Möte på älven

Foto genom Stefan Ciabatti

    Ur en inköpt låda med diverse negativ kommer denna fina bild föreställande ett möte någonstans längs Göta älv. Kanske är mötesplatsen strax uppströms Lilla Edet? Fartygens bägge kaptener, antar jag, har klivit ut på sina resp. bryggvingar. Bilden känns en aning planerad, kanske är fotografen anlitad för att säkerställa en bra bild? Datering på bilden liksom fotografens namn saknas, men en gissning hamnar på 1930-tal. Kanske kan någon läsare inkomma med bättre precisering?

   Det är som synes Ceres som möter… ska vi gissa på att Ceres möter sin systerbåt Pallas. Mycket pekar på Pallas vid jämförande med andra bilder. Dessa två passagerarfartyg som också kunde ta hyggligt med gods beställdes av Motala Ströms Ångfartygsbolag 1884, i en tid då konjunkturen pekade uppåt. De båda är tillsammans med rederiets övriga passagerarfartyg flitigt avbildade på äldre fotografier. Om ni har vägarna förbi Vänersborg i sommar, så kan man på museet därstädes, i den pågående utställningen Det långsamma resandets tid, bland flera fotografier, såväl svenska som utländska, se en bild där en ung Pallas slussar i Trollhättan på det sena 1880-talet. På tal om 1880-talet och Vänersborgs museum, så transporterades på Ceres flera konstdepositioner från Nationalmuseum, till det då nyuppförda museet i Vänersborg. Denna upplysning kommer från nuvarande chefen vid Museet, Peter Johansson. Annat som transporterats var Amerikaemigranter, vilka reste med Ceres till Göteborg, där de sedan påbörjade sin resa över Atlanten, till möjligheternas land.

   Systerfartygen Ceres och Pallas kom under alla år att hålla ihop på traden Stockholm – Göteborg, och båda såldes efter kriget, tillsammans med Baltzar von Platen, till Norge 1946. Pallas kom att fungera som logement vid upphuggningen av det tyska slagskeppet Tirpitz utanför Tromsø. Hon eldhärjades 1956 och skrotades därefter. Även Ceres användes som logement och drabbades av brand. Hon skrotades efter detta 1952.

   Motala Ströms Ångfartygsbolag bildades 1869, och efter ett samgående med det på lasttrafik inriktade och 1887 grundade Göta Kanals Trafik AB tog man 1889 namnet Ångfartygs AB Göta Kanal.
Detta anrika rederi har sedan starten åtminstone haft 35 flytetyg i sin fartygsflotta.
De klassiska ”vita båtarna”, eller ”Stockholmarna”, bar namn som Motala Ström (1855), Carlstad (1850), Baltzar von Platen (1870), Venus (1873), Juno (1874), Astrea (Wadstena 1858), Ceres (1885), Pallas (1885), Wilhelm Tham (1912), och Diana (1931). Byggår inom parentes. Tre av dom går som bekant på traden än idag…

Vänersborgs varmbadhus

Badmästare med familj uppställda vid varmbadhuset omkring 1910.
På trappan badmästaren själv Wilhelm Öhrn. Närmast honom sonen Ebert och dottern Elin, en okänd pojke följd av fru Josefina Öhrn. Mannen med barnet i famnen är överkonstapel i Vänersborg Einar Öhrn och längst t.h. dennes hustru Laura. Den lilla flickan vid staketet förblir okänd. Glasnegativet kommer från Vänersborgs söners gilles arkiv.
Foto nedan visar samma vy 2009.

1917

Sjöfarten å kanalen och Vänern stängd av is.

Ångaren VARGÖN fast i isen utanför Vänersborg.

 

Seglationen på Vänern 1916 utsträckte sig längre än på mannaminne, och var planerad att stänga först den 8 januari 1917. Vanligtvis vinterstängde man kanalen i mitten av december. Wargön AB:s lastångare ”Wargön” lämnade som sista uppgående fartyg Vänersborg på nyårafton med två pråmar på släp. Destination var Tössebäcken strax söder om Åmål, där pråmarna skulle undergå reparation under vintern. Resan dit gick bra, och ångaren vände sydvart mot Snäcke, där man intog en last av kvarts. När återresan mot Vänersborg inletts överraskades man av en snöstorm och blev liggande i Köpmannebro. Nästkommande dag avgick man åter mot Vänersborg, men i höjd med Grönvik lyckades inte ångaren forcera det isband som nu bildats vid inloppet till Vänersborg. Kanalverkets isbrytande ångare ”Trollhätte Kanal” gjorde nästkommande dag ett försök att bryta isen och bereda väg för ”Wargön” in till hamn utan att lyckas.
”Wargön” blev kvar på stället, och här kom hon att ligga fastfrusen ända till maj månad. Besättningen kunde emellertid via isen uppehålla förbindelsen med land för proviantering. På bilden kan man se två man och en kvinna stående på däck tittande åt fotografens håll.
Av en tidningsnotis den 4 maj 1917 får man reda på att:

”Ångaren Vargön, som sedan den 5 sistl. januari legat fast i isen i Vänern ett stycke utanför inloppet till Vänersborg, lyckades på onsdag genombryta isbältet och kom på aftonen in i Vänersborgs hamn.”

Samma dag som ”Wargön” tagit sig in till hamnen i Vänersborg lyckades Tenggrenstorps tegelbruks bogserångare ”Eugen” bryta isen genom Vassbotten och anlända till Vänersborg för att där intaga last. Dagen efter, torsdagen den 4 maj, avgick ”Wargön” från staden på nedgång, och kanalen var öppnad för seglationsåret 1917.

Lastångaren ”Wargön” inköptes från Göteborgs mekaniska verkstad 1896 och tillhörde Wargöns AB fram till slutet av september 1918, då hon såldes till ägare i Stockholm och omnamnades till ”Birgit”. Bara några veckor senare, på resa till Lübeck med pappersmassa och rullar med tidningspapper, kolliderar hon med ångaren ”Alice” i Öresund och sjunker till botten inom 15 minuter. 1919 levererades en ny ångare från Götaverken till Wargöns AB, vilken också kom att heta ”Wargön”.

Vargöns kraftstation


Ovan: Vargöns kraftstation under uppförande, ca 1933. Foto: Viktor Tornberg

Ovan: Vargöns kraftstation den 1 november 2015.

   

Jag hade föreställt mig att kraftverket i Vargön skulle ha ganska mycket likheter med det i Lilla Edet, men så var det inte riktigt. I Vargön har man rationaliserat bort maskinsalen för generatorerna, och istället är dessa placerade på byggnadens tak, under avtagbara plåthuvar. Dyra avstängningsluckor till turbinerna skippades också. Turbinerna på G1 och G2 sitter i “hävert”, intagsvattnet trycks upp i turbinen. Hävertuppställning var mycket ovanligt i större verk vid den här tiden. Och stort var det –  turbinhjulen med en diameter av 8 meter var de dittills största i världen, och dessa tuggar obehindrat i sig allt som dom matas med. I Vargön har man alltså rationaliserat bort mycket av det monumentala man tidigare sett i kraftverk. Visserligen var graniten ersatt av betong i Lilla Edets kraftverk, men den byggnaden känns i jämförelse med Vargön betydligt mer storslagen. I Vargön gick man så långt att man ville snåla in på marmorn, men där fick man ge sig. Någon måtta fick det va!

1929 startar man med dammbygget som sedan den blev klar tjänstgjort som regleringsdamm för hela Vänern. Årsskiftet 1930-31 påbörjas bygget av själva kraftverket, och den 30 maj 1934 inviger V-Gurra det hela. Konungens namnteckning finns att beskåda i berget utanför staketet. Kraftverket hade ursprungligen två turbiner G1 (NOHAB) och G2 (KMW), men var förberett för en tredje turbin. Åren 1986 -89 byggde man ut med detta tredje aggregatet G3.

För att få fram så mycket vatten som möjligt till verket muddrades en 1200 meter lång djupränna i Vänerutloppet, tvenne kanaler schaktades, vid Sjöboda och något senare vid Huvudnäsön. Vidare spärrade man Lillån och Tvärån för att koncentrera älvens hela flöde genom verket. Vid utbyggnaden av det tredje aggregatet 1986 -89 sprängde man den sk. Huvudnästunneln för att leda hela 40 % av älven en kortare väg och på så sätt minska fallförlusterna uppströms stationen. Denna ca 400 meter långa tunnel är 22.1 meter hög och 11,1 meter bred.

 

Vargön006red2
Ovan: Löphjul Kaplanturbin till G2. Löphjulen till G1 och  G2 hade på sin tid störst diameter i världen. Foto: Viktor Tornberg


Ovan: Statorn – den fasta delen på en generator. G2. Foto: Viktor Tornberg


Ovan: Rotorn till G2 lyfts på plats, ca 1933. Foto: Viktor Tornberg


Ovan: Här snurrar sakerna, den 1 november 2015. G2, axelbrunn med generatoraxel.


Ovan: Detalj av väggmålning. Längdsektion genom G1.


Ovan: G1, NOHAB-turbinen som man mäter vibrationer på, därav fackverket.


Ovan: Gamla kontrollrummet


Ovan: Den mäktiga bockkranen på kraftverkets tak. Till höger skymtar generatorernas plåthuvar.


Ovan: Vägen ner till G3


Ovan: Nere vid G3 som togs i bruk 1989. Rörturbinen ligger i ett skal,  som är helt omflutet av älvens strömmande vatten. Vi befinner oss alltså  i en ubåt här!

Tack till Daniel Rasmusson för en mycket gedigen och intressant guidning denna söndagen.

 

 

Vänerns Concordia 1921

Fotograf okänd, genom Vänersborgs museum

   Vintern 1921 -22 kunde vänersborgarna skida ut på den snöbelagda Vänersborgsviken; och på Skräckleskären kunde man ta en närmare titt på den stora tragedi som utspelat sig där tidigare under hösten.
Hur Elfsborgs Läns Annonsblad redogjorde för Concordias förlisning återges nedan.

”Seglaren Concordia av Lidköping strandad utanför Vänersborg. Två besättningsmän omkomna.

Under den förfärliga stormen i söndags (23/10 1921) vore tvenne seglare. Tremastade skonaren Vänern och skonaren Concordia, båda från Lidköping, vid 10-tiden på förmiddagen på infart till Vänersborg norrifrån. På grund av snötjockan kunde man ej se den rätta kursen. Concordia kom för långt åt öster och strandade på Norrmansgrundet. Här blev den sittande till vid 10-tiden på kvällen, då sjön vräkte den loss. Med våldsam fart drev fartyget mot Skräckleskären, och på Hallerna strandade det på nytt. Brädlasten spolades bort och haveristen fick våldsam babords slagsida samt vattenfylldes. Hela natten kämpade besättningen för sina liv, allt under det snöstormen piskade dem och jättesjöar spolade över. ”Vänern” hade bättre tur. Det lyckades dess befälhavare att oskadd föra den i hamn. På måndagsmorgonen bedarrade stormen och skepparen å ”Vänern”, Hjalmar Nilsson, vidtog genast åtgärder för att komma de nödställda till undsättning. Han begav sig in till Vänersborg och vidtalade där innehavare av Vänerns motorverkstad att gå ut med sin motorbåt. Vid 7-tiden var man färdig och i den lilla 25-fotsmotorbåten begav sig fem man: skepparen Nilsson, hans styrman, lotsen F. Karlsson från Vänersborg samt två av båtägarne, bröderna Vendel och Robert Nordquist ut till Concordia. Utfärden mellan de otaliga skären gick lyckligt. Vid framkomsten gjordes den hemska upptäckten, att två av besättningsmännen redan dukat under, medan av de två återstående, var en ytterst medtagen. Skepparen åter var vid god vigör. Motorbåten hade en julle på släp, och medelst en lång tross sändes denna ned till de nödställda, som gingo ombord. De förolyckade måste man tillsvidare lämna åt sitt öde. Räddningen var vågsam och därför en verklig bragd. De förolyckade voro 22-årige Nils Vesterstål och 21-årige Gösta Johansson, båda från Lidköping. Vesterstål gjorde sin första resa. De räddade voro skepparen Karl Gustavsson och bästemannen.”