Posts in Category: Historiskt
NYGATAN
Vänersborg, Nygatan västerut. Fotograf okänd, ur Vänersborgs museums samlingar.
Vänersborg, Nygatan västerut omkring 100 år senare. Foto 2017-11-04
RIKSBANKEN ANNO 1902
G:a hamnkanalen, Vänersborg. Gissningsvis år 1902, året då Riksbankshuset stod klart. Foto ur Vänersborgs Söners Gilles arkiv.
G:a hamnkanalen med BRF Riksbanken. Foto 2018-07-15
Ett uttjatat motiv från Vänersborg kan man kanske tycka, men jag fann det lite skoj nu när det står en byggställning i Riksbankens mittparti. Som man kan se på det gamla vykortet står det en ställning även på denna bild! Jag vill tro att Riksbankshuset just är på väg att färdigställas på den gamla bilden, och att den okända fotografen tog bilden tidigt år 1902.
Ångaren på den gamla vykortsbilden heter Jacques och tillhörde Mora – Wenerns Jernvägsbolag i Kristinehamn. Tillsammans med Vänerns stolthet S/S Curry drog dom pråmar mellan Kristinehamn och Göteborg. Curry drog Kristinehamn – Brinkebergskulle, och Jacques härifrån ner till Göteborg. Vid Brinkebergskulle bytte dom pråmar med varandra, bräder och plank ner och stenkoll upp var dom vanligaste lasterna. Bolagets transporter pågick mellan åren 1890 – 1916, men Jacques började på traden först 1894, då var hon nybyggd för just detta ändamål.
Bogserare har trots sina slitsamma jobb ofta en makalös förmåga att få leva länge, så även Jacques som seglar än idag. Se vidare på länk!
http://www.tugboatlars.se/Jaques.htm
HAGEN
Hagen på uppgång i Göta älv, passerar Slottsberget vid Sannegårdshamnen. Foto: Okänd / Varvs- och Sjöfartshistoriska föreningen i Göta älvdalen
Hagen liggande i Vänersborg 1954. Foto: Olof Hasslöf / Sjöhistoriska
Hagen byggdes på Thorskogs varv 1875 och beställare var byggmästaren Philip Jacob Rapp i Göteborg. Denne Rapp har många fina byggnader i Göteborg på sin meritlista, bl.a. Göteborgs äldsta hotell (Royal), Dicksonska palatset och Wilhelmsberg. P.J. Rapp var också en av huvudägarna av Göteborgs Mek. Verkstad under åren 1863 – 1896. Vad skulle då denne framgångsrike man med ett sådant här simpelt flytetyg till kan man kanske undra? Jo, var man byggherre på 1800-talet gick det åt en del tegelstenar, lämpligt att då äga ett tegelbruk. Det var just detta Rapp gjorde, han ägde nämligen Torpa tegelbruk, beläget längs Göta älv mellan Lilla Edet och Trollhättan. Rapp redade därifrån en handfull s.k.älvbåtar, av den typ som Hagen var. De andra tegelfraktarna bar gamla välkända namn som Herman, Hildur, Valborg och Zackeus. Flera av dem hamnade senare vid tegelbruken i Vänersborg. Hagen vid Nabbensberg, Hildur och Zackeus på Tenggrenstorp där de, när Wulf tog över 1925, omnamnades till Tenggrenstorp II och Tenggrenstorp IV.
Från Torpa Tegelbruk, och senare från andra bruk, utskeppades stora kvantiteter tegel med dessa älvbåtar, eller tegelpesar som man också kallade dem. Båtarna lastade omkring 150 ton, eller 50 – 55.000 tusen tegelstenar. Att lasta tegel tog 2 ½ dagar för 4 man. Sedan drev man, lätt okontrollerat, ner till Göteborg med strömmens hjälp. Returlast uppför älven var ofta kol och järnmalm, men man tog så klart även andra laster. Vid segling uppför älven var sydvästvinden ett måste, om man inte ville varpa sig hela vägen upp. En resa uppströms kunde ta 3 veckor om förutsättningarna var dåliga. Vid rätt vind hissades det stora råseglet på 170 m² som man kan se på den gamla bilden här ovan. Rapp var tysk av börden vilket han gärna visade, ty långskepps båtarna var en röd rand målad, och i mastens topp vajade vimplar i tyska flaggans färger.
Jag vill tro att Hagen tillhörde Torpa tegelbruk fram till 1912, och därefter under några seglade för ett annat bruk i samma trakt, nämligen Torps tegelbruk. Enligt köpebrev blev C.H. Ström vid Nabbensberg i Vänersborg ägare av Hagen den 16 nov. 1917. Sannolikt var Hagen kvar vid Nabbensberg fram till 1954. Uppgifter talar om att den gamla älvbåten fick en 10 hk motor insatt 1923, vilken ersattes av en 18 hk dito 1927. Enligt uppgift avförd från registren 1962 och upphuggen.
Namnet Hagen kom troligtvis från ett gammalt torpställe som sägs ha legat där Torpa tegelbruk uppfördes. Idag är den gamla tegelmästarbostaden Älvabo från sent 1800-tal det enda som minner från brukstiden, då dessa primitiva flytetyg seglade på Göta älv.
LÄNSMANSLIDEN
Foto: K & A Vikner omkring 1900 / ur Vänersborgs museums samlingar
BAGAREMÄSTAREN
Foto: Uppges vara taget av C. Johansson / Vänersborgs museum
Här ser vi en gammal men välbevarad bild på Vänersborgs järnvägsstation. Glasplåten är insorterad på Vikner, men kan lika gärna vara tagen av C. Johansson på “centralen”, vilken gjorde många bra vardagsbilder vid denna tiden. Exakt när bilden är tagen kan vi inte veta, men mannen med det fina skägget i förgrunden ger oss viss upplysning. 1851 var han född, sen är det upp till betraktaren att bedöma åldern på denna ståtliga representant för sin stad. Mannen är ingen mindre än bagarmästare Johan Emanuel Ericsson, tillika han som dunkade på bastrumman i musikkåren “Svea”. J. E. Ericsson blev bagarmästare omkring 1875 och öppnade eget bageri på Residensgatan, vilket han drev fram till 1918-19. Hans son Axel kom att gå i lära hos fadern och öppnade sedermera som bagarmästare eget bageri på Edsgatan 19 år 1904. På denna adress kom det Ericssonska bageriet att finnas kvar fram till 1968 då bagarepoken Ericsson tar slut. Tredje och sista generation Ericsson som försåg vänersborgarna med bröd under 90 år var Bror Ericsson, kanske mer känd som “Tipaz”. Det är alltså dennes farfar vi ser på den gamla bilden.
NOBEL 1910
Världens första V8 diesel byggd på Maskinfabriken Ludwig Nobel i St. Petersburg 1910. Denna 4 takts-motorn gav 200 bhp vid 600 rpm, och var ämnad för Emmanuel Nobels yacht “Intermezzo”. Foto ur maskinkonstruktör Oscar Derans album.
FRIDHEMS TEGELBRUK
Fridhems tegelbruk sett från Karls grav, årtal okänt. Foto: Okänd / Vänersborgs museum
Fridhems tegelbruk 13/3-1972. Foto: Vänersborgs museum
Sommaren 1907 startar Fridhems tegelbruk sin verksamhet ute på de s.k. Fägerstenska lyckorna helt nära Karls grav. 25 tunnland med uteslutande utmärkt lera. Tegelbruket utgjordes av en fyravåningsbyggnad, 84 meter lång och 37 meter bred med 1 st ringugn. Tegelbruksbyggnaden uppfördes av byggmästare E.G. Svensson, vilken även stod för uppförandet av Nabbensberg och Tenggrenstorps tegelbruk. Vid kanalen fanns en muddrad hamn med en 60 meter lång brygga. Arbetsstyrkan bestod som mest av 30-35 man och årsproduktionen uppgick som mest till ca 3,5 miljoner tegel (olika siffror förekommer). Som första ägare stod Fridhems Tegelfabrikationsaktiebolag, vars styrelse utgjordes av ingenjör D. Johansson VD och brukets ledare byggmästare N. Lindén, Fridhem och byggmästare C.G. Vinkvist, Göteborg med grosshandlare C. Engström och handlande L. Lindén, Göteborg som suppleanter.
Byggmästare N. Lindén var förmodligen den drivande i saken att uppföra och driva ett tegelbruk här. Han köpte gården Fridhem av en P.I. Johansson som gjort konkurs kring sekelskiftet 1900. Han sålde av mark till det nybildade bolaget. Förutom tegelbruket, uppförde Lindén på platsen också en större snickerifabrik, Aktiebolaget Vänersborgs Snickerifabrik, med undervåningen i tegel och vars chef han också blev. Han uppförde ett fyravåningshus på Vallgatan inne i Vänersborg. Vidare hade han planer på ett villaområde norr om gården Fridhem, där två hus blev byggda, och jag tror att de står kvar idag. Tiderna var dock inte de bästa, och snickerifabriken nedlades efter bara något år och byggnaden verkar ha nedrivits ganska omgående. Vi är nu omkring 1908-1909 i tiden och Lindén försvinner helt ur källorna 1910, då staten löser in hela Fridhem för den kommande stora kanalutvidgningen.
Istället står i Vänersborgs stads handelsregister den 30/1 1911: C.G. Winkvist i Göteborg ämnar å Venersborgs stads område bedrifva tillverkning och försäljning av tegel under firma “Fridhems tegelbruk, C.G. Winkvist” .
21/3 1913 rörelsen upphörd.
21/3 1913: Janne Timaltheus Zetterlund ämnar här å stadens område idka tegelfabriksrörelse under firma “Fridhems tegelbruk, J. Zetterlund”.
Vidare… innehavaren död, ingen fortsätter rörelsen.
Förmodligen haltar det på enligt detta mönster med korta arrendekontrakt, med svårigheter att få det att gå runt. Styrelseberättelser för åren 1920, 1921 och 1922 uppvisar ingen rolig läsning. Flera namn på arrendatorer förekommer med något eller några år vardera. 1923 arrenderar tegelmästare Erik Johansson från Vänersborg bruket, och i årsberättelsen för detta år kan man läsa att bruket reparerades och förbättrades på både fasta och lösa inventarier, så att “bruket inom kort kommer i driftdugligt och räntabelt skick”. Redan 1925 står dock en Joel Svensson, Vänersborg som arrendator. Denne Joel Svensson visar efter lite letande ha varit knuten till Nabbensbergs tegelbruk ända sedan 1907, och varit starkt bidragande till detta bruks framgångar. Han var också disponent vid Nabbensberg. Vidare var han styrelseledamot i Göteborgs tegel AB och Torpa tegelbruks AB samt beklädd med flera kommunala uppdrag i Vänersborg.
Familjen Ström, som främst förknippas med Nabbensberg och tegelbruket därstädes figurerar också på Fridhem, där direktör Hilding Ström är dess ledare. Oklart för mig under vilken eller vilka perioder Ström styrde Fridhems tegelbruk, men i vart fall i brukens slutskede. Delägande i de olika bruken förekommer och det är snårigt om man inte har en kronologisk källa att följa.
Ett exempel på husbyggen i Vänersborg som har murtegel från Fridhem (och Nabbensberg) är det s.k. Reuterskiöldska området kring Hedmanstorget, där HSB:s och Stiftelsen Vänersborgsbostäder har murtegel från dessa bruk. Det gula och röda fasadteglet togs dock från annan ort. Detta stora tegelområde växte upp under 1950-talet.
1967 tar det dock definitivt slut, detta år upphör all tillverkning av tegel i Vänersborg. Driften på både Fridhem och Nabbensberg avvecklas. Tenggrenstorp försvann som bekant redan 1959, då bruket brann ner till grunden.
Gården Fridhem, som nu var i stadens ägo, brändes kontrollerat ner våren 1969. “Det är bränt, det är härjat och kalt” .
Tegelbruket stod kvar till onsdagen den 26 april 1972. Kl. 10.45 denna dag hade man fyr i bruket en sista gång, och ca två timmar senare återstod bara den gamla stolta skorstenen som fordom lett ut den stora ringugnens rökgaser. Den fick så småningom vika sig för en dynamitsalva. End.
Avslutningsvis vill jag upplysa läsaren att ovan berörda tegelbruk inte är det första på denna plats. Redan 1846 anlade Abraham Hallgren på Starkekärr ett tegelbruk, s.k. Starkekärrs tegelbruk. Denne Abraham, född 1800, var son till rådmannen Hallgren i Vänersborg. Detta bruk låg ett stenkast bort, uppe på berget, vid Hallorna. Abraham Hallgren dör redan 1848 men bruket ägs av änkan och uthyrs på arrende till bl.a. Brunius i Vänersborg och regementskommissarien J. Rosell på Brinkebergskulle. Någon gång på mitten av 1860-talet träder Gustav Andersson in på scenen då denne köper stora delar av Starkekärr och anlägger gården Fridhem. En riktig doldis i stadens historia. Handlande, skeppsredare, tegelbruksägare och senare bryggeriägare då han tar över svärfaderns, Blüchers bryggeri inne i staden. Om det är Andersson som låter uppföra tegelbruk nr 2 har jag inte lyckats klura ut. Detta, det andra bruket låg ungefär på samma plats som det som beskrivs i huvudtexten. Andersson är i vart fall igång och kränger tegel 1867, och fortsätter sannolikt med detta åtminstone fram till 1878, eventuellt ända till 1886, året då han dör. Sen följer några namn i källorna fram till att tegelbruk nr 3 anläggs, vilket är det som beskrivs med bilder ovan.
KORSEBERGSVÄGEN
Foto: Vänersborgs museum
Gamla infartsvägen till Vänersborg. Vägen hade hamnat i skymundan redan vid den gamla bildens tillkomst. Bakom träden skymtar man Gropbrons gamla brovaktarbostad, vilken revs något år efter att bilden togs. Träden står dock likvärdigt kvar efter 45 år. Kvar står också det kulturhistoriskt intressanta transformatorhuset nere vid kanalen, om än i ett oprydligt skick. Här hade man gärna sett en uppsnyggning…
DEN NYA VOLVOSERVICEN
A-B Gunnar Höij, Vänersborg – Foto: 1939 Tornberg/Vänersborgs museum
Ståtlig bilservice i Vänersborg.
Vänersborg har på sistone berikats med ett nytt affärskomplex, vilket genom sitt vackra läge och arkitektoniska utformning utgör ett verkligt tilltalande inslag i stadsbilden. Det är A-B Gunnar Höijs Bilfirma – Volvorepresentanten i dessa trakter – som på måndagen invigde sitt nya serviceetablissement vid Dalbobron o omedelbart intill Strömsborgs välkända sommarrestaurang.
Fackmän ha redan betecknat den nya anläggningen som en av de modernaste vårt land f.n. äger, och den som vandrat igenom komplexet ifråga finner ingen anledning jäva detta omdöme. Firmans motto “Allt för bilen” synes gå igen i varje liten detalj och man förvånas över den perfekt beräknade ändamålsenligheten. Allt är lagt på snabb service åt bilisten. Den eleganta entrén bjuder hastig bensin- och smörjoljeexpedition. I mitten är nämligen inrett ett bensinkontor för öppen service och bilisten har även till sin disposition en trevlig toalettavdelning. Till höger kommer man in i firmans ståtliga utställningslokal, där man efterhand kan få beundra mången stilfull Volvoexteriör, Hallen är målad i ljusa, glada, behagligt harmoniserande färger. Bakom denna ligga praktiskt disponerade chefs- och personalkontor. Åt söder möter ögat reparationsanläggningen, som disponerar över praktiskt taget alla i marknaden befintliga moderna specialverktyg. Genom breda och höga inkörsportar kör man bekvämt in i de utmärkta lokalerna, försedda med riklig såväl tak- som sidobelysning. Reparationsavdelningen bjuder mycket av tekniskt intresse, och där härskar liv och rörelse i varje vrå. Man fäster sig särskilt vid reparationsgropen, som är utrustad med rampbelysning, varigenom de otrevliga och riskabla sladdlamporna undvikas. Särskilda ledningar i golvet sörja för att de farliga avloppsgaserna ledas ut i det fria och inte besvära inne i lokalerna. Överhuvudtaget är det utomordentligt väl ordnat för personalen i hygieniskt avseende. Montörerna ha ett trevligt avklädningsrum med tvättställ o varmt och kallt vatten jämte klädskåp för var och en. Var man går faller omsorgen om arbetspersonalens trevnadsbetingelser starkt i ögonen. Bilreparatörens yrke hör ju just inte till dem som lämpa sig för frack och lack, och därför känns det så mycket mera glädjande att allt som kunnat göras för att underlätta arbetet också blivit gjort. Över arbetet i den stora hallen vilar verkmästarens vakande öga från verkmästarkontoret, som har klar sikt över hela arbetsplatsen. I lokaliteterna på undre botten ingår även särskild plåtslageriverkstad och Ducolackering samt tvätt och smörjhall, i vilken vintertid biltvätten verkställes med tempererat vatten.
Byggnadens andra plan, varifrån man har en underbar utsikt över Vänern, upptages av trevligt och praktiskt inredda våningar för chefen, direktör Gunnar Höij samt verkmästaren.
Den vackra, i funkisstil utförda byggnaden är ritad och uppförd av arkitekt Harry Andersson Vänersborg, som härmed avlagt ett förnämligt mästarprov, entreprenörer för värme, vatten och avlopp har varit ingenjörsfirman Nathan Larssons Eftr., för den smakfulla elektriska utrustningen Axel Anderssons Elektriska Affär i Vänersborg, för plåtslageriarbetena plåtslagarmästare Rudolf Sundvall Vänersborg, glasmästeriarbetet Hellman & C:o Vänersborg, snickeri- och övrig träinredning firman Rich. Hultén Vänersborg. De vackra fönsterborden i polerad bohusgranit ha levererats av A-B Bohusläns Stenförening Hunnebostrand, och för bensinanläggningen svarar A-B J. C. Ljungman Malmö. Som kontrollant och tekniskt biträde vid anläggningsarbetet har ingenjör Fritz Brander fungerat.
Själva invigningen
av det nu färdigställda bygget skedde vid en solenn festlighet å Strömsborg på måndagskvällen. Bland de närvarande märktes dir. Gust. Larsson i A-B Volvo jämte representanter för Vänersborgs stad samt bankdirektör Rolf Steffenburg och landstingsdir. Henry Hårde.
Efter visning för de inbjudna – ett 70-tal personer – skedde samling till en charmant middag, vid vilken ett flertal hjärtliga lyckönskningar framfördes. Sedan värden, dir. Gunnar Höij hälsat de närvarande välkomna, talade dir. Larsson i A-B Volvo och gav därvid uttryck åt sitt bolags glädje över den nu färdiga service-anläggningen. Stadskamrer Max Rehman hälsade byggherren å stadens vägnar och framförde i vältaliga och hjärtliga ordalag dess förhoppning om en lyckosam framtid. Försäljningschefen Hilmer Johansson talade likaledes för Volvo-industrien, och bankdirektör Rolf Steffenburg tackade spirituellt å gästernas vägnar. Vid kaffet höllos em hel del andra tal, av kamrater inom Volvo-organisationen, firmans personal m. fl., alla genomandade av uppriktig sympati för dir. Höij och hans företag.
ELA 13/6 1939
GÅGATUKRYSSET
Vänersborg, korsningen Edsgatan – Sundsgatan. Foto: Präglat A & C 07 / Vänersborgs museum
BRANDEN PÅ TENGGRENSTORP
Tenggrenstorps tegelbruk 1952. Foto: O. Liljeqvist, Dals Långed / Vänersborgs museum
Onsdagen den 29 juli 1959 brann Tenggrenstorps tegelbruk ner, och därmed försvann också landets största tegelbruksbyggnad. Branden startade ovanför 4:ans flamugn, markerat med ett X på Liljeqvists flygfotografi ovan. Brandorsaken var enligt utredningen en i 5 dagar pyrande gnista, eller möjligen en förlupen gnista från 5:ans flamugn.
- 4:ans flamugn släcktes fredagen den 24 juli och var på avsvalning vid brandtillfället. Innan man släckte ugnen hade man högfyr i den, d.v.s. att man eldade väldigt kraftigt. Man matade ugnen med gammalt rivningsvirke som ger kraftig gnistbildning. Härvid kan en gnista från flamugnsskorstenen letat sig in under yttertaket och legat där och pyrt innan branden tog fart. Till saken hör att den gnistsläckare som var monterad på flamugnsskorstenen kanske inte var effektiv nog, plus att den var genomrostad på något ställe. Ytterligare en starkt bidragande orsak till brandrisken var den sågspånshög som låg utanför bruket mot kanalen till. Den så vanligt förkommande sydvästvinden fick sågspånet att blåsa upp och tränga in under yttertaket. Ett återkommande problem kan man läsa, liksom oron för soteld.
- Vid brandens utbrott på onsdagen hade man högfyr i 5:ans flamugn. Rökgaserna från denna ugn leddes ut i den ena av brukets 33 meter höga skorstenar. Man hade eldat i 5:an sedan fredagen den 24 juli. När eldhålen till ugnen fylls på kan det slå upp rökgaser som antänds. Lågorna kan då slå upp en halvmeter över rökhålet. Härifrån kan det ha slagit upp gnistor i taket. Detta var försett med isoleringsplattor med mycket små fogar, men en gnista kan dock ha letat sig emellan och antänt spån och damm. Sågspånet igen…
Brandtillbud förekom ofta på tegelbruken, så även på Tenggrenstorp. Åtminstone vid tre tillfällen på senare år hade det brunnit just i taket där nu den ödesdigra branden startade. 1957 brann hela torktunnelbyggnaden ner, men då ska det ha varit fråga om ett elfel i en fläkt.
Tre olika företag blev nu drabbade av branden som ödelade större delen av området. Wulf & Co, AB Tenggrenstorps tegel och kommanditbolaget Wuco. Anläggningarna ägdes av Wulf & Co. Tegelbruket var dock utarrenderat till AB Tenggrenstorps tegel som drevs av Ivar Wulf och köpman Axel Bergstrand. Wulf & Co AB var generalagenter för Borgwardverken i Bremen och sålde vid tiden personbilar av märkena Hansa och Borgward över hela landet. Kommanditbolaget Wuco tillverkade bl.a. släpvagnar och släpvagnskopplingar.
De sammanlagda försäkringsvärdena på hela rasket låg på omkring 3,9 miljoner kronor.
TENGGRENSTORPS TEGELBRUK BRINNER
Tenggrenstorp tegelbruk brinner ner den 29 juli 1959. Foto: Okänd
Skador för 4 milj. På Tenggrenstorp.
Tegelbruket nedbrunnet
Värden för uppskattningsvis fyra miljoner kronor gick till spillo vid onsdagsmorgonens brand i Wulf & Co AB:s anläggningar på Tenggrenstorp i Vänersborg. Hela tegelbruket jämnades med marken, och bilverkstaden och reservdelslagret fick mycket svåra skador. Branden började omkring kl. 8 på morgonen, men trots massivinsats av brandpersonal och materiel kunde man inte hindra elden att slunga sig över från tegelbruket till bilverkstaden. Tegelbruket tvangs man redan från början anse räddningslöst förlorat. På obetydligt över en timma hade den 170 meter långa träbyggnaden helt och hållet störtat in. Den fnösktorra timmerbyggnaden var inom få minuter helt övertänd, och från det dånande eldhavet rann en formlig flodvåg av lågor över den asfalterade gården till verkstadsbyggnaden, som låg rakt i vindriktningen. Gastuber och oljefat som låg kvar i en verkstadslokal i tegelbrukets nordvästra hörn gjorde tillsammans med risken för att de båda 33 meter höga skorstenarna skulle rasa att brandkåren inte vågade gå in på gården mellan byggnaderna och därifrån vattenbegjuta den mest utsatta sidan av verkstadsbyggnaden.
Enligt en förberedande utredning, verkställd timmarna efter brandens utbrott, synes elden ha börjat i tegelbrukets tak intill fyrans ugn. Branden började minuterna före kl. 8 – tidpunkten har kunnat preciseras genom att en av de anställda skulle gå ut och sätta på radion för att höra nyheterna. Personalen vid ugnen alarmerade omedelbart brandkåren. Samtidigt inledde man släckningsarbetet. Vid fyrans ugn fanns en vattenledning, och man började dra ut en till denna hörande slang. Man lyckades dock inte få ut denna så snabbt. Det brann då i skarven mellan två isoleringsplattor i taket över ugnen. Med pytsar sökte man bekämpa branden och trodde man lyckats, då det plötsligt med ett explosionsartat dån flammade upp och över hela östra delen av byggnaden, där fyrans ugn är belägen.
Blixtutryckning
På brandkåren hade man minuterna före kl. 8 samlats för att gå igenom dagordningen. Då larmet från Tenggrenstorp kom gjorde man en av de snabbaste utryckningarna man någonsin gjort, och samtidigt med att första bilen for ut gick också larmet till borgarbrandkåren.
Den första bilen körde direkt ner mellan tegelbruket och Karls grav till byggnadens östra del. Man fick mycket snabbt ut slangar och sprang in i byggnaden för att bekämpa elden. Då slangdragningen var klar brann det dock redan över brandmännens huvuden, och man tvangs retirera. Hettan blev redan från första stund fruktansvärd. Bl.a. sprängdes en ruta i brandbilen, som parkerats intill byggnaden.
Från skilda håll hördes klagomål att det dröjt länge innan brandkåren kom till platsen. Med största säkerhet har det varit så att ytterst få observerat den första bilens ankomst. Man har inget sett förrän borgarbrandkåren kommit, och den har naturligt inte kunnat rycka ut lika snabbt.
Dånande inferno
Försöken att begränsa eldens spridning i själva tegelbruket fick mycket snart ges upp. På drygt tio minuter var hela den 170 meter långa timmerbyggnaden helt övertänd. Elden spreds med rasande fart, och jättestora svarta rökmoln vällde upp och in över stadens östra delar. Branden utvecklade en fruktansvärd hetta, och genom relativt starka vinden slog flammorna som ur blåslampor ut ur alla fönster och springor. Lågorna slog stundtals 20 meter upp ur det dånande infernot.
Minuterna efter eldens utbrott påbörjades arbetet med att rädda handlingar och materiel ur den intilliggande verkstadsbyggnaden. Man hann få ut samtliga bilar som fanns i verkstaden och hann också rädda en del kontorsmaskiner och handlingar från det i verkstadsbyggnadens andra våning belägna kontoret. En stor del av korrespondensen och kartoteket blev dock kvar i byggnaden.
I en lagerlokal i tegelbruksbyggnaden förvarades ett tiotal fat olja. Av dessa hann man få ut några stycken innan elden nått denna del av byggnaden. Flammornas dån ackompanjerades av dova explosioner då oljefaten sprängdes av hettan. Samtidigt började elden få fäste i verkstadsbyggnaden, och räddningsarbetet måste ges upp. Elden i denna byggnad började i den närmast tegelbruket belägna bilverkstaden, där en dyrbar uppsättning specialverktyg, bl.a. en svarv och en ventilslipningsmaskin, förstördes. Elden fick också snabbt fäste i kontorslokalerna i denna byggnads sydvästra hörn. Brandmännen lyckades emellertid stoppa elden innan den nått reservdelslagret i byggnadens norra del.
Arbetet med att släcka branden i verkstadsbyggnaden blev mycket svårt, då elden fått fäste mellan innertaket och yttertaket. För att komma åt att bekämpa elden tvangs man hugga upp en mycket stor del av taket, då det inte fanns några luckor där man kunde komma in i det delvis spånfyllda mellanrummet. Brandmännen stod på yttertaket och sprutade vatten mot de ställen där elden brutit igenom medan det brann praktiskt taget under fötterna på dom.
Vid 13-tiden hade branden i tegelbruket praktiskt taget ebbat ut, och brandkåren var även då herre över elden i verkstadsbyggnaden. Då var hela tegelbruket jämnat med marken. Sist hade den torkbyggnad härjats som brann för två år sedan. Av denna, som var uppförd av tegel, stod väggarna kvar, medan den invändigt var helt urblåst. Av taket på verkstadsbyggnaden fanns inte mycket kvar. Det s.k. grovlagret, ett träskjul som inrymde grövre reservdelar, bl.a. skärmar och andra karosseridetaljer, var också jämnat med marken, och allt inneliggande måste betraktas som förstört.
Skador för 4 milj.
Den del av lagret som var inrymd i den eldhärjade verkstadsbyggnaden är troligen också mycket illa skadad. Här förvarades bl.a. alla reservdelar till motorer och chassin. Den starka hettan torde ha åstadkommit mycket svåra skador på alla härdade detaljer, och det kan inte vara stor del av reservdelarna som är i brukbart skick. Lagret värderas till mellan 1 och 1,5 miljon kronor, och enligt bedömanden av företagets ledning är det mesta förstört. Det helt nedbrunna tegelbruket värderas till omkring 2 milj. kronor. Man arbetade med en leverans av 700.000 stenar fasadtegel till ett storbygge i Trollhättan, och allt detta blev också förstört. Värdet av detta tegel uppskattas till omkring en kvarts miljon kronor. Sammanlagt torde värdet av det brunna uppgå till fyra miljoner kronor.
Eftersläckningen och uppröjningsarbetet påbörjades omedelbart sedan elden nerkämpats. Detta arbete torde dock bli långvarigt.
Elfsborgs Läns Annonsblad Nr 87, torsdag 30 juli 1959
CURRY PÅ GRUND
Curry på grund i Vänersborgsviken. Fotograf okänd / Sjöhistoriska
Det hände sig i mitten av december månad 1896, när bogserångaren Curry var på sin sista resa hem till Kristinehamn för säsongen. Den 15 december passerade Curry Vänersborg med två pråmar på släp. I Vänersborgsviken hade isen lagt sig och Curry fick släppa pråmarna och bryta sin egen ränna ut till öppet vatten. Trots att vädret var mycket hårt gick man ändå ut. Curry var ofta anlitad som isbrytare och var Vänerns starkaste bogserångare, ja faktiskt en av de starkare i hela landet vid denna tiden, om man ska tro på det man läser. Nåväl, vädret urartade till ett riktigt oväder med storm och snötjocka. Då Curry återvände mot Vänersborg för att koppla sina pråmar rådde mörker dålig och sikt. Curry gick i sin uppbrutna ränna, men på något sätt verkar denna hade förskjutits varvid man kom ur kurs och rände upp på Bastungsgrundet. Trots fruktlösa försök att komma loss blev man liggande fast med svår slagsida. När sen stormen bedarrade blev det stark kyla och Curry frös fast i isen. Någon gång efter nyåret 1897 gjorde man ett lyckat försök att få Curry av grundet. Man sågade upp isen runt haveristen och med ett femtiotal man utrustade med taljor och stag lyckades man få ångaren av grundet. Sedan handsågade man en ränna i den tjocka isen från haveriplatsen in till hamnkanalen i Vänersborg, dit Curry sedan tog sig för egen maskin. Efter reparation vid Vallberg & Lundviks mek. verkstad var man åter igång.
Mora – Wenerns Jernvägsbolag i Kristinehamn beställde en bogserångare av Kristinehamns mek. Verkstad med avsikt att denna skulle bogsera bolagets pråmar till Göteborg. Curry sjösattes i början av 1890 och dess första befälhavare var C. A. Johansson från Vänersborg. Han hade tidigare fört Teod. Mannheimer som dess första befälhavare. Currys första provtur slutade lite abrupt med lätt grundkänning, då en bult i taljan till roderkättingen lossnat av någon anledning. Skadan var snabbt åtgärdad och strax var man utåt Lakholmen i 11 knops fart. Aldrig tidigare hade ett så snabbgående fartyg som Curry plöjt Vänerns vatten. Strax efter leveransen igångsattes pråmtrafiken mellan Kristinehamn och Göteborg. För att snabba på dessa transporter beställde bolaget en ångare till. Denna levererades från Lindholmen i Göteborg 1894 och fick namnet Jacques. Nu blev Currys trade Kristinehamn – Brinkebergskulle sluss, där pråmarna, ofta lastade med bräder och plank från Dalarna, lämnades över till Jacques, som i sin tur lämnade över sina uppgående pråmar, vilka oftast var lastade med stenkol. Denna trafik pågick fram till augusti 1916, då Mora – Wenerns Jernvägsbolag upplöstes.
UWHJ 150 ÅR OCH STÅLBRON ÖVER GÖTA ÄLV
Jubileumståg UWHJ 150 år med ångloken BJ B3 130 (SJ B 1083) främst och DJ 10. Foto: M. Ericsson 19/9 2017
Stålbron från 1866 över Göta älv ersattes 1945 av den bro som syns på bilden här ovan. När den ursprungliga bron stod klar 1866 betraktades den som ett ingenjörskonstens mästerverk. Ett specialnummer av en brittisk teknisk tidskrift ägnades bron, vilket säger något om vilken uppmärksamhet den väckte. Uddevalla – Wenersborg – Herrljunga järnväg invigdes den 17 maj 1867.
Vi backar bakåt i denna bildsvit…
Nya bron på väg att ersätta den gamla. Foto: Okänd 1945
… till året 1945. Den nya bron byggdes intill järnvägen och drogs ut och lades över den gamla Stålbron. Den gamla bron fästes i den nya och skars sedan ner i bitar på plats. På bilden ses också bron närmast över den s.k. Huvudnäskanalen. Denna fåra är inte en naturlig del av Göta älvs flöde, utan sprängdes fram åren 1936 – 37. Dess tillkomst tillskrivs kraftverket ett stycke nedströms.
Provbelastning av Stålbron i samband med ombyggnaden från smalspår till normalspår 1898 – 1900. Foto: K & A Vikner, Vänersborg
Bilden ovan från välkända fotograferna K & A Vikner i Vänersborg visar provbelastning i samband med att UWHJ blev ombyggd från som man sa, snålspårig 1217 mm, till normalspår 1435 mm. Bl.a. förstärktes bron med två balkar innanför dom ursprungliga vid detta tillfälle. Loken på bilden är närmast UWHJ 6 ELFSBORG och längst bort antingen UWHJ 7 SKARABORG el. UWHJ 8 BOHUS, jag tror på det senare. Uppgifter finns till denna bild att det bortre loket skulle vara UWHJ 4 men det kan inte stämma, då det var ett tenderlok och hade en annan konstruktion.
Tågsätt på Stålbron, troligtvis provbelastning år 1866. Loket är UWHJ 1 “Trollhättan”. Foto: okänd
Oklart vad som händer på bilden ovan, men vissa uppgifter gör gällande att det är provbelastning då bron blivit klar, dvs 1866.
Foto: mars 1866, C E. Kjellin, Vänersborg
Här är man i färd med att överföra de två första reglarna över det vilda Huvudnäsfallet. En smått unik bild tagen av den i Vänersborgs verksamme fotografen Claes Edvard Kjellin.
UWHJ:s överingenjör majoren Claes A Adelsköld beskriver själv hur han knäcker övergången av Huvudnäsfallet, hela banans svåraste parti.
“Då en “regel” i ett jernvägsbrospann om 43 meter, konstruerad af jern på möjligaste lätta sätt, ändå skulle väga minst 700 centner (nära 30 ton), hade det erfordrats mycket dyrbara mekaniska hjelpmedel för att utan risk öfverföra en så tung pjäs från ena sidan af elfven till den andra. Genom att göra regeln av stål blev den en tredjedel lättare, vägande alltså omkring 470 ctnr (20 ton).
Under mina nattliga resor grubblade jag mycket på denna brobyggnad och uppgjorde flera förslag efter förekommande system, men blef ej qvitt de stora kostnaderna och risken. Slutligen nyårsnatten 1865, då jag låg och åter funderade på saken, kom jag på en idé. Jag rusade upp till ritbordet och gjorde ett utkast till bron, hvilket dagen derpå utarbetades och noga beräknades. Det visade sig praktiskt tillämpligt och utförbart.
Idén var att först öfverföra lätta reglar, endast starka nog att uppbära sig sjelfva och efter brons fullbordande emotstå sammantryckning vid belastningen. Sedan de öfverförts, skulle de begagnas som ställning. Sedermera mötte ingen svårighet alls att fullborda spannet genom ett under dessa reglar anbringa system av länkkedjor, hängjern och sträfvor, sammansatta medelst bultar. Det skulle sålunda blifva en sorts hängbro, underifrån styfvad medelst triangulärt anbringande stag och sträfvor. Men för att göra det hela så lätt och starkt som möjligt, beslöt jag att bygga bron af stål, hvarigenom den skulle med samma styrka kunna göras minst en tredjedel lättare an af jern.”
KÅKAR PÅ KRONOGATAN
Några gamla kåkar på Kronogatans skuggsida som sedan läge är borta. Tvärs gatan kan man dock, tack och lov, än i våra se några bevarade dito, där Vänersborgs Söners Gille huserar.
Så några rader kring den gamla bilden. Stenhuset på nummer 19 byggdes av fabrikör Knut Andersson 1910 eller 1911. Knut hade här sin charkuteriverkstad, men suget efter en riktig verkstad blev för starkt och 1922 sålde han rörelsen till Axel Dafgård. Knut startade istället sin mekaniska verkstad på Hamngatan med elektriska lastcyklar som specialitet. På den gamla bilden skvallrar skylten på huset att Dafgård har tagit över rörelsen och således är bilden åldersbestämd till tidigast 1922. Dafgård överlät med tiden charkuterirörelsen till sina arbetare. Senare lär i huset ha funnits tryckeri, bilförsäljning, stuvaffär och bostäder. Enligt uppgift jag fått revs huset 1981. Huset med gaveln mot gatan fick stå kvar längst av de små trähusen, och förmodligen revs det alldeles i början av 1980-talet. De övriga små trähusen försvann sannolikt under den stora saneringen på 1960-talet.
