Posts in Category: Industri & Företag
MOSEDRAGAREN
Foto: Sune Larsson
Många var dom som spådde en kall vinter, men hittills har kylan mer eller mindre uteblivit. Bara någon dag till så är februari genomliden, och utanför mitt fönster denna gråa måndag ligger Vänersborgsviken öppen och termometern visar på + 6 °C. Annat var det vårvintern 1966, då Wargön var ute och kände på isen. På bryggvingen står Sune Larsson, och det är från hans kamera denna härliga bild kommer. Sune var maskinist på Wargön från 1964 fram till att man avslutade kontraktet med mose-bogsering 1969. Wargöns AB beställde bogserbåten av Norrköpings varv, och den levererades våren 1952. Dess huvudsakliga uppgift var att dra timmer-moser över Vänern. Timret, eller rättare sagt massaveden, hämtades i regel i Karlstad eller Älvenäs, men det hände även att man drog släp från Värmlandsnäs. En resa med släp i 2 knops fart över Vänern tog en och en halv dag. Ofta fick man gå in till Aspholmen för att söka skydd för dåligt väder. Att här försöka beskriva hur ett sådant här släp var sammansatt dristar jag mig inte att ge mig på. Det var billass, moser och buntar i längder och bredder… När man drog från Värmlandsnäs hade man i regel lite klenare saker, och det kallades då för ett Gaperhultssläp. På släp hängde också den lilla arbetsbåten Wilgot. För att citera Conny Jonsson, däcksman på Wargön vid samma tid: den hette så för den ”ville oss gott”. Väl i Vänersborg angjordes moserna vid norra hamninloppet i G:a hamnkanalen, och därifrån drogs dom av de båda mindre bogserbåtarna Vargen och Björnen genom Karls grav och slussen vid Brinkbergskulle till Wargöns pappersbruk.
På vintern såg man ofta Wargön assisterande på kanalen tills det att isen slutligen satte stopp för seglationen. Någon riktig isbrytare var nu inte Wargön, det mäktade inte den 7 cylindriga NOHAB:n med sina ca 455 Hk med. Det hände att man höll på en hel dag med att bryta en ränna genom Vassbotten.
Under Sune Larssons tid såldes Wargön 1966 till Röda Bolaget i Göteborg, men man fick ett lönsamt kontrakt med Wargöns AB för fortsatt bogsering tills det hela avslutades 1969. Därmed upphörde epoken med mosedragning på Vänern. Sista uppgifter kring bogserbåten Wargön kommer från Norge för omkring tio år sedan, men det är oklart om den fortfarande finns kvar. Tack Sune och Conny för att ni så generöst bjöd på berättelser från eran tid, då man fortfarande drog moser på Vänern.
BRINKEBERGSKULLE PÅ 1870-TALET
1870-talets Brinkebergskulle
Brinkebergskulle 2015. Resterna av Gustafs slussar tvärs kanalen samt murrest fr. 1840-talets sluss t.h.
Brinkebergskulle, denna en gång så dynamiska plats. Här, där 1800-tals konstnären och den nutida fotografen stått och gjort sina vyer var det fordom en livlig plats. Här, just på denna plats har det förutom tre generationer slussar bl.a. legat ett tegelbruk, kvarnar, kronoförråd och ett stort kronobränneri. Tegelbruket uppfördes av Petter Samuelsson Bagge på 1760-talet, inför bygget av Gustafs slussar. Bagge hade dock problem att få fram tegel, så kronan löste in bruket efter några år och drev produktionen själva. När teglet till slussarna var färdigtillverkat uppfördes ett Regale bränneri på dess plats, av tegel slaget på det tidigare bruket. Bränneriets 30 pannor hade en genomsnittlig produktion på omkr. 8100 tunnor spannmål per år. En tunna spannmål gav ca 18 kannor brännvin (1 kanna = ca 2,6 liter). Det kungliga bränneriet här vid Brinkebergskulle utarrenderades under åren 1777 till 1782, och dom sista åren fram till ca 1786 drevs det av Kronan. Något år senare upphävde Gustaf III förbudet mot husbehovsbränning. Vad gäller bränneriet vid Brinkebergskulle efter kronans tid, så kom detta att drivas av Haij på Onsjö fram till år 1800, då det enligt uppgift nedlades. Den säkert ganska så pampiga byggnaden stod kvar och fungerade som arméns fältsjukhus krigsåren 1808 – 1809. Någon gång efter detta började byggnaden plockas ner, sten för sten. För fram till åtminstone 1840 användes teglet från det gamla kronobränneriet till reparationer av Gustafs ömtåliga tegelslussar.
1841 stod de två nya slussarna färdiga i Karls grav och vi kan se den övre av dessa på målningen här ovan. På höjden i bakgrunden tornar den röda slussinspektörsbostaden upp sig. På den här tiden hade kanalbolaget stora delar att sitt fastighetsbestånd på västra sidan av Karls grav. Under 1880-talet uppfördes nya hus på östra sidan av kanalen av den typen man fortfarande kan se, främst nere vid slussarna i Trollhättan. Ritningen på förslag till det nya kanalkontoret här vid Brinkebergskulle är signerad av mecanicus Carl Wallström 31 januari 1888 och fastställd i Stockholm den 13 februari samma år. Detta hus och några andra flyttades 1915 till dess nuvarande plats vid dagens nu drygt hundraåriga sluss.
Det gamla husbeståndet på Onsjösidan försåldes på auktion 1890, och det är inte omöjligt att en del av det byggnadstimmer Vassända Naglums församling fick genom inköpet från något av husen gick till reparation av kyrkgolvet i Gustava.
Mycket vatten har nu flutit förbi denna totalt omdanade plats. 1910-talets arbeten med den nya kanalen kom att förändra platsens utseende radikalt, men med lite hjälp kan man bilda sig en uppfattning hur det en gång såg ut på denna en gång så betydelsefulla plats i vårat område.
NAFTABOLAGET BRÖDERNA NOBEL I BAKU
Under andra hälften av 1800-talet drev bröderna Ludvig, Robert och Alfred Nobel ett av världens största oljebolag i Baku vid Kaspiska havet i nuvarande republiken Azerbajdzjan… Läs vidare >
En bra sida om man vill fördjupa sig lite kring bröderna Nobel finns här >
RÅDMANS PLANK
Rådmans plank följt av Hamngatan 6, Vänersborg. Foto: Före 1930, Okänd fotograf / Vänersborgs Söners Gille
Hamngatan 6, Vänersborg. Foto: M. Ericsson 2016-10
Där Innanför planket ligger Rådmans trädgård, och man kan även skymta paviljongen, vilken skepparen Kristian Johansson köpte och flyttade till Kasen på Blåsut 1930. Rådmannen var Albert Carlsson, stadens hårdaste man. Han bodde i det Strömmerska huset, där han hyrde en våning. Det sägs att när hans broder inte kunde betala tillbaka ett lån, tecknade Albert Carlsson en livförsäkring på brodern och bad honom att gå ner i älven.
Bortanför planket ligger Knut Anderssons verkstad, vars specialitet var elektrisk drivna lastcyklar.
Hela kvarteret Sälgen jämnades med marken 1975, och två år senare stod Länsstyrelsens förvaltningsbyggnad klar. Det sades att om inte Länsstyrelsen fick bygga på denna plats hotade man att lämna Vänersborg och flytta hela rasket till Borås. På den nya bilden ser man entrén till Vänersborgs tingsrätt.
TRAPPAN
Olidans gamla kontroll- och ställverksbyggnad, Trollhättan. Foto: f8, 1,2sek, ISO 800, handhållet
VÄNERSBORGS KÖPCENTRUM INVIGS
Parti av torget mot Kungsgatan, Vänersborg. Foto: småbildsdia Vänersborgs museum 1972
Hur man i tidningen återgav invigningen av det nya affärshuset vid Kungsgatan 7, det gula huset på bilden ovan. Invigningsdag var den 1 februari 1966 och byggherren var AF Carlssons skofabrik. Denna anrika skofabrik som tvingades lägga ner sin verksamhet bara tre år senare. Nedan följer ELA:s artikel i sin helhet.
Vänersborgs shoppingcentrum i den vackra nybyggda affärsfastigheten på tomt 3 inom kvarteret Resedan vid Torget öppnar idag. Därmed kan vänersborgarna shoppa i en exklusiv fyrväppling. Välkända sedan gammalt är Skomagasinet, Alma Ekström & Co samt Valborg Anderssons cigarraffär, men därutöver innehåller byggnaden ett nytillskott på firmahimlen en större livsmedelshall – ICA-hallen. Utan överdrift. BUTIKERNA HAR DET. Från den eleganta aluminiumfasaden beklädd med svartgrön italiensk marmor till minsta källarutrymme är huset en spännande bekantskap. En promenad genom de fyra butikerna retar alla köpnerver. Miljön är stimulerande, elegant men på samma gång trivsam. Skapad att göra vardagshandlandet till något lustbetonat.
ICA-HALLEN är en butik som dess chef fabrikör Birger Jarl kan vara stolt över. Hallen har en totalyta av 1.350 m², varav 660 m² effektiv säljyta. 35 personer ska arbeta här under affärschef Bo Carlssons ledning. Butiken är ljus, luftig, hygienisk. I detta jättesnabbköp frapperas man av hyllornas mängd ca tusen löpmeter, frysboxarna står i rak linje. Specialavdelningar finns för manuell betjäning av fisk och kött. Här finns ett fullständigt livsmedelsortiment. Dessutom produkter från det egna bageriet nere i källarvåningen. Den egna charkuterifabriken fyller köttdiskarna, I källaren finns jättestora lagerutrymmen och kylfack, styckeriavdelning för kött, liksom paketering, renseri för fisk, kök för färdiglagad mat mm. Läckerheter kommer från grillen, men hälsovetarna får även sitt lystmäte. Efter en köprond i den snygga hallen kan man lämpligen koppla av inne i cafeterian. Inredningen är trivsam, karmstolar i ek med svart skinnklädsel, småbord i ek. Borden står i två plan. Gardinväggen i orange-vitt ger ombonad trivsel. I souterrainvåningen sker försäljning av hushållet närliggande sortiment.
Ica- hallens planering har förts av EOL-bolagets marknadsavdelning i samråd med köpmannatjänst, som levererat inredningen. Bageriutrustningen kommer från AB Butiksetablering. Arkitekt har varit Hernek-Lindsten-Molin arkitektfirma. I sammanhanget bör nämnas att tre tidigare butiker läggs ned i samband med Ica-hellens tillkomst, nämligen Jarls Livsmedel vid Sundsgatan, Jonsson & Ullgrens Eftr, samt Ernst W. Erikssons KB.
SKOMAGASINET är nu en av Sveriges modernaste skoaffärer kanske också den originellaste, säger konsulent Lennart Lagerman, inredningsexpert hos Sveriges Skohandlarförbund.
Det nya Skomagasinet kan Fabr. Carl-Gustaf Carlsson vara mycket belåten över. Butiken har formen av en gågata, kantad med skor, nära 50 meter lång och 6 ½ meter bred, med dörar i båda ändarna. Ta gärna genvägen genom Skomagasinet, säger herr Rolf Grönqvist, firmans nye affärschef, Dessutom finns en dörr direkt in till ICA-hallen.
Skomagasinets inredning är klatschig. Damavdelningens golv har grå mjuk heltäckande matta, tolv eleganta kristallkronor i taket, mjuka sittgrupper i rött, väggbeklädnaden går i blå nyanser. I mitten ligger barnens avdelning med en fond byggd som båtbrygga med lanternor, båtkuddar att sitta på, och sjöbod att luta sig mot. Boden har f.ö. lutande tegeltak. En fläkt från västkusten. Väggmaterialet är vacker sandblästrad furu.
Den maskulina skoavdelningen har olivgrön heltäckande matta, sittgrupper i varmgul ton. Rustik tegelvägg i fonden med snygga spånlampetter.
Att vi är på den traditionsrika familjen Carlssons domäner avslöjar ett jättefoto 3,5 x 3 meter som tog på pinningsavdelningen på AB AF Carlssons skofabrik anno 1890.
Arkitekt Björn Jacobsen, SIR, Göteborg har ritat affären och arkitekt R. Wilhelmsson, Göteborg, har svarat för detaljutformningen. Kutterns inredningar i Nässjö har levererat inredningen, R. Ditzinger i Göteborg har levererat möbler, mattor, textilier. Armaturen kommer från Elbyrån i Göteborg, och skyltanläggningen från Roos skyltreklam.
Skomagasinets tidigare affärschef Harry Pettersson, som den 3 januari fyllde 65 år avgår nu med pension efter 40 års trogen tjänst.
ALMA EKSTRÖM & Co är en firma med god klang i Vänersborg. Butikens innehavare Olof Jonsson är ciceron i den eleganta butiken i två plan med entré åt såväl torget som från Ica-hallen. Hela bottenplanet fungerar som skylt, då man använt det s.k. pallsystemet, där moderna skyltdockor placerats. I nedervåningen har man bl.a. specialavdelning för underkläder, kjolar och blusar. Väggarna är vackert gammalrosa, golven diskret grå. Här är det kläderna som framhävs, mycket förnuftigt. Övervåningen har intim, diskret inredning. I centrum en låg sittgrupp, grå väggar, fondvägg i gammalrosa, provhytterna klädda med japansk grästapet. Arkitekt Karl-Erik Nilsson har svarat för inredningen. Det finns f ö gott om speglar, en specialavdelning sorgkläder, en vrå har nätta kasettdiskar. Allt trä i rödbok. Övriga detaljer är det bländfria ljuset. Nya Alma Ekström är en butik som följer upp sina traditioner med stil och finess.
VALBORG ANDERSSONS CIGARRAFFÄR är också en firma med traditioner i Vänersborg. I entrén hänger en lustig skylt en gammal cigarr i plåt brunmålad med sirlig piktur “Cigarrer % Tidningar”. Firmans innehavare fru Ruth Dahl har förvisso den till ytan minsta butiken, men till atmosfären en mycket personlig specialshop. Allt utrymme är tillvarataget. Eleganta hyllor klär de turkosmålade väggarna. Specialtillverkade pipställ understryker affärens specialkaraktär. Övriga färger går i gråtoner, träinredningen är vacker rödbok. Arkitektkontor AB Bertil Ahréns i Örebro har skapat den nya butiken, affärens karaktär. Det var f.ö. fru Dahls moder fru Valborg Jonsson, som startade firman år 1906. Trogen medarbetare i affären sedan 35 år är fröken Anna Svensson, som gläder sig åt den nya lättarbetade affären.
Vid invigningen i tisdags kväll var ett antal gäster inbjudna att bese det nya affärshuset. Bland gästerna märktes representanter för den privata köpenskapen, Vänersborgs stads repr. av stadsfullmäktiges ordf. Oscar Andersson, Byggherren A. F. Carlssons skofabrik i Vänersborg var talrikt representerad vid detta tillfälle. Fabrikören Carl-Gustaf Carlsson som nedlagt ett mycket stort arbete för att föra detta projekt i hamn såg belåten ut. Det vackra huset byggt för både dagens och morgondagen konsumenter besågs även av sin skapare arkitekt Carl-Anders Hernek, Uddevalla. Arkitekten fick många lovord under kvällen. Och visst pryder huset sin plats vid torget i Vänersborg. Slut citat.
Om det nya huset är så vackert vet jag inte. Som jämförelse visas en bild på dess föregångare nedan. Jämför själva!
Skomagasinet Kungsgatan 7, Vänersborg. Foto: Okänd/Vänersborgs museum
MEKANISKA VERKSTADEN
“I slutet av år 1879 uppfördes den byggnad på Hamngatan som ses t.v. av firman Tellander & Forsslund ämnad för verkstadsindustri och gick under benämningen Vänersborgs Mekaniska Verkstad. Företaget startade med 19 man år 1880. Deras specialitet bestod i tillverkningen av hjulbössor. Från och med 1889 övertogs företaget av firman Wallberg och Lundvik. Under de två föregående åren hade företaget legat nere. Så började ett nytt skede under den nya firman med låga arbetslöner och lång arbetstid. Arbete fattades inte, det blev både gjuteri och mekanisk verkstad, Här tillverkades, kan man säga, allt som hörde till maskinväg. Ett av de största arbeten som firman utförde utgjordes av en bro, som var så stor att kajen måste anlitas då utrymmet var för litet inne på verkstadsgården.”
Detta upplyser signaturen “Skrifwaren” (Julius V. Nordberg) oss om 1961. Bron som nämns kan mycket väl vara den som kom att läggas över Nossan vid Ånastocken 1914. Denna bro betjänade överfarten över Nossan under 90 år innan den 2004 ersattes med en ny. Den gamla, hos Lundviks härstädes tillverkade järnbron köptes tillbaka till Vänersborg, och var tänkt att läggas över gamla hamnkanalen. Bron var dock lite för kort och så hårt ansatt av rost att den såldes till skrot.
Om vi tittar på den gamla bilden igen, så kan man bortanför verkstadsbyggnaden se en brädgård. Denna verksamhet kom senare att utökas med en något ruffig skjulbebyggelse innehållande både virkes- och kolupplag. Sedan 1931 står den Kirudska byggnaden på denna plats, vars konfektionsindustri tvingades lägga ner 1962 p.g.a. bristande lönsamhet. Järnvägsstationen känner vi lätt igen där den står i Hamngatans fond. Framför ser vi en järnvägsvagn som växlats ut på det kajspår som då fanns utlagt här. Så har vi kajkranen, om vilken jag tänkte att signaturen “JVN” (Sannolikt har vi här Julius V. Nordberg igen) skulle få berätta lite kring med hjälp av nästa bild.
“En kollastad båt hade sprungit läck och för att hålla den flytande kopplades kranen i kättingar, som var fastsatta i haveristen. Men det blev för mycket för det gamla kranvraket. som brast under den väldiga påfrestningen. Det var länge sedan detta intäffade.
Intresserade åskådare vid missödet är från vänster på kajmuren närmast kranbommen Oskar Dafgård, nu i Stockholm, möjligen hans broder Ragnar vid sidan av honom. Slaktaremästare August Hallberg, men “knall” på huvudet, står “inramad” så att säga på kransockeln. Näst intill skymtar målaremästare M. Lindberg, som ser ut att leka “titt ut” bakom kranstativet. På baksidan av kranen står charkuteriidkaren Axel Dafgård, men skärmmössa på huvudet. Så är det några småpojkar, omöjliga att identifiera, men ynglingen närmast häråt är Arvid Johansson, som synes ha lyssnat till fotografens: Se, lite gladare ut!
På nergående i kanalen är Wettern 2, som närmar sig platsen där missödet skedde. Kortet visar både vad klädedräkt och huvudbonader beträffar snitt som inte hör vår tid till – möjligen de smala byxorna – och dessutom en bild på en koleldad ångare i gamla kanalen.”
Ja, så gav sign. “JVN” oss lite uppgifter kring denna gamla usla, ur tidningen kopierade bild från Hamngatan, vars ålder torde varit omkring 50 år när han kåserade runt 1960.
Nu har det sedan dess åter förflutit en herrans massa år och kranen är borta sedan evigheter. Lundvik verkar ha lagt ner sin mekaniska verkstad under 1930-talets första hälft. Fritz Gustaf Lundvik avlider 1935. Efter det torde Syfabriken AB Thoréns startat verksamhet i huset. Hur länge denna var igång vågar jag inte ens gissa. Sahlins bokbinderi fanns i vart fall i huset omkring 1970. Själv besökte jag huset i mitten av 1980-talet, då låg det en skum biljard här. Frågan var när kåken revs och blev parkeringsplats… Till slut hamnade vi, med god hjälp, på året 1987. Sedan några år tillbaka står det åter hus på platsen för den gamla verkstaden, men nu är det bostadsrätter som gäller.
WARGÖN AB PÅ 1890-TALET
Wargön AB med det första, vattendrivna träsliperiet till höger i bild. Detta blev ersatt 1897. Foto 1888 – 1897.
“Af de ifrågavarande fabrikerna har den vid Vargön största omfattningen. För fabriken, som är belägen på nämnda ö i Göta elf, disponeras ett derintill varande vattenfall, hvilket förenats med ett ofvanför vid Hufvudnäsön beläget vattenfall genom en 1,700 meter lång kanal, som med en kostnad af omkring en half million kronor blifvit anordnad från öns nordöstra ände utefter elfvens östra strand. Verken drifvas af 3 turbiner om tillhopa 645 hästkrafter samt 1 större och 4 mindre ångmaskiner om tillsammans 240 hästkrafter, så att drifkraften utgör sammanlagdt 885 hästkrafter. Fabriksdriften afser tillverkning af papper, men omfattar jeraväl framställning af derför erforderlig slipad trämassa, lumpfiber, halmmassa samt sulfit- och natroncellulosa. Papperstillverkningen är dock så ansenlig, att derför måste, utöfver brukets egen fabrikation, inköpas rätt mycket slipad trämassa och cellulosa. Fabriksbyggnaderna äro 6 till antalet: i en byggnad inrymmas dels träsliperi med 4 slipstolar efter Siebrechts system jemte tillhörande sorterverk och 4 pappmaskiner, dels maskiner för sortering af blekt halmmassa, dels lumpkokeri med 2 kokare samt dels reparationsverkstad; en byggnad innehåller halmkokeri med 1 kokare, 1 holländare, haekelsemaskin ni. m.; en byggnad är inrättad till sulfitcellulosafabrik med 3 kokare, hvardera om 1,200 kubikfots rymd, syraapparater, holländare samt sorteroch pappmaskiner; två byggnader innehålla natroncellulosafabriken med 2 kokare, 4 diffusörer, holländare och sorterapparater samt sodaätervinningsugnar; och en byggnad inrymmer slutligen sjelfva pappersbruket med 3 fourdrinier-pappersmaskiner af 70, 80 och 90 engelska tums bredd, jemte fullständiga förarbetningsmaskiner, såsom holländare af olika slag, limkök, blekeri, skärmaskiner, rullstolar, liniermaskin m. ni. Till fabriken höra derjemte vidsträckta ekonomibyggnader, omfattande, förutom kontorslokaler samt brandfritt arkiv och ritrura, bostäder för disponenten och tjenstemännen samt i 3 större byggnader för 20 arbetare med deras familjer. Den öfriga till 260 personer uppgående arbetarepersonalen bor i trakten omkring fabriken. Afsättningen eger rum hufvudsakligast till England och befordras genom lätta kommunikationsmedel, i det fabriken vid öppet vatten står i direkt ångbåtsförbindelse med Göteborg och vintertiden genom en kort jernbana har väg till Rånnums station på Uddevalla—Venersborg-—Herrljungabanan.”
Källor:
Vänersborgs museum
Femårsberättelser Älvsborgs län 1891 – 95
“SKÅPEFORS I DALSLAND”
“Åter en tafla, hämtad från det undanskymda Dal och dess i sin vildhet så sköna, sannt nordiska bergstrakt. Den är tagen från de romantiska stränderna vid Laxsjön, der hvarje punkt täflar med den andra om skönhetens pris och der de flesta i sina vexlande behag måste lemna hvarandra företrädet oafgjordt.
Emellan höga och branta berg ligger i en djup dalgång försänkt en sjö, som af sin naturbeskaffenhct erhållit namnet Svärdlången, ty dess bredd öfverstiger ej på något ställe tusende alnar. Den elflika insjön, omsluten af skogbevuxna bergåsar, erbjuder en vy af imponerande skönhet. Men ej mindre skön är den tafla, som här framstår. Den alltmera sammanträngda vattenmassan kastar sig i våldsam fart ned från en höjd af 67 fot i Laxsjön, som här, vid Skåpefors, upptager åtskilliga af Wermlands och Dals vattendrag. Strömmen delar sig nederst i fallet i sju utlopp, och der ser man i de hvitskummiga vågorna en punkt, hvarest den täckaste grönska utvecklar sig. På ett af strömmens utlopp bildadt delta har snillets ägare anlagt en smakfull park, hvilken midt i det brusande svallet framstår som ett fridlyst område. Men äfven der saknas ej samma element, som omgifver den säregna anläggningen; det framstår dock här, tämjdt af menniskohand; emellan trädens lummiga kronor blandar ett 18 fot högt springvatten sitt sakta sorl med forssens derutanför. I en vik af Laxsjön, helt nära Skåpefors, ligger en kägelformig, öfver vattenytan betydligen höjd ö. Under skuggan af dess inbjudande hängbjörkar tager vanligen den trötte vandraren sitt hviloställe oeh efterlemnar i sitt namn, ristadt uti den släta stammen, ett minne af sitt besök. Detta minne vexer bort med tiden, men minnet af de njutningsrika stunder, han här tillbragt, teknas i hans inre med drag, som sent, om någonsin, utplånas.
Men poesi och prosa gå städse i hand med hvarandra genom lifvet. Här uppenbarar sig den sednare i väldiga högar af timmerblock och sågspån, som tillkännage, att den menskliga fliten och idogheten äfven på detta ställe fått en plats för sin verksamhet. Skåpefors-verken bestå af en finbladig och en grofbladig såg, å hvilka tillverkas i medeltal årligen 3,500 tolfter plankor och 1,500 tolfter bräder, fyra qvarnar, en benstamp samt tegel- och kolbränningsugnar. Verken ägas af brukspatron C. F. Waern.
Skåpefors är ett af de betydligare sågverken på Dal. Vid de tio största salusågarne i landskapet afverkas omkring 20,000 tolfter plankor och 10,000 tolfter bräder. Timret till flera af dem hämtas dock i betydlig mån från Wermland. Ty det nuvarande Dal är ej likt det fordna. Under hedna- och medeltiden var detta landskap till största delen en urskog, såsom dess namn ”Marker” utvisar. Då öfvade man ej den konsten att nedhugga omogen skog och till stor del bränna upp den vid stubben eller såsom det här kallas ”att kasa.”
Nu ha dess skogar glesnat och äro för behofvet alldeles otillräckliga. Skogsödandet i dessa trakter har ett kongligt föredöme. Carl IX införde det först på hans egendomar i Wermland och ålade sedermera år 1587 genom ett formligt påbud hvarje bonde ”att hvarje år så en tunna råg i svedjefall”. Detta som då var en nödvändighet för landets uppodling har sedermera blifvit en af de mest verkande orsakerna till skogsbrist och deraf följande olägenheter. Till skogarnes utödande hafva dock äfven grannarne på vestra sidan Kölen i fordna tider verksamt bidragit, och i gamla antekningar samt rättegångshandlingar anföras skarpa klagomål öfver Norrmännens våldsamma gästbesök uti grannskogarne.”
Källa:
Vänersborgs museum
Kulturbilder
Olidan aggregat 1, Då & Nu
Man känner igen sig, trots att omkring 100 år har förflutit mellan de båda bilderna. G1 var ur drift vid besöket p.g.a lagerrenovering på turbinen.
Vargöns kraftstation
Ovan: Vargöns kraftstation under uppförande, ca 1933. Foto: Viktor Tornberg
Ovan: Vargöns kraftstation den 1 november 2015.
Jag hade föreställt mig att kraftverket i Vargön skulle ha ganska mycket likheter med det i Lilla Edet, men så var det inte riktigt. I Vargön har man rationaliserat bort maskinsalen för generatorerna, och istället är dessa placerade på byggnadens tak, under avtagbara plåthuvar. Dyra avstängningsluckor till turbinerna skippades också. Turbinerna på G1 och G2 sitter i “hävert”, intagsvattnet trycks upp i turbinen. Hävertuppställning var mycket ovanligt i större verk vid den här tiden. Och stort var det – turbinhjulen med en diameter av 8 meter var de dittills största i världen, och dessa tuggar obehindrat i sig allt som dom matas med. I Vargön har man alltså rationaliserat bort mycket av det monumentala man tidigare sett i kraftverk. Visserligen var graniten ersatt av betong i Lilla Edets kraftverk, men den byggnaden känns i jämförelse med Vargön betydligt mer storslagen. I Vargön gick man så långt att man ville snåla in på marmorn, men där fick man ge sig. Någon måtta fick det va!
1929 startar man med dammbygget som sedan den blev klar tjänstgjort som regleringsdamm för hela Vänern. Årsskiftet 1930-31 påbörjas bygget av själva kraftverket, och den 30 maj 1934 inviger V-Gurra det hela. Konungens namnteckning finns att beskåda i berget utanför staketet. Kraftverket hade ursprungligen två turbiner G1 (NOHAB) och G2 (KMW), men var förberett för en tredje turbin. Åren 1986 -89 byggde man ut med detta tredje aggregatet G3.
För att få fram så mycket vatten som möjligt till verket muddrades en 1200 meter lång djupränna i Vänerutloppet, tvenne kanaler schaktades, vid Sjöboda och något senare vid Huvudnäsön. Vidare spärrade man Lillån och Tvärån för att koncentrera älvens hela flöde genom verket. Vid utbyggnaden av det tredje aggregatet 1986 -89 sprängde man den sk. Huvudnästunneln för att leda hela 40 % av älven en kortare väg och på så sätt minska fallförlusterna uppströms stationen. Denna ca 400 meter långa tunnel är 22.1 meter hög och 11,1 meter bred.
Ovan: Löphjul Kaplanturbin till G2. Löphjulen till G1 och G2 hade på sin tid störst diameter i världen. Foto: Viktor Tornberg
Ovan: Statorn – den fasta delen på en generator. G2. Foto: Viktor Tornberg
Ovan: Rotorn till G2 lyfts på plats, ca 1933. Foto: Viktor Tornberg
Ovan: Här snurrar sakerna, den 1 november 2015. G2, axelbrunn med generatoraxel.
Ovan: Detalj av väggmålning. Längdsektion genom G1.
Ovan: G1, NOHAB-turbinen som man mäter vibrationer på, därav fackverket.
Ovan: Gamla kontrollrummet
Ovan: Den mäktiga bockkranen på kraftverkets tak. Till höger skymtar generatorernas plåthuvar.
Ovan: Vägen ner till G3
Ovan: Nere vid G3 som togs i bruk 1989. Rörturbinen ligger i ett skal, som är helt omflutet av älvens strömmande vatten. Vi befinner oss alltså i en ubåt här!
Tack till Daniel Rasmusson för en mycket gedigen och intressant guidning denna söndagen.
Endast kvartsbåtar
Kvartsbåtarna John och Idog förtöjda utanpå Hamnfjord. Notera texten på kajmuren. Förstora!
Foto Vänersborgs museum den 26 augusti 1971.
Den 4 december detta år går en lång epok i graven. Då går den absolut sista kvartslasten med båt från Fröskog, 111,1 ton till Trollhättan. Efter detta tog lastbilarna över helt…