Posts in Category: Historiskt
KONTORET
Wargöns AB, Kontorsbyggnaden uppförd 1888.
Det var Ericsonsönerna som, säkert uppbackade av fader Nils, startade ett träsliperi på den lilla ön Wargön i Göta älv. Werner Ericson som just inkasserat lönen från förättat värv vid anläggandet av Dalslands kanal, där han framgångsrikt lett arbetet, ville stoppa in pengarna i nya projekt. Fadern Nils hade redan omkring 1840 förvärvat ett brännvinsbränneri på Wargön och där istället inrättat ett cementverk. 1869 startade man på dess plats landets tredje träsliperi. Tre år senare, 1872, utökades rörelsen till att även innefatta ett pappersbruk. 1874 bildas Wargöns aktiebolag och resten är som man säger, historia… Bröderna Ericsons tid på Wargön är överspelad vid årsskiftet 1876-77 och den starka kopplingen till bygden upphör helt då John lämnar Nygård för att bli landshövding i Jämtlands län 1882.
Hur det var ställt med kontor innan den aktuella byggnaden uppfördes är för mig obekant. 1888 uppfördes i vart fall en pampig tornförsedd kontorsbyggnad i tegel. Huset byggdes om radikalt runt 1915, men jag är tämligen säker på att man behöll hela första våningen efter att man kapat bort tornet. 1942, i samband med att den sedan 1934 i stort sett torrlagda älvfåran framför huset fylldes igen med slagg, förlängdes huset till sitt slutliga utseende. Samtidigt höjdes pendangen på andra sidan av den traditionsrika portalen, den mekaniska verkstaden, på med en våning och fick ett liknande tak. Ett vackert arkitektoniskt samspel, Wargön var dock icke längre någon ö.
Efter nedläggningen i december 2008 och brukets jämnande med marken ett par år senare, har det sparade kontoret de senaste åren utsatts för en omfattande vandalisering. Den slutliga dolkstöten kom väl den 22 maj 2020 då någon ur begåvningsreserven tände eld på byggnaden.
Hela affären kring industriområdet och dess plan är så illa skött av kommun och politik så att man skäms att vara en av dess skattebetalare!
De äldre bilderna i detta inlägg kommer från Wargön AB:s bildarkiv som numera förvaltas av Vänersborgs museum. De tre sentida bilderna från egen kamera.
Huset ombyggt kring 1915. Man ser tydligt rester från tornet i byggnadens sydöstra hörn. Sannolikt är hela första våningen den ursprungliga från 1888.
Kontoret förlängdes och fick bättre balans 1942. Detta år togs även bron bort, den sedan tidigare torrlagda vattenfåran fylldes med slagg, Wargön blev landfast. Foto fr. slutet av 1940-talet.
2012 ser det övergivna kontoret helt ok ut. Rundeln framför entrén pryds av några jättegrytor som kom i dagen vid sprängningen för PM 5 1959.
En anlagd brand blev slutet för den anrika kontorsbyggnaden.
Dagen efter – en ruinerad historia.
PÅ G
Foto: C. A. Träff / Vänersborgs museum (G00056-054)
Cyklist på G längs Vallgatan i höjd med Vänersborgs högre allmänna läroverk. Bilden är slagen av den suveräne vykortsfotografen Carl Alfred Träff. Klockan är tio minuter över ett, närmare datering går vid en snabb koll inte att få fram kring motivet. Datering av Träffs bilder verkar vara olöst, numreringen är ologisk, saknar register etc… Med tanke på flaggorna samt banderollen ovan portalen är det dock uppenbart att något är på gång när bilden togs. Förstorar man upp bilden går det att på banderollen utläsa att här pågår Bondeförbundets och dess ungdomsförbund S.L.U:s riksstämmor. Lite sökning ger resultatet att stämman förlades till Vänersborg jubileumsåret 1944 och samtidigt som jubileumsutställningen härstädes i juni månad detta år. Vips så kan vi placera denna bilds tillkommande till mellan den 18 och 24 juni 1944, tio år efter läroverkets förfulande påbyggnad.
MINNESTAVLAN
Nyebro 30 maj 1934
“Kungen hade fått sitt tåg inväxlat direkt till Vargöns kraftstation (vilken invigdes denna dag) och där var det tämligen lugnt fram till klockan åtta, då konungen i generalsuniform hoppade ned, tätt följd av amiral Ehrensvärd, baron R. Rudbeck, greve H. von Stedingk och adjutanten, major Hain.
– Tänk vad kungen alltid ser pigg ut efter Rivieratennisen, sade järnarbetare Albrektsson från Vargön, ty ute i landet följer man det kungliga välbefinnandet noga per bild.
Landshövdingskan Julia von Sneidern var till reds med en utsökt bukett västgötablommor och landshövdingen själv bjöd konungen ett varmt välkomnande i ord. Och efter ytterligare handskakningar med dagens värd, generaldirektör Malm, hr Andersson i Råstock och fru Tyra Hansen, maka till Trollhätteverkets skapare, generaldirektör Vilhelm Hanse, rörde sig sällskapet i sakta mak fram till Nyebro bro. Vid det motsatta brofästet bidade landshövdingarna Ekman och Unger, där var generaldirektör Granholm och överingenjör Ekwall och dessutom så många andra herrar i förmiddagsdräkt, att man kunde räkna gott och väl 300 välputsade cylindrar, som den fullkomligt obeslöjade solen slog solkatt i.
Den nyuppsatta minnestavlan var den första officiellt betonade anhalten. Konungen log gott, då han av den kärnfulla texten fann, att Polhems djärva spännverksbro av år 1718 väckt de vägfarandes farhågor. de ville inte gärna omkomma i en råttfälla, men den råttfällan stod sig i alla fall i 200 år. År 1931, efter älvfårans vidgning ersattes den gamla bron med en ny av järn och betong genom vattenfallstyrelsens försorg. Tavlan var en av de fem minnesmärken, som arkitekt E. Hahr fått klara till idag på olika håll inom Vargö-Trollhätteområdet.”
Nyebro maj 2020. Den låga kvällssolen kastar skuggor över denna historiska men tyvärr eftersatta plats.
ALBATROS B.IIa
Foto ur S Gunnar Petersons samling/ VBG museum. Fotograf okänd
En Albatros B.IIa ute på Tenggrenstorps leriga flygfält. I bakgrunden den stora tegelbruksbyggnaden vid Karls grav.
“Flygavdelning 1 vid Tenggrenstorp i Vänersborg etablerades den 1 april 1916 med Emil Björnberg som chef. Avdelningens huvuduppgift var spaningsverksamhet och gränsbevakning. Därtill vidareutbildning av förare och spanare samt flygfotografering. Verksamheten var inledningsvis besvärlig med dåligt flygfält och dåligt väder. Dessutom brist på personal och reservdelar. Provflygningar och prov för fältflygarbevis gjorde även att den egentliga flygtjänsten blev eftersatt. Otillförlitliga motorer samt flygplan gjorde att missöden och olyckor inträffade.Vid årsskiftet 1918 – 19 lämnade 1 sta. skyddstruppsavdelningen fältet vid Tenggrenstorp i Vänersborg.”
Citat ur Hans Kampfs bok Skyddstruppernas flygavdelningar i Vänersborg och Boden 1916 – 1918.
YTTERSTA DOMEN I BORGVIK
Kyrkan har en välbevarad 1700-talsinteriör som är en av de vackraste i Värmland med praktfulla takmålningar, utförda av Göteborgsmålaren Michael Carowsky. Här skildras Yttersta domen med Treenigheten över altaret och i takets mitt, Kristus som världsdomaren, tronande på regnbågen. Över orgelläktaren återges helvetet med alla dess fasor.
The beast, which you saw, once was, now is not, and yet will come up out of the Abyss and go to its destruction. The inhabitants of the earth whose names have not been written in the book of life from the creation of the world will be astonished when they see the beast, because it once was, now is not, and yet will come. /Revelation 17:8
HILLRINGSBERG OCH GLASFORS JÄRNBRUK
Hillringsbergs Corps-de-logi, troligtvis uppfört 1776. Foto taget den 14 juli 2019.
Hillringsbergs säteri med anor från 1640-talet. Sätesgårdar, från 1500-talet benämnda säteri, var ursprungligen skattebefriade och dess innehav var ett privilegium enbart för adeln. Säterierna var frälsegods, och nu ska erkännas läser jag rakt av från Wikipedia, inte möjliga att köpa av icke adligt folk. Först 1809 blev det i Sverige ok för vanligt folk att köpa ett säteri. Anledningen till varför jag skriver dessa rader är en vänersborgare vid namn Johan Wikström ägde detta ställe från senast 1803 enligt samtida notiser i tidningen. Jag citerar ur tidningen från detta år ang. en inteckning av den tidigare ägaren av egendomen:
“Anhåller brukspatron herr J. Wikström såsom numera ägare av Glasfors bruk, tillika med säteriet Öfra Ås eller Hillringsberg och åtlydande, samt underliggande sågar, qvarnar, hemman, torp och andra lägenheter…”
Jag tolkar det som att Wikström, som var långt ifrån adlig, ensam är ägare av hela paketet, trots det där med regelverket kring säterier. När Wikström avlider 1818 tar hustrun Charlotta kontrollen över bruken (Johan Wikström ägde vid tiden även Kollerö, Rådanefors och Öxnäs järnbruk) och driver dessa vidare. Enligt Johan Wikströms testamente skulle bruken efter hennes bortgång fördelas så att sönerna Johan Emanuel och Carl skulle dela på Kollerö, Rådanefors och Öxnäs medan döttrarna skulle få Glasfors. 1 Äldsta sonen Johan Emanuel blev dock ingen bruksägare, utan istället en känd botaniker. Näst äldste sonen Carl köper istället loss Kollerö, Rådanefors och Öxnäs 1824. Vad som hände med Glasfors har jag inte funnit klarhet i, kanske avyttras det samtidigt till någon för mig obekant, men gissningsvis kommer Carl Christoffer Rhodin in i ägandet efter Wikström. Rhodin gifter sig nämligen på Hillringsberg 1835 med en av de många brukspatronsdöttrarna Schagerström borta i Borgvik, detta efter att hans första hustru avlidit året innan. Rhodin som var född i Broddetorp stammade från en släkt som går att spåra tillbaka ända till en Petri i mitten av 1400-talet och Råda i Skaraborg. Noterbart är att C. C. Rhodin hade en äldre syster, Katarina Charlotta, som verkar ha haft sin hemvist på Kollerö bruk beläget mellan Vänersborg och Uddevalla där hon också avled 1850. Hon var gift med bruksförvaltaren Oluf Örtendahl på Rådanefors Bruk. Båda dessa bruk var som tidigare nämnts i Wikströms ägo.
Vänersborgssonen Carl Wikström gör i vart fall en brutal konkurs 1842 el. 1843 och förlorar precis allt. När han avlider tio år senare 1853 finns det inga tillgångar av värde i hemmet och bouppteckningen slutar på minus. År 1841, samma år som C. C. Rhodin avlider, är del av Glasfors till försäljning då han eller möjligen den då 18 årige sonen med samma namn aviserar detta. Annonsen är intressant då den visar omfattningen av rörelsen. Klicka upp annonsen den här!
1858 är det Rhodins arvingar och Johan Niklas Nordström på Sölje som äger en 1/3 del vardera. Vid 1800-talets mitt hamnade Lenungshammar bruk under samma ägare som Glasfors bruk och Hillringsbergs bruk. Åren 1859-61 uppgick produktionen till 334 ton stångjärn, 192 ton stål och ca 100 ton spik per år.2 År 1870 bildades Hillringsbergs AB och man fick då kontroll över hela Glasälven som hade flera forsar och en total fallhöjd på 100 meter från källan Stora Gla till dess utflöde i Glafsfjorden. 1872 förvärvades Hillringsberg av ett norskt konsortium för hela 800.000 rdr. Under detta ägande lades järnbruken ner och istället anlades träsliperier både vid Fors och Haga längs Glasälven några kilometer söder om herrgården. Glasfors, som inte finns utsatt på någon modern karta var beläget mellan Fors och Haga där en äldre väg går över en fördämning i Glasälven. Glava hembygdsförening har angett koordinater på sin hemsida men dessa stämmer dåligt med kartor från 1700- och 1800-talet.
Efter att Wargöns AB en kort tid i början av 1900-talet ägt Hillringsberg hamnar det slutligen under det aggressivt expanderande Billerud, som med tiden lägger ner och säljer av det mesta utom den åtråvärda skogen.
Det är inte lätt att finna uppgifter kring Hillringsbergs äldre historia enbart med hjälp av internet. Ja, det är t.o.m svårt att få någon klarhet i den fina bruksherrgården som står där idag. Än svårare är det att finna uppgifter om Glasfors bruk, vilket ändå var ett av de största av Värmlands alla järnbruk under 1700-talet. Bruket som anlades 1692 hade i äldre tider privilegium på att smida ut 1000 skeppund stångjärn årligen. Senare på 1800-talet var Lancashiresmidet stämplat med Glasfors top-notch. År 1881 utsmiddes de sista järnstängerna vid Glasfors hamrar och några spår av bruket vid fallet i Glasälven går ej att finna idag. Foto från platsen där Glasfors järnbruk låg!
Hillringsberg har fått sitt namn efter Ryttmästaren- och majoren Sven Persson som adlades Hildring 1643. Säteriet hette i äldre tider Övre Ås.
BRUKSHERRGÅRDEN
Sölje herrgård, Victoriadagen den 14 juli 2019
I Sölje har det funnits kopparverk, kvarn och sågindustri sedan tidigt 1600-tal. Under hela 1800-talet Järn- och glasbruk. Brukspatron Styffe på Sölje uppförde denna herrgården 1789 och dess nuvarande utseende fick byggnaden 1830 då patron Nordström köpte glas- och järnbruket.
Jättefin kåk med utsikt över Söljeflagan som har varit i familjen (Gio) Petrés ägo tidigt 1970-tal. Men hur kan man låta flaggstängerna stå nakna på Victoriadagen?
HAIJ PÅ DEJ!
En glimt in till Haijarnas sista vila, vilka dock är utflyttade sedan länge. Onsjö den 13/6 2019.
PLÖTSLIGT HÄNDER DET
Korsningen Nygatan – Kyrkogatan 1900+. Foto genom Helen Floberg Bach
Korsningen Nygatan – Kyrkogatan 1972-04. Foto: Vänersborgs museum (B00645-043-23)
Korsningen Nygatan – Kyrkogatan 2019-02-08. Foto: Micael Ericsson
NYGATAN 9
Korsningen Residengatan – Nygatan, med den aktuella fastigheten närmast i bild. Foto: 1972 Vänersborgs museum (DIA00030)
Korsningen Residengatan – Nygatan. Foto: 18-12-23 Micael Ericsson
Om man ska tro på en del man läser, para detta med en dos rå fakta och slutligen lägga till sina egna slutsatser så borde detta huset ha uppförts år 1848 av skeppsredaren Carl Johan Andersson, men jag garderar ändå med brukspatronen Niclas Söllscher och minst 10 år tidigare. De mycket långt senare traderade hågkomsterna talar om att en skeppsredare Andersson ska ha byggt ett flertal liknande hus i området, och att just detta huset ska ha byggts åt honom någon gång åren 1857 – 1859. Detta är inte alls omöjligt, men jag tror på 1848. År 1847 står han i husförhörslängden som ägare till tomterna 35 och 36 i i rote II, för att samma år stå som inflyttad på tomt 71 i rote VI. Nästa år, 1848, flyttar han ut ur denna och in i vad jag tror, det då helt nybyggda huset vi ser på bilderna, på tomt 68 i rote V. De här tre husen låg alla i var sitt hörn i korsningen Residensgatan – Nygatan, och skiljde sig inte jättemycket åt, även om det sista stack ut något.
Med tanke på den stora branden hösten 1834 som i stort sett ödelade hela Vänersborg tyckte jag det var lite konstigt årtal att bygga nytt hus 1848, och även 10 år senare med för den delen. Men senare insåg jag att det gick många år efter branden innan man kom igång med att bygga nya och framför allt, bestående hus. Lägg därtill att detta område låg i stadens utkant. Hur som helst, så står C. J. Andersson under 11 år som ägare till tomterna 68, vilket själva boningshuset ligger på, samt 69 och 70. Inflyttad 1848 och utflyttad 1859.
Carl Johan Andersson (f1815 – d1887) avancerade från obemedlad yngling genom egen kraft och duglighet till att bli en av stadens mest inflytelserika invånare. Han började sin yrkesbana som bokhållare hos skeppredaren Lindqvist här i staden, och kom snart själv att bli Vänersborgs störste skeppsredare. Sin redarbana startade han 1838, då han köper skutan ”Försöket” från Upperud och däcksbåten ”Gustaf” från Bohuslän. Sedan växer fartygsflottan för varje år, och en koll i rullan vid sjömanshuset i Vänersborg 1859, det år då han utflyttar från Nygatan 9, kan man se att han redar hela 28 fartyg av olika typer. C. J. Andersson flyttar nu till landeriet Tenggrenstorp, vilket han har köpt för 50.000 rdr, och här fortsätter han på den inslagna banan med skeppsrederi- och skeppsbyggeri. Skeppsredaren Lindqvist som nämns är sannolikt factorn Carl Henrik Lindqvist och den samme som ägde Kronogatan 7, som blivit berört i ett annat inlägg. C. J. Andersson står nämligen skriven där år 1837.
Nästa mer kände ägare till huset som jag funnit är färgare Söderberg, vilken står som inflyttad 1862. Carl Gustaf Gabriel Söderberg (f1817) ägde redan stora delar av rote V, där han sedan mitten av 1840-talet drivit sin industriella färgeriverksamhet. Mer om detta på annat ställe. Söderberg dör av slag 12/11 1869, då står han som hemmahörande på Nr 68.
En liten utvikning är på sin plats här. Det förekommer ju såklart en massa namn i kyrkböckerna, det är husägare och hyresgäster, det är tomter hit och dit. Ofta äger man bara delar av en eller flera tomter. Ett exempel är husförhörslängden 1870 – 1881, där hittar vi Gabriel Johanssons änka som står som ägare i tomterna 66, 67, 68, 69 fast bara 1 2/10 tomt. Gabriel Johansson hade i sitt liv varit skeppare och en av parets två söner hette Karl Axel och var född 1843, och jag vill nog tro att denne är samme man som blev ångaren Theodor Mannheimers första befälhavare år 1884. Ångaren i fråga pryder för övrigt framsidan på Vänersborgs kommuns miljöalmanacka 2019.
I samma husförhörslängd som utvikningen ovan står noterat som ägare till tomter 68, 69, 70 (2 tomter) fabrikör Söderbergs sterbhus.
Residensgatan i korsningen med Nygatan. Huset närmast är ev. uppfört av C. J. Andersson liksom det andra som är det aktuella huset. Foto: Okänd / Vänersborgs museum
Sen blir det ett litet hopp till 1888. Detta år blir Blume ägare till huset på Nygatan 9, ett namn som jag första gången såg på en karta när jag besökte kommunens kartarkiv för ganska många år sedan nu. Om Provinsialläkare Laurentius Blume f 3/2 1810 i Danmark finns det ganska mycket nedtecknat om man söker. På ålderns höst kunde man se honom sittande i trädgården lik patriarken Abraham, i vitt hår och dito långt skägg. Avliden i lunginflammation 20/10 1900 på nr 68. Bouppteckningen avslöjar en sparsam man som ägt många men slitna pinaler. 13 barn blev han ansvarig till, med två hustrur. Sista barnet kom 1881, då han var 71 år. Andra dottern i första äktenskapet blev för övrigt mor till ärkebiskopen Nathan Söderblom.
Sterbhuset blir ägare och änkan Blume ska ha hyrt ut huset till tre systrar Uggla, vilka bar namn efter vad dom hade för sysselsättning. Deras smeknamn var Postuggla, speluggla och matuggla, tre rara och välkända fröknar i den tidens Vänersborg. Senare står sonen ingenjören Laurentius Blume som ägare. Denne utflyttar till Västerås 1910, där även änkan Blume dör 1914.
Den 29 december 1906 bildas Folkets hus-föreningen i Vänersborg, och under några år strävade denna egendomslösa förening efter att skaffa sig ett hus till sina sammankomster, möten och bibliotek. Det är nu man har på förslag att förvärva den s.k. Blumeska fastigheten. Priset på 25.000 kr var dock mer än man mäktade med, och i stället föll valet på smeden Magnussons lite mindre hus borta på Kyrkogatan, vilken inköptes för 12.500 kr.
I stället blir sjökapten Abrahamsson ägare till tomterna 68-70, men syntes inte själv vara skriven i huset.
Nygatan 9. Foto: 1972 Vänersborgs museum (B00645-079-19)
Nygatan 9. Foto: 18-12-23 Micael Ericsson
Så någon gång på 1920-talet blir köpman Johannes Högberg ägare till huset och bodde också här fram till år 1966. Efter detta tycks det, förutom bostäder, mest ha varit kontor i huset, bl.a. Vägförvaltningens planeringskontor. Under åren på 1900-talet har fastighetens stora kök använts som skolkök i olika omgångar, och logen Nyblommans namn har också förekommit. Dess medlemmar höll dock till i en av de två långa parallella huslängor som fanns på gården, vilka sträckte sig ner mot Hamngatan.
De senaste decennierna fram till dags datum (2018) har det nog uteslutande varit bostäder i den nu 170 år gamla träkåken. Byggnaden i vad man kan kalla herrgårdsstil besitter idag ett mycket högt kulturhistoriskt värde.
KRONOGATAN 7
Kaffebrickan kommer! Trädgårdsidyll vid Kronogatan 7 på 1890-talet. Foto ur Emil Berggrens efterlämnade album. Gåva till Vänersborgs museum 1992.
Gamla bilden ovan visar Berggrens gård vid Kronogatan 7 i Vänersborg någon gång på 1890-talet. Fr.v. Josephine Berggren, (f Lundqvist), Lilly (Nyman) Berggren, Ellen Petreson samt pigan med brickan, som eventuellt kan vara Anna Elisabeth Andersdotter. Emil saknas, förmodligen har han fullt upp med att klarera ångbåtar från kontoret nere på Hamngatan. Eller är det han som står bakom kameran?
Emil Berggren [f. 11/3-1845, d. 4/9-1908], född på Orust kom efter en kortare tid i Trollhättan till Vänersborg där han hade tjänst vid kanalkontoret. Snart nog tog han anställning hos den välbekante E.A. Wernbom. År 1891 blev Berggren antagen till hamnfogde i Vänersborg, då han samtidigt öppnade ångbåtskontor och började bedriva trävaruhandel. Med tiden kom han att bli kommissionär för samtliga ångbåtar som trafikerat Vänersborg. Slutligen, när kanalkontoret indrogs antogs Berggren till stationsskrivare vid kanalverket. [uppgifter hämtade från dödsrunan]
Emil Berggren torde ha blivit ägare till tomterna 14, 15, 16 i kvarteret Kransens första rote år 1878. I hemmet på Kronogatan 7 rådde väl säkert ingen nöd, vilket man tydligt kan se på dom bevarade bilderna. Hustrun Joesphines kaffebjudningar i den idylliska trädgården, eller mysande på favoritplatsen i salen, invid fönstret med reflexionsspegeln, i vilken hon kunde se när hennes Emil kom från kontoret. Den till synes behagliga tillvaron hindrar ju inte att man vill påökt då och då…
Till Stadsfullmäktige i Wenersborg
Såsom Hamnuppbördsman från och med 1892, vågar jag härmed vördsammast anhålla om en behöflig löneförhöjning, från och med detta års början. Nuvarande aflöningen som bestämdes för 26 år sedan, eller 1874, utgår nu med 50 Kronor i månaden samt 6 % uppbördsprovision. Sedan denna tid hafva allting betydligt fördyrats, och göromålen snart sagt fördubblats, och då Hamnkontoret måste vara tillgängligt dag och natt, är tjenstgöringen ansträngande. Jag bifogar en uppgift å de medel, som inlemnats till Stadskassan under åren från och med 1890 till och med 1899, samt den aflöning som utgått under denna tid.
Wenersborgs Hamnkontor den 21 Febr 1900
Emil Berggren
Hamnuppbördsman
300 Kronor påökt i månaden blev det av Berggrens vörsamma anhållan, och det var han säkert värd med tanke på den långa tid den tidigare ersättningen legat oförändrad. Nu hade han ju som tur var också andra inkomster, utöver den lön han fick som Hamnuppbördsman…
“Josse och Ingeborg Lundström statera framför ingångsverandan” Foto ur Emil Berggrens efterlämnade album. Gåva till Vänersborgs museum 1992.
Samma vy 2016.
Josephine och Emil fick inga egna barn vad det verkar, dock hade dom hos sig fosterdottern Lilly. Den 4 september 1908 avlider Emil i magcancer, och knappt ett halvår senare tar tuberkulosen även Lilly, 31 år gammal. Änkefru Josephine Berggren äger och syntes bo kvar i fastigheten fram till sin död i december 1914. Josephine blev 68 år.
Makarna Berggren med fosterdottern Lilly i mitten. Foto: Olle Presto, K&A Vikner / Vänersborgs museum
Vad som händer med Kronogatan 7 efter Berggren har jag inte kunnat reda ut, och det blir ett hopp 15 år fram i tiden. Den gamla gårdsmiljön som med tiden kom att heta Misteln 2, senare Misteln 21, och som idag han nummer 25, sägs ha rivits 1930 och boningshuset ombyggdes samtidigt.
Parti av innergården Kronogatan 7 omkring 1920 och idag 2018.
Enligt Agnes Svärd så var det en svenskamerikanska som var ägare till fastigheten, och det ska ha varit hon som lät uppföra dom två större husen på var sida om det gamla trähuset, och nu fanns adresserna Kronogatan 7a, 7b och 7c. Ett av dessa hus står kvar, huset som är bemålat på gaveln och idag med Nr 7 som adress. Denna svenskamerikanska, som vi mycket riktigt finner i mantalslängden 1941, hette Ida Kristina Johansson och var född i Frändefors. Tre barn hade hon och de två sönerna blev kvar i staden, varav den ene kom att driva Bertil Johanssons bilfirma i fastigheten han med tiden ärvde av modern. På bilder från 1972 är det fortfarande bilar som gäller. Ute på gatan hänger en skylt med Vänersborgs bilverkstad, och på innergården ser vi bl.a. några s.k. ”reservdelsbilar”.
Innergården Kronogatan 7, 1972. Foto Vänersborgs museum.
2018-12-01
Kronogatan 7 på 1890-talet. Foto ur Emil Berggrens efterlämnade album. Gåva till Vänersborgs museum 1992.
Kronogatan 7a, 7b och 7c, 1972. Foto Vänersborgs museum.
2018-12-01
Det finns säkert flera vänersborgare som minns och skulle kunna delge oss lite minnen från platsen. Vem var egentligen Bertil Johansson, och var han med ända fram till slutet? Hur såg det ut från tiden 1972 och fram tills att husen revs? Gården upphörde i vart fall att finnas någon gång mellan 1980 – 1983 då Kronogatan 7a och 7b jämnades med marken. På rivningsbilden nedan ser det ut som om det gamla trähuset redan har varit borta något tag med tanke på att marken där det stått redan är återställd. Kanske revs det gamla trähuset ännu tidigare?
Rivning Kronogatan 7a 1980 – 1983. Foto: Sven Arne Fridh / Vänersborgs museum
Avslutningsvis en liten tillbakablick, till tiden före Berggren på det sena 1870-talet och vi finner att ägare före honom var factorn Carl Henrik Lindqvist [f 1801, d 1877} och troligtvis var det han som uppförde trähuset som vi ser på dom gamla bilderna. Lindqvist står skriven på samma tomter redan 1837, då som bokhållare. Lindqvist äger även delar i tomterna 116, 117 samt 119 borta i kvarteret Rosen. Det är nog väldigt svårt att få fram uppgifter när och vem som byggde upp husen efter den stora branden 1834. Jag har stött på flera uppgifter och spekulationer kring gamla hus i Vänersborg. Många säkert sannolika, andra inte.
Före branden 1834 tillhörde dom aktuella tomterna i kvarteret Kransen rote 2 och hade nummer 23, 24 och 25. Ägare till dessa tomter år 1787 var kämners notarien Jonas Ingman, borgaren Torsten Holm samt perukmakaren Jonas Sellman på Nr 25. Ännu tidigare tomtägare finner man på Bo Kempenskölds karta Geometrisck Planta öfwer Wennersborgs stadh från 1699. Nils Wärme och Anders Bock står där angivna som ägare till 19 resp. 20 i vad som då kort och gott kallas 2a quvarteret. Märkligt att det är lättare att finna uppgifter från 1700-talet än från stora delar av 1900-talet!
SLAKTERIFABRIKEN
Rester av Otto Dafgårds slakterifabrik på Norra gatan, Vänersborg. Foto ME 18-10-23
Året är 1905, och för att få en mer hanterbar tomt gjorde slaktaren Karl Otto Dafgård ett jordutbyte med Vänersborgs stad. Inte långt därefter, omkring 1907, uppförde Otto en praktfull villa i nyrenässans på adress Edsgatan 55. Slakterifabriken på samma tomt kom nog till i samma veva skulle jag tro. Villan är ju som bekant välbehållen, värre då med den gamla fabriken.
BARKEBACKEN
Kanaltorget i Trollhättan på 1890-talet. Foto: Georg Nyström
Tivoliplatsen vid Barkebacken
En cirkus- och tivoliplats i Trollhättan låg tidigt här vid Barkebacken, alldeles invid ”Andreases ma”. Här ser vi ett bevis på detta i form av ett gammalt fotografi, och känslan liksom klädstilen talar för att det nog kan vara från 1890-talet. Fotografen befinner sig ombord på en förbipasserande båt, och man kan undra om det var något speciellt vid detta tillfälle, med tanke på att alla människor verkar ha stannat upp och nyfiket bevittnar det som sker på kanalen. På platsen vid nedre Barkebacken, som så småningom bytte namn till Kanaltorget fortsatte man med festligheter långt fram i tiden. Barnens dag firande och kanalfestivaler minns säkert många…
Namnet Barkebacken kommer av de garverier som i mitten av av 1800-talet låg i backen upp mot nuvarande Storgatan. Skutor lastade med bark och hudar till garverierna lossade sina laster på denna plats. Andreases ma var en liten, från kanalen avskild lagun, där invånarna på Stavereds mosse kunde förtöja sina båtar. På bilden kan den nog, med viss möda, anas i vänsterkanten. Maa fylldes med tiden igen, och var helt borta i slutet av 1920-talet. Det större huset i bakgrunden med två skorstenar ägdes vid denna tid, eller något senare, av Nils Larsson, vilken drev Trollhättans läskedrycksfabrik, belägen längs med Bryggelia omedelbart bakom huset. Sköljflotten i bildens framkant var en flera som fanns längs kanalkanten genom Trollhättan, och det var kanalbolaget som ombesörjde dessa.
Stavereds mosse var fordom utägorna till Stavereds gård som låg i Gärdhem. Stavereds mosse kom att införlivas med Trollhättan 1857, då Trollhättan blev egen församling. Invånarna på mossen levde här i myller av små stugor fram till 1960-talet då det var dags för sanering. 1967 stod Arena Älvhögsborg klart, och detta komplex ligger idag i den gamla bildens vänstra del, där läskedrycksfabrikör Nils Larssons hus en gång i tiden låg.
Fotografiet sitter i ett album som tillhört familjen Nyström i Vänersborg och fotografen själv var troligtvis Georg Nyström. Den lilla bilden i albumet gäckade både mig och andra under lång tid. Vad var det för motiv, och inte minst – vart var bilden tagen? När så slutligen tummen kom ur och albumet lades på skannern blev mina aningar uträtade till utropstecken. Uppgifterna i texten ovan är till stor del hämtade ur boken ”Staveredsmosse – ett utplånat kåksamhälle” utgiven av Trolhätte-Gillet.
Kanaltorget, Trollhättan 2018-10-13
VÄXTHUSEN
Foto: Ragnar Eiserman
Trädgårdsmästeriet på Restad i mitten av 1930-talet. På fotografiet ses fem manspersoner men bara fyra namn – Torsén, Sundell, Brinkstedt och Sand. När hovfotograf Eiserman från Vänersborg utförde denna bild, sannolikt 1936, hade man reformerat namnet till Restads sjukhus, vilket skedde 1930. Växthusen uppfördes 1908 av personal och patienter vid Vänersborgs hospital och asyl som det hette när det stod klart vid årsskiftet 1905 – 1906. Växthusen finns kvar än idag och är tämligen unika.
BERGASTRÖM 1803
Akvarell av Justus Fredrik Weinberg f 1770, d 1832
Ett nedslag längs Göta älv, året är som nämnts 1803 och vyn över fallområdet ser faktiskt ganska idyllisk ut, tycker jag. Där kraftverket står idag häver sig älven utför Bergaström. På blivande Inlandsön ligger Ströms sågverk och kvarn, och i fonden blickar Ströms säteri ner över denna livliga plats. Och hade vi fått möjligheten att blicka lite längre åt vänster, bortom virkesskjulet, hade vi fått se ett myller av sågverk. I anslutning till slussen fanns också Gästgiveri, tullhus, och så klart slusskontoret.
I bildens framkant bakom virkeskjulet skymtar den nämnda slussen, vilken var den första att anläggas i Göta älv, ja faktiskt den första i hela landet, i hård konkurrens med Karl IX:s kanal. 1607 ska den ha blivit klar och nu kunde man ta sig uppför älven till Åkerström. Därmed förkortades transporterna på den urgamla Edsvägen något, men det skulle dröja länge till innan Edsvägen som transportled hade tjänat ut sin roll. Det var en holländsk byggmästare som ansvarade för uppförandet av slussen. Under 1600-talets första hälft rasade flera gränsfejder i denna trakt, och under dessa fejder ödelades både sluss och annan bebyggelse flertalet gånger. Gränsen mellan Sverige och Danmark-Norge gick ju som bekant mitt i älven fram till 1658. Slussen reparerades och ombyggdes flera gånger, och sista utbyggnaden skedde 1784. ”Med tillstånd av Allernådigste Konung Gustav III blev denna sluss vid Edet för sjöfartens återupprättande på bekostnad av Göteborgs stad ombyggd till större omfång 1784.” Nu kunde man ta sig ända upp till Trollhättan med hyggliga båtar, för sedan några tillbaka fanns nu även en sluss intill det lilla fallet vid Åkerström. Från början och lång tid framöver utarrenderades slussen och de flesta sågar och kvarnar vid Lilla Edet till Göteborg. År 1801 överläts alla rättigheterna till Trollhätte slussverks bolag. 1832 togs Ströms kanal med två nya slussar i bruk på älvens västra sida och därmed upphörde den gamla slussen att betjäna sjöfarten.
Konstnären Justus Fredrik Weinberg (f 1770, d 1832) var produktiv, och man stöter på många liknande akvareller från hans hand, främst från trakterna kring Göteborg. Weinberg var även verksam som arkitekt och gjorde flertalet avtryck längs Göteborgs paradgator i början av 1800-talet.
CARLBERGS PUMPHUS
Foto: Olle Presto / Vänersborgs Söners Gille <> Förstora!
En mycket intressant och bra vy som jag denna gången plockat upp med siktet inställt på den lilla runda byggnaden med blankt tak ungefär mitt i bild, t.h. om Järnvägsbacken. Störst av de fyra garverier som fanns i Vänersborg på 1860-talet var J.G. Carlbergs, vilket var beläget i nordöstra hörnet av Kyrko- och Sundsgatorna, dagens ”Skokloster”. Tillgången på vatten till hans verksamhet var begränsad och för att råda bot på detta lät han uppföra ett pumpverk nere vid järnvägen, och Carlberg blev med detta först i staden att att lösa den svåra vattenfrågan. Detta skedde sannolikt under 1860-talets andra hälft. Att det lilla huset verkligen var Carlbergs pumphus bekräftar 1924 års plankarta över vänersborgs järnvägsstation. Där finns ägofigur No 48 utsatt – ett pumphus tillhörande Vänersborgs läderfabrik. Som bekant fick ju inte staden någon vattenledning förens sent år 1882.
Fram till år 1865 var hela området framför stationshuset och bort mot Verkstadsgränd en del av sjön Vassbotten och just denna plats gick under namnet Dyviken, en grund vik vars utbredning varierade i takt med Vänerns vattennivå. På denna plats låg stadens varv mellan åren 1844 – 1866. Sista nybygge jag har sett uppgifter om är en skuta med namn ”Fröken” för skeppsredare G.V. Plate, vilken gick av stapeln här våren 1866. Plate ska även haft en förbyggnad av en skonert ”Idog” så sent som juni 1866.
Hur området omdanades vårvintern 1865 citeras nedan:
”Uddevalla – Wenersborg – Herrljunga-järnvägen närmar sig alltmer sin fulländning och flera oförutsedda förhållanden gynna arbetets raska fart. En ny gata genom den gamla fästningsvallen, från varfvet till Edsgatan, upptages genom den circa 40 fot höga grusbanken, som lemnar det ypperligaste fyllnadsämne. Så har dyviken ända till segeldjupet på ganska kort tid blifvit bankfylld, ehuru blott en obetydlig inschaktning skett i grusbacken.”
Så fick vi Järnvägsbackens historia berättad, och varför fästningsvallen ser ut som den gör idag!
Gamla hamnkanalen som den ser ut idag med murade kajer var ett nästan 50 årigt projekt som tog sin början i och med den nya stadsplanen efter stadsbranden 1834. Det började i liten skala omkring ”sundet” och vindbron. Vid Trollhätte kanals omdaning åren 1839 – 44 kom jetéerna till och kanalen började ta form. Kajarbetena framskred sedan pö om pö åren 1845-46 och 1855-56 både åt söder och norr. Vid järnvägsbygget 1865 – 67 upplät staden marken kring Dyviken till järnvägsbolaget, och samma bolag skulle också bekosta en fortsättning på södra kajen från Verkstadsgränd fram till järnvägsbron. Detta avsnitt murades ca 2 fot högre än de gamla, då dessa var alltför låga vid högt vattenstånd. Senare ombyggdes och höjdes de äldre kajerna till samma nivå, den södra 1876 och den norra 1881.
Dalbobron skymtar i framkant, därefter breder blötområdet Vassbotten ut sig, instängd mellan Dalbobron, järnvägsbanken och den trädplanterade södra Jetéen har den redan blivit Lilla Vassbotten.
Bilden är kraftigt beskuren för att fokusera på pumphuset och fästningsvallen. Någon gång mellan 1880 och 1888 är den sannolikt tagen och troligtvis eft. 1881.