Posts in Category: Industri & Företag
Lilla Edet kraftverk
Gamla kontrollrummet
Något mer från besöket på Lilla Edets kraftstation…
Lilla Edet kraftverk, el. TK2 som dom säkert säger internt på Vattenfall, byggdes åren 1918 -1926. Kraftverket är det andra i ordningen av Vattenfalls expanderande i Göta älv, och var främst tilltänkt att försörja Västra stambanans planerade elektrifiering. Turbininstallationen vid kraftverket bestod ursprungligen av två Lawaczeck-turbiner, samt en dyrare och tidigare, i denna dimension, oprövad Kaplanturbin. Det ursprungliga Kaplanaggregatet G1 byttes ut 1984. Samtidigt ersatte man även Lawaczeck G2 med en semikaplan. 1978 -82 byggde man ut med en separat helt under mark liggande maskinhall med en stor rörturbin.
Maskinhallen med de sedan länge inbyggda generatorerna. De låg ursprungligen helt blottade och var svartmålade (se tidigare inlägg).
Den långa byggtiden berodde på en allmän nedgång efter kriget och en minskad efterfrågan på elkraft. Samtidigt gav det teknikerna tid att utveckla och anpassa en ny och oprövad turbintyp – Kaplanturbinen. Det var här vid Lilla Edet som Kaplanturbinen kom att få sitt stora genombrott. Älvens höga vattenflöde i kombination med den låga fallhöjden kom att passa Kaplanturbinen utmärkt.
Nedan citerat från Tekniska museets hemsida:
År 1926 skedde den av många emotsedda turbinprovningen. Resultatet överträffade vida förväntningarna. Kaplanturbinens högsta verkningsgrad mättes till över 92 % – tidigare hade vattenturbiner knappast nått högre verkningsgrad än 85-90 %. Turbinen visade sig dessutom vara så stark att provningsutrustningen inte förmådde mäta dess toppeffekt som översteg 15000 hk (11000 kW). Med kaplanturbinen hade man med andra ord fått exakt den turbin som behövdes för att exploatera flödesrika vattendrag med låg fallhöjd.
Axelbrunn med generatoraxel Kaplan G1.
Nedan ett axplock bilder från besöket. Klicka för större bild.
Vikner i Trollhättan
Ateljé K & A Vikner från Vänersborg har riggat upp kameran i Trollhättan och slått några exponeringar på välkända motiv. Samtliga bilder kommer från Vänersborgs söners gilles bildarkiv.
Vyerna talar nog bäst för sig själva…
Torpa d.y tegelbruk
Då & Nu
När Göta älvs vattennivå höjdes 1916 ställdes bl.a Lyckebergets tegelbruk ett stycke uppströms under vatten. Man uppförde då ett nytt bruk nere vid Torpa säteri, ungefär där Slumpån suger ut sig i älven. Detta tegelbruk var sedan igång fram till mitten av 1900-talet någon gång.
Nabbensberg
De båda skorstenarna faller inom 10 dagar sedan bilden togs. Sedan plöjer man lätt ner brädväggarna, medans brännugnarnas metertjocka murar säkert bjöd större motstånd. Vad det skulle bli på området när rivning och markutjämning var färdigt var man inte på det klara med. En park diskuterades först, men med facit i hand vet vi att Esso motorhotell snart kom att byggas på denna historiska mark, där man bedrivit tegeltillverkning sedan 1700-talet.
43 år har förflutit mellan att dessa båda bilder togs. 15 mars 1972 resp. 1 februari 2015.
Åsiverken 1971
Åsiverken den 6 oktober 1971, och det är sannolikt nybygge nr 95 man håller på att färdigställa.
Kilaneviken den 16 maj 1914
Till vänster ligger Vikingen eller Wikingen (Reg:nr 851) lastad klar att avgå. Förmodligen har hon fått en last av kvarts eller kvartsit, vilket har brutits ur bergen runt Kilaneviken sedan många år. 1902, då Svenska Silikategelfabriken grundades och anlades här på Annenäset i början av Dalslands kanals sjösystem tog brytningen rejäl fart. I fabriken framställdes bl.a. högeldfast silikategel. Fabrikens skorsten kan skymtas i bakgrunden på bilden. Man skeppade också ut krossad kvarts och kvartsit till annan ort. Höganäs AB började hämta kvartsit från bl.a. Valön runt 1905. Otterbäcken/Gullspång var en annan “kvartskund”. Wargöns AB startade sin första legeringsugn 1912 och tog kvarts från trakten. Jag låter vara osagt om något togs något från Kilaneviken, eller om de redan från början tog från Fröskog, där bolaget än idag har egna kvartsbrott.
Wikingen lär ha varit byggd vid Vänsberg, Tösse 1856, förbyggd ett antal ggr, bl.a 1876 på Eckernas varv strax norr om Lödöse.
Om alla turer med ägarbyten och hemorter stämmer ska hon ha haft Vänersborg som hemort 1871, Långelanda på Orust åren 1873-75, för att komma tillbaka till Vänersborg 1877.
1891 köper handlanden Anders Magnus Abrahamsson i Vänersborg Wikingen för 4.500 kr. Abrahamsson säljer henne 1897 till Bromösund för 3.300 kr. Runt sekelskiftet 1900 och fram till ca 1915 har Wikingen Harge som hemort. 1917 köper disponenten vid Svenska Silikategelfabriken Ivar Setterberg henne för 10.300 kr. Hemorten blir nu Annenäset. Vid denna tiden har hon fått en motor. Ivar Setterberg är för övrigt son till Otto Setterberg, vilken var den som skrev det första avtalet på kvartsbrytning här 1898. 1926 kommer Wikingen åter till Vänersborg, då en skeppare Jonsson, hemmahörande i Blåsut köper henne för 5.500 kr. Han verkar segla med Wikingen fram till november 1930, då skutan blir rapporterad som slopad, och allt pekar på att hon sedan dess ska ligga sjunken i Vassbotten.
Mina, den olastade skutan t.h. i bilden har en lång historia. Hon byggdes vid Fågelö gård på Torsö 1876, och har fått sitt namn från byggherrens hustru, Wilhelmina. Hon byggdes för gårdens egna transportbehov av främst spannmål, kalk och ved. 1894 gick ägaren/redaren Albert Paul i konkurs och Mina får nya ägare, dock blir hon kvar på Torsö ända fram till runt 1945.
Just detta året som fotografiet är taget – 1914 – får hon en hjälpmotor på 20 eff. hkr. Slutet som fraktskuta kom 1959, i och med ett motorhaveri. Efter många händelserika år som som lustfartyg kom Mina tillbaka till Vänern och Trellevarvet, där en stor restaurering tog sin början 1994. Idag är Mina ett av världens äldsta segelfartyg och den enda bevarade “vänergaleasen”.
Wargöns AB – träsliperi No: 2
” Och ett stycke ofvan det egentliga pappersbruket ligger det nya luftiga träsliperiet majestätiskt och imponerande, höjande sig ur de vilda vågorna och sträckande en vacker tornspira mot skyn. Byggnaden, till hvilken leder en efter våra förhållanden storslagen bro öfver älfven, är genom en elektrisk järnväg sammanbunden med pappersbruket samt bär årtalet 1897. “
1893 är det tuffa tider för pappersbruket på wargön. Man måste till varje pris göra sig oberoende av massainköp utifrån. Ett nytt stort träsliperi ska lösa detta bekymmer. Det nya träsliperiet kommer att kräva mycket vattenkraft, och 1894 köper därför företaget in Rånnums och Önafors kvarnar vid Nyebro. Samtidigt kommer man åt hela det fall i älven, från vilket man kan utvinna kraft. I Önafors kvarn, som syns till höger på bilden ovan, anlägger man en elektrisk kraftstation med tillhörande inloppstunnel. För dessa arbeten svarade enligt uppgifter, “hundratals” vattenrallare.
Till träsliperiet, som låg på den västra sidan av älven, hörde en hängbro med nästan 100 meters spännvidd, på vilken man med ett litet elektriskt tåg transporterade slipmassan över älven in till pappersbruket. Hängbron – tillverkad av Nohab – bar 4 tons rörlig belastning och lär vid tillfället ha varit landets längsta i sitt slag.
Träsliperiet togs i bruk 1897 och brann ner våren 1918. Det ersattes med ett nytt eldrivet, vilket åter kom att ligga på ön Wargön, intill pappersbruket.
I bildens framkant skymtar den gamla Ericsonska kraftkanalen, som sedan det statliga kraftverkets uppförande på 1930-talet hamnat under vattenytan. I början av 1930-talet rev man också ner hängbron, vilken fått hänga kvar utan funktion efter branden 1918.
Tenggrenstorps tegelbruk
Norra Europas största tegelbruk under ett och samma tak. Startade 1909 och brann ner 1959, påpassligt när leran var på väg att ta slut. Flygfotografi från gissningsvis sent 1940-tal.
Nästa gång blir det mer från denna platsen 🙂
Uddevalla igår
Fartyget Timberland lossar krommalm i hamnen den 3/10. Malmen går vidare med lastbil till Vargön Alloys AB.
Smältverket i Vargön ser ut så här, men denna bilden är inte från igår.