHJ 8 BOHUS, jag tror på det senare. Uppgifter finns till denna bild att det bortre loket skulle vara UWHJ 4 men det kan inte stämma, då det var ett tenderlok och hade en annan konstruktion.
Tågsätt på Stålbron, troligtvis provbelastning år 1866. Loket är UWHJ 1 “Trollhättan”. Foto: okänd
Oklart vad som händer på bilden ovan, men vissa uppgifter gör gällande att det är provbelastning då bron blivit klar, dvs 1866.
Foto: mars 1866, C E. Kjellin, Vänersborg
Här är man i färd med att överföra de två första reglarna över det vilda Huvudnäsfallet. En smått unik bild tagen av den i Vänersborgs verksamme fotografen Claes Edvard Kjellin.
UWHJ:s överingenjör majoren Claes A Adelsköld beskriver själv hur han knäcker övergången av Huvudnäsfallet, hela banans svåraste parti.
“Då en “regel” i ett jernvägsbrospann om 43 meter, konstruerad af jern på möjligaste lätta sätt, ändå skulle väga minst 700 centner (nära 30 ton), hade det erfordrats mycket dyrbara mekaniska hjelpmedel för att utan risk öfverföra en så tung pjäs från ena sidan af elfven till den andra. Genom att göra regeln av stål blev den en tredjedel lättare, vägande alltså omkring 470 ctnr (20 ton).
Under mina nattliga resor grubblade jag mycket på denna brobyggnad och uppgjorde flera förslag efter förekommande system, men blef ej qvitt de stora kostnaderna och risken. Slutligen nyårsnatten 1865, då jag låg och åter funderade på saken, kom jag på en idé. Jag rusade upp till ritbordet och gjorde ett utkast till bron, hvilket dagen derpå utarbetades och noga beräknades. Det visade sig praktiskt tillämpligt och utförbart.
Idén var att först öfverföra lätta reglar, endast starka nog att uppbära sig sjelfva och efter brons fullbordande emotstå sammantryckning vid belastningen. Sedan de öfverförts, skulle de begagnas som ställning. Sedermera mötte ingen svårighet alls att fullborda spannet genom ett under dessa reglar anbringa system av länkkedjor, hängjern och sträfvor, sammansatta medelst bultar. Det skulle sålunda blifva en sorts hängbro, underifrån styfvad medelst triangulärt anbringande stag och sträfvor. Men för att göra det hela så lätt och starkt som möjligt, beslöt jag att bygga bron af stål, hvarigenom den skulle med samma styrka kunna göras minst en tredjedel lättare an af jern.”
KÅKAR PÅ KRONOGATAN
Några gamla kåkar på Kronogatans skuggsida som sedan läge är borta. Tvärs gatan kan man dock, tack och lov, än i våra se några bevarade dito, där Vänersborgs Söners Gille huserar.
Så några rader kring den gamla bilden. Stenhuset på nummer 19 byggdes av fabrikör Knut Andersson 1910 eller 1911. Knut hade här sin charkuteriverkstad, men suget efter en riktig verkstad blev för starkt och 1922 sålde han rörelsen till Axel Dafgård. Knut startade istället sin mekaniska verkstad på Hamngatan med elektriska lastcyklar som specialitet. På den gamla bilden skvallrar skylten på huset att Dafgård har tagit över rörelsen och således är bilden åldersbestämd till tidigast 1922. Dafgård överlät med tiden charkuterirörelsen till sina arbetare. Senare lär i huset ha funnits tryckeri, bilförsäljning, stuvaffär och bostäder. Enligt uppgift jag fått revs huset 1981. Huset med gaveln mot gatan fick stå kvar längst av de små trähusen, och förmodligen revs det alldeles i början av 1980-talet. De övriga små trähusen försvann sannolikt under den stora saneringen på 1960-talet.
