Posts in Category: Industri & Företag

WARGÖN AB PÅ 1890-TALET

Wargön AB med det första, vattendrivna träsliperiet till höger i bild. Detta blev ersatt 1897. Foto 1888 - 1897.

Wargön AB med det första, vattendrivna träsliperiet till höger i bild. Detta blev ersatt 1897. Foto 1888 – 1897.

“Af de ifrågavarande fabrikerna har den vid Vargön största omfattningen. För fabriken, som är belägen på nämnda ö i Göta elf, disponeras ett derintill varande vattenfall, hvilket förenats med ett ofvanför vid Hufvudnäsön beläget vattenfall genom en 1,700 meter lång kanal, som med en kostnad af omkring en half million kronor blifvit anordnad från öns nordöstra ände utefter elfvens östra strand. Verken drifvas af 3 turbiner om tillhopa 645 hästkrafter samt 1 större och 4 mindre ångmaskiner om tillsammans 240 hästkrafter, så att drifkraften utgör sammanlagdt 885 hästkrafter. Fabriksdriften afser tillverkning af papper, men omfattar jeraväl framställning af derför erforderlig slipad trämassa, lumpfiber, halmmassa samt sulfit- och natroncellulosa. Papperstillverkningen är dock så ansenlig, att derför måste, utöfver brukets egen fabrikation, inköpas rätt mycket slipad trämassa och cellulosa. Fabriksbyggnaderna äro 6 till antalet: i en byggnad inrymmas dels träsliperi med 4 slipstolar efter Siebrechts system jemte tillhörande sorterverk och 4 pappmaskiner, dels maskiner för sortering af blekt halmmassa, dels lumpkokeri med 2 kokare samt dels reparationsverkstad; en byggnad innehåller halmkokeri med 1 kokare, 1 holländare, haekelsemaskin ni. m.; en byggnad är inrättad till sulfitcellulosafabrik med 3 kokare, hvardera om 1,200 kubikfots rymd, syraapparater, holländare samt sorteroch pappmaskiner; två byggnader innehålla natroncellulosafabriken med 2 kokare, 4 diffusörer, holländare och sorterapparater samt sodaätervinningsugnar; och en byggnad inrymmer slutligen sjelfva pappersbruket med 3 fourdrinier-pappersmaskiner af 70, 80 och 90 engelska tums bredd, jemte fullständiga förarbetningsmaskiner, såsom holländare af olika slag, limkök, blekeri, skärmaskiner, rullstolar, liniermaskin m. ni. Till fabriken höra derjemte vidsträckta ekonomibyggnader, omfattande, förutom kontorslokaler samt brandfritt arkiv och ritrura, bostäder för disponenten och tjenstemännen samt i 3 större byggnader för 20 arbetare med deras familjer. Den öfriga till 260 personer uppgående arbetarepersonalen bor i trakten omkring fabriken. Afsättningen eger rum hufvudsakligast till England och befordras genom lätta kommunikationsmedel, i det fabriken vid öppet vatten står i direkt ångbåtsförbindelse med Göteborg och vintertiden genom en kort jernbana har väg till Rånnums station på Uddevalla—Venersborg-—Herrljungabanan.”

Källor:
Vänersborgs museum
Femårsberättelser Älvsborgs län 1891 – 95

“SKÅPEFORS I DALSLAND”

“Åter en tafla, hämtad från det undanskymda Dal och dess i sin vildhet så sköna, sannt nordiska bergstrakt. Den är tagen från de romantiska stränderna vid Laxsjön, der hvarje punkt täflar med den andra om skönhetens pris och der de flesta i sina vexlande behag måste lemna hvarandra företrädet oafgjordt.

Emellan höga och branta berg ligger i en djup dalgång försänkt en sjö, som af sin naturbeskaffenhct erhållit namnet Svärdlången, ty dess bredd öfverstiger ej på något ställe tusende alnar. Den elflika insjön, omsluten af skogbevuxna bergåsar, erbjuder en vy af imponerande skönhet. Men ej mindre skön är den tafla, som här framstår. Den alltmera sammanträngda vattenmassan kastar sig i våldsam fart ned från en höjd af 67 fot i Laxsjön, som här, vid Skåpefors, upptager åtskilliga af Wermlands och Dals vattendrag. Strömmen delar sig nederst i fallet i sju utlopp, och der ser man i de hvitskummiga vågorna en punkt, hvarest den täckaste grönska utvecklar sig. På ett af strömmens utlopp bildadt delta har snillets ägare anlagt en smakfull park, hvilken midt i det brusande svallet framstår som ett fridlyst område. Men äfven der saknas ej samma element, som omgifver den säregna anläggningen; det framstår dock här, tämjdt af menniskohand; emellan trädens lummiga kronor blandar ett 18 fot högt springvatten sitt sakta sorl med forssens derutanför. I en vik af Laxsjön, helt nära Skåpefors, ligger en kägelformig, öfver vattenytan betydligen höjd ö. Under skuggan af dess inbjudande hängbjörkar tager vanligen den trötte vandraren sitt hviloställe oeh efterlemnar i sitt namn, ristadt uti den släta stammen, ett minne af sitt besök. Detta minne vexer bort med tiden, men minnet af de njutningsrika stunder, han här tillbragt, teknas i hans inre med drag, som sent, om någonsin, utplånas.

Men poesi och prosa gå städse i hand med hvarandra genom lifvet. Här uppenbarar sig den sednare i väldiga högar af timmerblock och sågspån, som tillkännage, att den menskliga fliten och idogheten äfven på detta ställe fått en plats för sin verksamhet. Skåpefors-verken bestå af en finbladig och en grofbladig såg, å hvilka tillverkas i medeltal årligen 3,500 tolfter plankor och 1,500 tolfter bräder, fyra qvarnar, en benstamp samt tegel- och kolbränningsugnar. Verken ägas af brukspatron C. F. Waern.

Skåpefors är ett af de betydligare sågverken på Dal. Vid de tio största salusågarne i landskapet afverkas omkring 20,000 tolfter plankor och 10,000 tolfter bräder. Timret till flera af dem hämtas dock i betydlig mån från Wermland. Ty det nuvarande Dal är ej likt det fordna. Under hedna- och medeltiden var detta landskap till största delen en urskog, såsom dess namn ”Marker” utvisar. Då öfvade man ej den konsten att nedhugga omogen skog och till stor del bränna upp den vid stubben eller såsom det här kallas ”att kasa.”

Nu ha dess skogar glesnat och äro för behofvet alldeles otillräckliga. Skogsödandet i dessa trakter har ett kongligt föredöme. Carl IX införde det först på hans egendomar i Wermland och ålade sedermera år 1587 genom ett formligt påbud hvarje bonde ”att hvarje år så en tunna råg i svedjefall”. Detta som då var en nödvändighet för landets uppodling har sedermera blifvit en af de mest verkande orsakerna till skogsbrist och deraf följande olägenheter. Till skogarnes utödande hafva dock äfven grannarne på vestra sidan Kölen i fordna tider verksamt bidragit, och i gamla antekningar samt rättegångshandlingar anföras skarpa klagomål öfver Norrmännens våldsamma gästbesök uti grannskogarne.”

Källa:
Vänersborgs museum
Kulturbilder

Bläsen 1972

Bläsen, Fröskog 1972. Foto: Erik Björnänger/Vänersborgs museum

Tegelstranden

Pythagoras

Olidan aggregat 1, Då & Nu

 

Man känner igen sig, trots att omkring 100 år har förflutit mellan de båda bilderna. G1 var ur drift vid besöket p.g.a lagerrenovering på turbinen.

Olidan idag

Ett par av Olidans nu över 100 åriga maskinaggregat, Still Going Strong…

Vargöns kraftstation


Ovan: Vargöns kraftstation under uppförande, ca 1933. Foto: Viktor Tornberg

Ovan: Vargöns kraftstation den 1 november 2015.

   

Jag hade föreställt mig att kraftverket i Vargön skulle ha ganska mycket likheter med det i Lilla Edet, men så var det inte riktigt. I Vargön har man rationaliserat bort maskinsalen för generatorerna, och istället är dessa placerade på byggnadens tak, under avtagbara plåthuvar. Dyra avstängningsluckor till turbinerna skippades också. Turbinerna på G1 och G2 sitter i “hävert”, intagsvattnet trycks upp i turbinen. Hävertuppställning var mycket ovanligt i större verk vid den här tiden. Och stort var det –  turbinhjulen med en diameter av 8 meter var de dittills största i världen, och dessa tuggar obehindrat i sig allt som dom matas med. I Vargön har man alltså rationaliserat bort mycket av det monumentala man tidigare sett i kraftverk. Visserligen var graniten ersatt av betong i Lilla Edets kraftverk, men den byggnaden känns i jämförelse med Vargön betydligt mer storslagen. I Vargön gick man så långt att man ville snåla in på marmorn, men där fick man ge sig. Någon måtta fick det va!

1929 startar man med dammbygget som sedan den blev klar tjänstgjort som regleringsdamm för hela Vänern. Årsskiftet 1930-31 påbörjas bygget av själva kraftverket, och den 30 maj 1934 inviger V-Gurra det hela. Konungens namnteckning finns att beskåda i berget utanför staketet. Kraftverket hade ursprungligen två turbiner G1 (NOHAB) och G2 (KMW), men var förberett för en tredje turbin. Åren 1986 -89 byggde man ut med detta tredje aggregatet G3.

För att få fram så mycket vatten som möjligt till verket muddrades en 1200 meter lång djupränna i Vänerutloppet, tvenne kanaler schaktades, vid Sjöboda och något senare vid Huvudnäsön. Vidare spärrade man Lillån och Tvärån för att koncentrera älvens hela flöde genom verket. Vid utbyggnaden av det tredje aggregatet 1986 -89 sprängde man den sk. Huvudnästunneln för att leda hela 40 % av älven en kortare väg och på så sätt minska fallförlusterna uppströms stationen. Denna ca 400 meter långa tunnel är 22.1 meter hög och 11,1 meter bred.

 

Vargön006red2
Ovan: Löphjul Kaplanturbin till G2. Löphjulen till G1 och  G2 hade på sin tid störst diameter i världen. Foto: Viktor Tornberg


Ovan: Statorn – den fasta delen på en generator. G2. Foto: Viktor Tornberg


Ovan: Rotorn till G2 lyfts på plats, ca 1933. Foto: Viktor Tornberg


Ovan: Här snurrar sakerna, den 1 november 2015. G2, axelbrunn med generatoraxel.


Ovan: Detalj av väggmålning. Längdsektion genom G1.


Ovan: G1, NOHAB-turbinen som man mäter vibrationer på, därav fackverket.


Ovan: Gamla kontrollrummet


Ovan: Den mäktiga bockkranen på kraftverkets tak. Till höger skymtar generatorernas plåthuvar.


Ovan: Vägen ner till G3


Ovan: Nere vid G3 som togs i bruk 1989. Rörturbinen ligger i ett skal,  som är helt omflutet av älvens strömmande vatten. Vi befinner oss alltså  i en ubåt här!

Tack till Daniel Rasmusson för en mycket gedigen och intressant guidning denna söndagen.

 

 

Endast kvartsbåtar

Kvartsbåtarna John och Idog förtöjda utanpå Hamnfjord. Notera texten på kajmuren. Förstora!
Foto Vänersborgs museum den 26 augusti 1971.
Den 4 december detta år går en lång epok i graven. Då går den absolut sista kvartslasten med båt från Fröskog, 111,1 ton till Trollhättan. Efter detta tog lastbilarna över helt…

Lilla Edet kraftverk

Gamla kontrollrummet

Gamla kontrollrummet

Något mer från besöket på Lilla Edets kraftstation…

Lilla Edet kraftverk, el. TK2 som dom säkert säger internt på Vattenfall, byggdes åren 1918 -1926. Kraftverket är det andra i ordningen av Vattenfalls expanderande i Göta älv, och var främst tilltänkt att försörja Västra stambanans planerade elektrifiering. Turbininstallationen vid kraftverket bestod ursprungligen av två Lawaczeck-turbiner, samt en dyrare och tidigare, i denna dimension, oprövad Kaplanturbin. Det ursprungliga Kaplanaggregatet G1 byttes ut 1984. Samtidigt ersatte man även Lawaczeck G2 med en semikaplan. 1978 -82 byggde man ut med en separat helt under mark liggande maskinhall med en stor rörturbin.

Maskinhallen med de sedan länge inbyggda generatorerna. De låg ursprungligen helt blottade och var svartmålade (se tidigare inlägg).

Maskinhallen med de sedan länge inbyggda generatorerna. De låg ursprungligen helt blottade och var svartmålade (se tidigare inlägg).

Den långa byggtiden berodde på en allmän nedgång efter kriget och en minskad efterfrågan på elkraft. Samtidigt gav det teknikerna tid att utveckla och anpassa en ny och oprövad turbintyp – Kaplanturbinen.  Det var här vid Lilla Edet som Kaplanturbinen kom att få sitt stora genombrott. Älvens höga vattenflöde i kombination med den låga fallhöjden kom att passa Kaplanturbinen utmärkt.

Nedan citerat från Tekniska museets hemsida:

År 1926 skedde den av många emotsedda turbinprovningen. Resultatet överträffade vida förväntningarna. Kaplanturbinens högsta verkningsgrad mättes till över 92 % – tidigare hade vattenturbiner knappast nått högre verkningsgrad än 85-90 %. Turbinen visade sig dessutom vara så stark att provningsutrustningen inte förmådde mäta dess toppeffekt som översteg 15000 hk (11000 kW). Med kaplanturbinen hade man med andra ord fått exakt den turbin som behövdes för att exploatera flödesrika vattendrag med låg fallhöjd.

Axelbrunn med generatoraxel Kaplan G1.

Axelbrunn med generatoraxel Kaplan G1.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nedan ett axplock bilder från besöket. Klicka för större bild.

 

 

 

 

 

 

 

Vikner i Trollhättan

Ateljé K & A Vikner från Vänersborg har riggat upp kameran i Trollhättan och slått några exponeringar på välkända motiv. Samtliga bilder kommer från Vänersborgs söners gilles bildarkiv.
Vyerna talar nog bäst för sig själva…

Torpa d.y tegelbruk

Då & Nu
När Göta älvs vattennivå höjdes 1916 ställdes bl.a Lyckebergets tegelbruk ett stycke uppströms under vatten. Man uppförde då ett nytt bruk nere vid Torpa säteri, ungefär där Slumpån suger ut sig i älven. Detta tegelbruk var sedan igång fram till mitten av 1900-talet någon gång.

Foto: Anders Johansson/Vänersborgs museum

Nabbensberg

De båda skorstenarna faller inom 10 dagar sedan bilden togs. Sedan plöjer man lätt ner brädväggarna, medans brännugnarnas metertjocka murar säkert bjöd större motstånd. Vad det skulle bli på området när rivning och markutjämning var färdigt var man inte på det klara med. En park diskuterades först, men med facit i hand vet vi att Esso motorhotell snart kom att byggas på denna historiska mark, där man bedrivit tegeltillverkning sedan 1700-talet.
43 år har förflutit mellan att dessa båda bilder togs. 15 mars 1972 resp. 1 februari 2015.

Foto: Erik Björnänger / Vänersborgs museum

Färdigrökt

Snart faller den – Nabbensbergs tegelbruk mars 1972.

Foto: Erik Björnänger/Vänersborgs museum

 

 

Åsiverken 1971

Åsiverken den 6 oktober 1971, och det är sannolikt nybygge nr 95 man håller på att färdigställa.

Åsiverken, Åmål 1971-10-06

Kilaneviken den 16 maj 1914

"Galeaserna Mina fr. Bromö och Vikingen fr. Harje vid lastageplatsen den 16 maj 1914." Foto & bildtext: Herman Ahlin   Till vänster ligger Vikingen eller Wikingen (Reg:nr 851) lastad klar att avgå. Förmodligen har hon fått en last av kvarts eller kvartsit, vilket har brutits ur bergen runt Kilaneviken sedan många år.  1902, då Svenska Silikategelfabriken grundades och anlades här på Annenäset i början av Dalslands kanals sjösystem tog brytningen rejäl fart. I fabriken framställdes bl.a. högeldfast silikategel. Fabrikens skorsten kan skymtas i bakgrunden på bilden. Man skeppade också ut krossad kvarts och kvartsit till annan ort. Höganäs AB började hämta kvartsit från bl.a. Valön runt 1905. Otterbäcken/Gullspång var en annan “kvartskund”.  Wargöns AB startade sin första legeringsugn 1912 och tog kvarts från trakten. Jag låter vara osagt om dom tog något från Kilaneviken, eller om dom redan från början tog från Fröskog, där dom än idag har egna kvartsbrott.

   Wikingen lär ha varit byggd vid Vänsberg, Tösse 1856, förbyggd ett antal ggr, bl.a 1876 på Eckernas varv strax norr om Lödöse.
Om alla turer med ägarbyten och hemorter stämmer ska hon ha haft Vänersborg som hemort 1871, Långelanda på Orust åren 1873-75, för att komma tillbaka till Vänersborg 1877.
1891 köper handlanden Anders Magnus Abrahamsson i Vänersborg Wikingen för 4.500 kr. Abrahamsson säljer henne 1897 till Bromösund för 3.300 kr. Runt sekelskiftet 1900 och fram till ca 1915 har Wikingen Harge som hemort. 1917 köper disponenten vid Svenska Silikategelfabriken Ivar Setterberg henne för 10.300 kr. Hemorten blir nu Annenäset. Vid denna tiden har hon fått en motor. Ivar Setterberg är för övrigt son till Otto Setterberg, vilken var den som skrev det första avtalet på kvartsbrytning här 1898. 1926 kommer Wikingen åter till Vänersborg, då en skeppare Jonsson, hemmahörande i Blåsut köper henne för 5.500 kr. Han verkar segla med Wikingen fram till november 1930, då skutan blir rapporterad som slopad, och allt pekar på att hon sedan dess ska ligga sjunken i Vassbotten.

   Mina, den olastade skutan t.h. i bilden har en lång historia. Hon byggdes vid Fågelö gård på Torsö 1876, och har fått sitt namn från byggherrens hustru, Wilhelmina. Hon byggdes för gårdens egna transportbehov av främst spannmål, kalk och ved. 1894 gick ägaren/redaren Albert Paul i konkurs och Mina får nya ägare, dock blir hon kvar på Torsö ända fram till runt 1945.
Just detta året som fotografiet är taget – 1914 – får hon en hjälpmotor på 20 eff. hkr. Slutet som fraktskuta kom 1959, i och med ett motorhaveri. Efter många händelserika år som som lustfartyg kom Mina tillbaka till Vänern och Trellevarvet,  där en stor restaurering tog sin början 1994. Idag är Mina ett av världens äldsta segelfartyg och den enda bevarade “vänergaleasen”.

M/S MINA stävar ut från Vänersborg 2010